Köpesamhället har under det senaste århundradet genomgått stora
förändringar vilket också återspeglas i köprätten. 1905 års köplag var
sträng mot säljaren i dennes ansvar och bevisbörda något som kanske var
förståeligt mot bakgrund av att lagen även reglerade konsumentköp. 1976 kom
ett förslag till en ny köplag som syftade till att mildra säljarens
bevisbörda, något som redan skett i övriga nordiska länder. Den nya
köplagen skulle istället för den äldre köplagens omöjlighetslära bygga på
force majeure. Under denna tid var även en FN-konvention angående
internationella köp under utarbetande. Sveriges lagförslag lades på is i
väntan på resultatet från denna. FN-konventionen kom att bygga på idén att
helt frångå äldre begrepp som omöjlighet och force majeure och istället
upprätta ett eget system, något som gjorde 1976 års SOU inaktuell. Istället
kom 1991 en köplag som byggde på det så kallade kontrollansvaret med fyra
rekvisit: kontroll, hinder, oförutsebarhet och aktivitet. Syftet var att
minska säljarens ansvar, något som vi inte anser har uppfyllts. Rekvisitens
innebörd och förhållanden till varandra är komplicerade. Detta särskilt mot
bakgrund av beaktandet av partsviljan och då en bedömning i det enskilda
fallet bara anses möjlig vid oförutsebarhets- och aktivitetsrekvisitet.
Komplikationer uppkommer då bedömningen skall ske efter alla fyra
rekvisiten. Den nya köplagen skulle minska behovet av standardavtal, något
som inte skedde. Därför uppstår fortfarande problem vid tolkningen av avtal
och särskilt de som innehåller force majeure klausuler.
Efter detta arbete har vi kommit fram till slutsatsen att vi skulle föredra
ett rättsläge liknande det i 1976 års SOU. Regeln för ansvarsbefrielse
skulle innehålla en uppräkning av olika typer av hinder vilka följdes av en
generell regel enligt principen eisudem generis. Bedömning skulle ske i det
enskilda fallet. Detta skulle leda till en enighet om vad som räknas till
force majeure, dels genom situationer nämnda i lagtext och dels genom
rättspraxis. Vi anser att om det genom en subjektiv bedömning av säljarens
handlande framkommer att denna gjort vad som skäligen kunnat krävas av
honom skall han anses fri från ansvar. Vidare anser vi att det är viktigt
att force majeure händelserna specificeras då force majeure klausuler
används frekvent i standardavtal. Detta både ur rättssäkerhetssynpunkt och
för rättsekonomisk vinning.
I dagsläget ligger begreppet ekonomisk force majeure öppet. Inget fall har
avgjorts som direkt angivit detta som befrielsegrund. Vi anser att om det
vid bedömande av ekonomisk force majeure skulle framkomma att säljarens
kostnader för avhjälpande innebär en ne...
