McMord

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Snön saknas men julstämningen finns där. Alla stans affärer har redan börjat med sina ”julklappspriser” men julhandeln har ännu inte riktigt kommit igång. Mr. Ronald McDonald tittar in igenom alla skyltfönster när han passerar dem. Hans stora röda peruk fladdrar i vinden och hans runda, röda lösnäsa är ju inte direkt värmande. Han fryser en aning men inte mycket medan han promenerar ner för gatan. Han tänker få det gjort så att han sen kan gå hem och värma sig.

Han öppnar dörren och den flottiga luften slår emot honom. Det luktar snarare bränd hamburgare än pengar. Innan han hinner reagera finns det miljontals små ungar som hänger i hans byxor av gult bomullstyg. Han suckar och går mot dörren som går till den överskattade restaurangens huvudkontor.

Han öppnar dörren till kontoret och går fram och sätter sig vid skrivbordet och tittar trött på den lokale chefen.
- Hur går affärerna, frågar han.
- De går extremt bra, svarar chefen
- Som vanligt då? undrar han.
- Jepp, som vanligt en massa små ungar som köper mat bara för att få en leksak som har den sämsta kvaliteten jag har sett på elva år, säger chefen och ler skadeglatt.
- Jag kom ändå bara förbi för att kolla läget.

Han går ut från restaurangen och går mot parkeringen. Blåsten har minskat men varmt är det inte. Lite snö finns i vägkanten, men den är gråfärgad av alla avgaser som bilarna här släpper ut.

Han kommer äntligen till parkeringen där han har parkerat sin sönderrostade, svarta Saab 900 med registrerings nummer DUM 176 han sätter sig in i det malätna sätet och vrider om tändningen. Bilen startar efter ett antal hostande.

Han kör längs den svarta asfalten tills han kommer fram till Burgerking. Han stiger ur bilen och går in genom dörrarna av glas.

Märket Burgerking syns över allt och borden står fint och prydligt. Han går fram till disken och tittar på killen i kassan.
- En Whoppermeal, Tack.
- Ska bli, du kan få den extra billigt Mr. McDonald efter som du trots allt är stamkund.

Han betalar och går och sätter sig vid ett litet bord i hörnet. En annorlunda klädd man med grå långrock och mörka solglasögon lämnar stället med något som liknar en flaska i handen.
Ronald McDonald tuggar sakta i sig sin Whoppermeal och dricker upp sin läsk.

När han ska gå känner han att tungan har domnat bort. Hans steg blir bara tyngre och tyngre och Benen känns som betongblock. Tillslut viker sig benen och han faller ihop. Folk kommer rusande för att kolla till honom.
- Hur är det med honom, frågar en av dem.
- Han andas inte, svarar en annan.


Han körs direkt med likbil till bårhuset där rättsläkare väntar.
- Han dog inte en direkt naturlig död, säger en av dem till kommissarie Andersson när han kommer dit.
- Förgiftning…, fyller den andre i.
- Vad kan han ha ätit som varit förgiftat? frågar Andersson.
- Vi velar mellan två saker, förklarar den ene rättsläkaren.
- Och vilka är de då?
- Cola och Hamburgare…

På vägen hem sitter Andersson i sin marinblå Mercedes med inredning av äkta läder och funderar. Han pratar lite med sig själv för att få bättre inblick i det hela.
- Om han först åt hamburgaren, sköljde ner med läsken och var på väg ut, bör det ha varit det senare som varit senare eftersom om han åt det som varit förgiftat först hade han kanske ramlat tidigare…..
Han fortsätter fundera på saken på vägen hem.

När han kommer hem slår han igen bildörren och går ut ur garaget. Han traskar sakta uppför asfalt gången som går till Villan han bor i.

Hans lydiga schäfer Egon hälsar honom genast lyckligt välkommen så fort han kommer innanför dörren. Han viftar på svansen och skäller medan han hoppar fram och tillbaka. Andersson går in i sitt sovrum och lägger sig.

Nästa morgon går han upp tidigt men hinner ändå knappt duscha och äta frukost innan telefonen tjuter.
- Andersson här.
- Bra, kan du komma till stationen direkt?
- Kommer.

