Blot

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning
Detta är ett arbete som kretsar kring frågeställningen “Vad var blotets religiösa funktion i det förkristna Norden?”. Arbetet tar bland annat upp vad ett offer var, vilka funktioner de enskilda offertyperna hade samt hur ett offer kunde gå till.
Källmaterialet som behandlar själva kulten i Norden innan kristendomens erövring är knappt. Volymer skrivna om mytologin är däremot många fler då mytologin och uppordnandet av gudarnas släktskap och värld skedde skriftligt medan kulten var en rakt igenom levande tradition.
De skriftliga källor som idag berättar för oss hur det gick till är skrivna av utomnordiska författare samt kristna missionärer vars enda uppgift var att omvända hedniska folk till kristendomen. Vissa av dessa texter har gett oss mycket djupare insikt i den nordiska kulten. Men man måste hela tiden ha i åtanke att dessa författare ofta ansåg nordborna som barbarer och texterna är helt och hållet vinklade från ett ickenordiskt perspektiv.
Vi har idag även tillgång till källor som är helt objektiva i sin karaktär. Med det menar jag de arkeologiska fynd som gjorts. Gravfynd, hällristningar, bildstenar och bevarade kroppar i mossar har lett oss en bra bit på vägen med att förstå oss på hur kulten egentligen gick till.
Runt offret fanns ett antal omkringliggande riter som tillsammans utgjorde själva offerriten. En rit är en religiös handling men även regler för hur kontakten med gudarna ska gå till. Om dessa riter finns det näst intill ingen information att hämta då varken de utländska författarna eller de arkeologiska fynden belyser detta fenomen.

Definitionen av offer?
Det germanska ordet offer har samma stam som latinets offere som betyder “ge, erbjuda”.# För att något skall kunna klassificeras som ett offer så måste det finnas en påtänkt gudomlig offermottagare som offraren försöker komma i kontakt med. I och med ett offer finns det minst tre verksamma parter: Offraren, offret och offermottagaren. Oftast är även en fjärde part inblandad, nämligen den som står för den ekonomiska biten, det vill säga den som bistår med själva offergåvan.#

Olika typer av offer
Man skiljer idag på olika typer av offer. Den absolut vanligaste typen av offer, speciellt århundradena innan vikingatiden var gåvooffret.# Till gåvooffret hör tackoffret som i sin tur ofta bestod av ett förstlingsoffer vilket till exempel innebar att man gav första skörden eller första kalven. I och med denna typ av offer så gav man inte enbart gudarna något utan förväntade sig även något i retur.
Det finns många skriftliga källor som omnämner offer av hövdingasöner. Ett av de mer realistiska texterna är berättelsen i Jomsvikingarnas saga där Håkon jarl offrar sin sjuåriga son Erling:

Nu går jarlen i land på ön Primsignd och in i skogen. Där vänder han sig mot norr, lägger sig på knä och ber. I bönen åkallade han sin beskyddarinna Torgerd Holgabrud. Men hon är vred och vill inte lyssna till hans bön. Han bjuder henne mycket i blotväg, men hon vill inte ta emot det. Håkon tycker att det börjar se illa ut för honom. Då bjuder han henne människooffer, men hon vill inte ta emot det. Till slut bjuder han sin son som heter Erling och är sju år och det tar hon emot. Jarlen ger pojken till en träl som hette Skopti, som tar med sig honom och dödar honom.#

Denna text påvisar ett typiskt gåvooffer där jarlen till och med offrar sin egen son för att vända den pågående striden till sin fördel.
Till gåvooffret ingår som tidigare nämnts även tackoffret. När någonting bra hade inträffat så kunde man i efterhand offra till gudarna som tack, till skillnad från de vanliga gåvooffret som hade en förebyggande funktion. Ibn Fadlan berättar här hur en köpman ur stammen rus tackar sin gud med hjälp av ett offer för en lyckad affär:

Då tar han och slaktar ett antal får och hornboskap och utdelar köttet som gåvor men bär resten fram till det stora träbelätet och de små som står runt honom men hänger upp ox- och fårhuvuden på träpålar som är beslagna i marken. Om natten kommer hundarna och förtär alltsammans. Och han som gjort detta säger: “Min Herre är nådig mot mig och har förtärt min gåva”.#

