Essä - Svenska Språket

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Skall vi tala som vi skriver eller skriva som vi snackar?

Vi människor lär oss språket redan som små barn, eller rättare sagt, vi lär oss tala redan som små barn. Och vi utvecklar vårt språk successivt och blir allt bättre på att behärska det. Vid sju års ålder har vi inga direkta problem med att göra oss förstådda och kommunicera med andra människor, vuxna som barn. Några regler för hur man pratar känner vi dock inte till, men eftersom vi gör oss förstådda utan så tycker vi oss inte behöva dem heller.
Men i och med att vi börjar skolan skall vi även lära oss att skriva. Och när vi väl har brottat ned alfabetets alla bokstäver och förstått vilken roll de har i det hela. Så får vi lära oss hur vi skall konstruera meningar. Något som vi faktiskt redan har gjort i flera år – utan att kunna då givetvis. Vi får lära oss reglerna, man får inte skriva: ”Vi såg hon”, ”Jag skärde mig” eller ”Du är längre än mig”. Och får vi inte skriva det så antar vi att vi självklart inte heller får säga det. För det är ju trots allt samma språk, det vi talar och det vi skriver.

Men är det verkligen samma språk? Men varifrån kommer då begreppet ”Talspråk”?
Visst är det samma språk; det är ju svenska. Dock så finns det underavdelningar till det svenska språket. Olika sorters språk. Precis som vi kan dela in det germanska språket i till exempel svenska och tyska kan vi dela upp det svenska språket i talspråk och skriftspråk. Vidare kan vi även dela upp skriftspråket i till exempel konstnärligt och vetenskapligt språk.
Om vi tar detta i akt och jämför med frågeställningen, ”Skall vi tala som vi skriver eller skriva som vi snackar?”, känns det ganska så befängt: ”Skall vi tala som tyskarna eller skall de tala som oss?” eller ”Skall vi skriva dikter med vetenskaplig saklighet eller biologiska redogörelser med konstpaus och rim?”.
Svaret känns här självklart. Ingetdera. Vi skall fortsätta prata svenska och tyskarna får fortsätta med tyskan. Dikterna behöver inte vara varken exakta eller lättförstådda och även om det skulle vara nog så intressant att läsa en rimmande biologisk redogörelse så behöver det definitivt inte vara ett krav.
Men riktigt så enkelt är det faktiskt inte i det här fallet. För syftet med det svenska språket är ju faktiskt att vi skall kunna förstå varandra. Både via skrift och tal. Men får skrift- och talspråket utveckla sig lika fritt på egen hand som tyskan och svenskan gjort så kommer vi inte att kunna det.

Skriften är ifrån början en avspegling av talet. Talet var ju det enda språk vi visste något om, det enda språk som fanns. Men ifrån att de första texterna skrevs så utvecklades skriften åt ett eget håll. Syftet med att skriva ned någonting var ju att det man ville ha sagt skulle finnas kvar så att flera skulle kunna läsa det. Då var texten tvungen att vara enkel att förstå för alla.
I skriften fanns dock inte samma hjälpmedel som det fanns talet. I talet användes ansiktsuttryck, tonläge och kroppsspråk för att göra budskapet tydligare. Men i skriften fanns bara orden. Följaktligen behövdes andra förtydligande uttryckssätt utvecklas, sådana som fastnade på papper. Därmed utvecklades skriftspråket till ett eget språk med skillnader ifrån talet.

Men i och med att alla får gå i skolan och lära sig dessa regler som har fastställts för skrivandet så har vi börjat tro att de är allmängällande även för talspråket. Och därmed så uppfattar du det som någonting felaktigt om någon säger att den är längre än dig, trots att du förstår exakt vad den menar. För du har fått lära dig att man skriver ”längre än du”.
Detta har medfört att vi har börjat gå över ifrån att uppfatta talet som det ”riktiga språket” till att istället betrakta skriften som just detsamma. Och den utvecklingen tycker jag är fel. Om vi följder den utvecklingen och börjar tala som vi skriver kommer det att hämma språkutvecklingen.
Nya ord dyker upp hela tiden, dels som låneord eller översättningar av ord från främmande språk och dels som helt nya ord. Dessa nya ord kommer nästintill alltid fram i talet. Och först efter att de har använts i talet så förs de vidare ned till skriftspråket. Om vi då skulle tala som vi skrev så skulle dessa ord inte alls ha lika lätt att komma fram. När en språklucka dyker upp så skall våran instinkt vara att fylla den, att ersätta luckan med ett ord. Att göra detta när man talar är lätt. Om folk inte riktigt förstår vad man menar kan man förklara detta. Att göra detta när man skriver är svårt. För om det inte helt framgår i sammanhanget vad ordet betyder så måste man skriva en förklaring som är lämplig för alla människor. Detta är inte bara svårt utan kan även förstöra texten man skriver.
Skriftspråket är alldeles för bundet av regler för att vi skall kunna använda det som talspråk på ett bra sätt. Reglerna häver våran kreativitet att skapa och förändra språket.
Därför skall vi icke tala som vi skriver.

Därmed menar jag inte att språket borde vara helt fritt från regler. Att vi skall skippa all svenskundervisning i skolan och att vi kan prata och skriva hur vi vill så länge vi blir förstådda. Nej inte alls, reglerna behövs. Trots att vi har klarat språket i alla tusen år utan dem. För det är skillnad på dagens samhälle och det som fanns för tusentals år sedan. Idag har vi nytta av att behärska fler språk än ett på ett helt annat sätt än vad vi hade förr. Nu konfronteras vi nämligen dagligen med andra språk än vårt modersmål, det gjorde vi inte förr. Idag så kan vi även, just tack vare dessa regler, på ett relativt enkelt och behändigt sätt lära oss flera språk.

Att släppa lös alla regler skulle innebära att det skulle vara svårt att göra sig förstådd. Särskilt i skriftens mening. För om vi inte skulle bygga meningar på ”rätt” sätt och använda ord som ”finns” när vi skriver en text skulle läsaren bli förvirrad. Och hon skulle förmodligen inte kunna fråga om innebörden heller, för en text kan inte svara. Så ifall vi skulle skriva som vi talar skulle vi få utveckla nya redskap som kan representera kroppsspråk, tonläge och dylikt.
Det finns dock redan en situation där vi skriver som vi talar. När vi chattar. Och här har vi utvecklat ett system av symboler och tecken kombinerat med ord och meningar som substitut för just vårt uttryckssätt. Detta fungerar relativt bra emellan människor som känner varandra och vet hur den andra uttrycker sig när hon talar. Men det skapar förvirring om man inte vet det och chanserna för misstolkning är mycket höga. Dessutom är det krångligt att läsa eftersom det innehåller en hel rad av olika tecken kombinerat med vanliga ord. Att skriva som vi talar innebär även problem med dialekter. Skåningar kan ha problem med att läsa vad en norrlänning har skrivit. Att det fungerar på en chat ...