Väl nere på stationen blir Andersson genast inkallad på chefens kontor.
- Har du någon aning om hur de gick till? undrar polischefen.
- Jag tror att det kan ha varit läsken som varit förgiftad.
- Vad får dig att tro det?

Andersson förklarar sin teori för polischefen.
- Har de fastställt vad det var för gift? Frågar Andersson
- Man tror att det kan ha varit arsenik.
- Och då kanske de vet var brottslingen kan ha fått tag på det?
- Dess värre inte.
- Ska vi inleda förhör med alla som befann sig där igår?
- De lönar sig inte att förhöra alla kunder som var där.
- Men chefen och kassören kanske vet något.
- Ta in de två.

En timme senare sitter Andersson in förhörsrum med kassören.
- Namn?
- Daniel Bengtsson.
- Vi vet att du var kassör igår kväll och jag vill bara ställa några enkla frågor.
- Börja fråga då.
- Såg du någon misstänkt person lämna stället igår kväll?
- Njaa, jag såg en kille i grå långrock lämna stället hastigt gående.
- Hur såg han ut i ansiktet?
- Såg inte riktigt, han hade hatt som skuggade ansiktet.
- Du kan gå nu.
- Va?
- Du kan gå nu, vi har ingen mer nytta av dig.
Bengtsson lämnar rummet.

Nu är det chefens tur.
- Namn?
- Sven Nilsson.
- Var befann du dig igår kväll?
- Hemma och tittade på fotboll.
- Hur vet jag att du inte ljuger?
- Fråga min fru, hon vet att jag var där.
- Var får vi tag på henne då?
- Hon har rest till Mallorca under veckan.
- Tack de va allt vi behövde veta.
Båda männen går ut ur rummet.

Nilsson går och hämtar sin grå långrock och hatt på klädhängaren och går ut och sätter sig i sin gröna Toyota och kör iväg.

Andersson går in bakom spegelfönstret.

- Vad tror du då? Undrar chefen
- Jag skulle gissa på chefen, svarar Andersson
- Varför då?
- Han säger att hans fru kan intyga att han va hemma igår kväll, men hon är bortrest hela veckan. Dessutom hade han en lika dan rock som det påstås att gärningsmannen hade.
- Vi förhör en av de köksanställda, de kanske vet nåt.

Nästa dag knackar det på dörren hem till Helmut Olsson. Han öppnar dörren.
- Hej, jag kommer från polisen och skulle vilja ställa ett par frågor, förklarar Andersson.
- De går väl bra, svarar Olsson.
- Ska vi stå här eller?...
- Oj förlåt, kom in du.

De går in och stänger dörren.
- Vet du vem som gjorde det?
- Gjorde vad?
- Spela inte dum.
- Ok, jag ska berätta… Igår när jag skulle gå hem skrek de en beställning på ett Whoppermeal och jag tänkte att en sista beställning kunde väl inte skada. Så jag gjorde den här hamburgaren. Men när jag gav den till Martin, killen i kassan alltså, såg jag att någon hällde något konstigt i läsken när han tittade bort. Mannen stirrade på mig och hyschade och då såg jag vem det var.
- Vem var det då?
- Det var…
En gevärskula far in igenom fönstret och träffar Helmut i huvudet innan han hinner avslöja vad han vet. En krypskytt skymtas på taket mitt emot och Andersson springet ut ur huset och springer efter den misstänkte som springer längs gatan med geväret på ryggen.

Plötsligt drar den misstänkte fram en pistol ur innerfickan och skjuter mot Andersson. Andersson försvarar sig med sitt tjänstevapen. Han ser den misstänkte mannen springa in i en övergiven lagerlokal.

Andersson springer tillbaks till sin bil och tillkallar förstärkning via radion, därefter springer han till baks till lagerlokalen och känner på dörrhandtaget. Det är låst. Andersson blir tvungen att sparka in dörren.

Inuti den gamla lagerlokalen luktar det instängt och unket, hörnen är täckta med spindelväv och överallt i väggarna finns hål efter råttor och insekter. Han ser sig omkring och smyger längst med lådorna för att inte avslöja sig.

Plösligt ...