Den andra av de idag kända offerformerna var soningsoffret. När relationen mellan gud och människa på något sätt skadats så kunde man utföra ett soningsoffer vilket innebar att man offrade till guden som ett förlåt för det man gjort fel. Ofta var dessa offer väldigt dramatiska och det finns texter om tillfällen där man till och med offrat kungar.#
Kommunionsoffret är ytterligare en form av offer som man tror var lika vanligt som gåvooffret. Denna typ av offer kunde innebära att man gemensamt intog en måltid tillägnad gudarna. Dessa gillen bestod oftast inte enbart av att man åt tillsammans utan det förekom även offer av kreatur och rituellt öldrickande.#
Att man höll dessa måltider är arkeologerna säkra på. Vissa av dem hölls ute i det fria vid kanten av till exempel mossar eller i lundar.# Men det stora flertalet hölls inomhus på gårdar och då främst stormansgårdar. Den svenska arkeologen Anne-Sofie Gräslund uttalade sig angående stormansgården Borg i Lofoten där man funnit fem guldgubbar nerstuckna i stolphål: “Rummet har säkert inte varit avsett enbart för blot, utan också varit festsal och dessutom använt för vardagliga sysslor.”#

Hur gick offren till?
Det finns ingen motsvarighet i norrönt språk till dagens ‘religion’. Man använde istället ordet siðr, svenskans ‘sed’.# Detta visar tydligt på hur praktiskt utövad periodens tro var i sitt slag. I samband med ett offer höll man ofta även politiska möten eftersom man ansåg att de politiska (det vill främst säga beslut om krigsföring) framgångarna respektive motgångarna var beroende av makternas stöd.#
Man skiljer på offentlig kult och privat kult. Inom den offentliga kulten hade man en gemensam helgedom dit folk begav sig för de offentliga bloten som man tror inträffade efter månens gång.# Dessa var de större bloten och höjdpunkten vid dessa gillena som då hölls. Så här beskriver Snorre hur en offerhögtid gick till:

Det var gammal sedvänja att då det skulle vara blot, skulle alla bönder komma dit där det fanns ett tempel, och föra med sig det som behövdes medan festen pågick. Vid denna fest skulle alla män delta i öldrickandet. Där slaktade man också småfä och dessutom hästar, och allt blod som kom därav kallades ‘hlaut’, ‘hlaut-skålar’, det som dett blod stod i, och ‘hlaut-kvistar’ vilka var gjorda som stänkfjädrar. Därmed skulle man rödfärga offeraltarena helt och hållet och även templets väggar, både utan och innan, och så stänka på folket, men köttet skulle man koka till gästabud. I templet skulle eldar finnas mitt på golvet med kittlar över; man skulle bära dryckeshorn runt elden och den som ordnade offergillet och var hövding, han skulle då signa dryckeshornet och all offermaten. Man skulle först dricka Odens skål - den skulle man dricka för sin konung till seger och herradöme - och sedan Njords skål och Freys till fruktbarhet och fred. Då hade många män för sed att därnäst dricka brageskålen. Man drack också sina fränders skål, deras som blev höglagda, och dessa kallades för minnesskålar.#

På altaret inne i offerbyggnaden placerades de viktigaste kultföremålen. Där kunde bland annat en helig ring ligga, stallahringr, vid vilken eder svors.# Som tidigare nämnts så hölls vid tiden för blotet även kultgillen där man åt tillsammans. Denna rituella måltid förenade deltagarna med varandra men var främst till för att förena deltagarna med de högre makterna, vilka man tänkte sig delade måltiden med människorna. Lika betydelsefullt som måltiden var det gemensamma öldrickandet. Man vigde den fulla ölbägaren åt fruktbarhetsgudarna med “för gott år och fred” och till Oden med “för konungens seger och makt. Vid denna ritual deltog flera deltagare. Man fyllde dryckeshornet ur ett större kärl och lät det sedan gå runt mellan deltagarna.# Detta öldrickande räknas som ett kommunionshandling precis som måltiden där man förenas med gudarna, “genom den rusgivande, vigda drycken förenades alla deltagarna såväl med guden som inbördes, med varandra i ett mystiskt och heligt förbund”#

Människooffer och rituellt dödande
Det var inte enbart djur som offrades utan även människor. Att offra en människa var det största av alla tänkbara blot. Att människooffer skedde vet vi både tack vare arkeologiska fynd och skriftliga källor. Tacitus nämner flera gånger i sina verk offren av människor i Norden. “Bland gudar dyrka de ivrigast Merkurius, åt vilken de anse tillbörligt att på fastställda dagar även bringa människooffer.”#
Det är viktigt att man gör klart för sig skillnaden mellan människooffer och rituellt dödande. Ett offer behöver som tidigare nämnts en offermottagare och vid det rituella dödandet hade man medvetet inte detta i åtanke. De rituella morden och självmorden inträffade nästan uteslutande i samband med en begravning. Vid dessa ritualer var det oftast trälar som följde sina herrar i graven.# Det finns fynd som visar på att inte alla dog en för tidig död frivilligt. Ett exempel är Stengadegraven i Danmark där det låg två män. Den ena mannen bar inte några tecken på våld medan den andra hade blivit fastbunden för att sedan ha halshuggits.# Dessa människor som följde med i graven var inte ämnade för att blidka gudarna, vilket var meningen med ett offer, utan istället att fortsätta passa upp på sin herre efter döden.
Det var inte bara trälar som dödades för att sedan begravas med sina herrar utan även kvinnor. Det var inte ovanligt att om speciellt stormän dog så följde hans hustru honom i graven, då hans mest förnäma hustru. Den arabiske författaren ibn Rustah beskriver begravningen av en hövding från Norden som följande:

När någon hövding bland dem dör, gräver de ner honom i en grav lik ett rymligt hus och lägger honom i den [...] Med honom lägger de i graven den kvinna han älskade och detta medan hon ännu lever: gravdörrarna stängs och hon dör.#


Tre metoder, en död
De tre allra vanligaste dödsformerna vid människooffer var att bli stucken, hängd och dränkt. Flera källor visar även på att det var vanligt att offret blev dödat på mer än ett sätt. Ibland till och med på tre sätt samtidigt, då kallat den trefaldiga döden. Det finns idag teorier om att döden genom dränkning skulle vara tillägnad vanerna medan offer till Tor ofta bestod av hugg och stick. Typiskt för offer till Oden anser man var “en dubbel död” genom både hugg och stick samt hängning och strypning men i vissa fall endast hängning.# Ibn Fadlan berättar om en dubbel död där en trälinna följer sin herre i döden:

... den gamla, som kallades dödsängeln, slog ett rep om hennes hals och räckte de två ändarna till två män, som drog till dem. Själv kom hon fram med en bredbladig kniv och stötte den gång på gång mellan revbenen och drog den ut igen, medan de två männen ströp henne.#

Denna text visar att den dubbla döden även sker vid, som ovannämnt, rituellt dödande och inte enbart vid offer.
Runt år noll, cirka 300 f.Kr.-300 e.Kr. skedde många offer i grunda sjöar.#
Detta vet vi delvis tack vare att sjöarna numer är myrar med humussyror som har bevarat kropparna. I Lindowsmossen hittades en man som enligt kol 14-metoden dog levde mellan 50-310 e.Kr. Han kom att kallas Lindowsmannen och man vet att han dog en trefaldig död. Han hade först slagits i huvudet, sedan fått en snara lagd runt halsen som dragits åt till halsknotorna knäckts samtidigt som han fått halsen uppskuren med kniv. Efter detta hade hans ansikte lagts i en göl i mossen.#
Det finns även litterära källor som omnämner offer genom dränkning. Adam av Bremen beskriver en del av offren i Uppsala:

Där finns också en källa, vid vilken hedningarna brukar offra och i vilken man brukar kasta ned en levande människa. Om kroppen inte återfinns går folkets önska i uppfyllelse.#


Man trodde att kroppen skulle bli ett med vattnet och att det då var ett gott tecken. Ännu en klassisk källa nämner offer i vatten, nämligen Tacitus i hans Germania:

Vagnen, klädet och - om man vill tro på det - själva gudomen tvättas därpå i en sjö, som ligger i en hemlig avskildhet. Uppdraget utföres av trälar, vilka samma sjö strax därpå drar ner i sitt djup. Detta har skapat en hemlighetsfull fruktan och en from ovisshet om det väsens natur som blott de till döden vigda får skåda.#

Enligt arkeologin upphörde offer i sjöar och källor något innan 500 e.Kr. Då flyttades offerriterna till hövdingarnas gårdar och man ansåg då andra sorters offer som bättre lämpade.#

Sammanfattning
Religionen fanns i hela samhällsstrukturen. Den genomsyrade konsten, politiken och det vardagliga livet. Kärnan i religionen var offret och tillhörande riter. Det var i och med offret man trodde sig uppnå rikare skördar och stridslycka. Man offrade för att få veta om saker skulle gå bra och för att uppnå ett bättre liv. Det var offret som var det optimala sättet att komma i kontakt med gudarn...