Amelie från Montmartre - Filmanalys

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Original titel: Le Fabuleux Destin D´Amelie Poulain
År: 2001
Regi: Jean-Pierre Jeunet
Genre: Drama / Komedi

Innehållsanalys:

Amelie Poulain är allt annat än en vanlig tjej. När hon var liten fick hon en felaktig
diagnos av svagt hjärta av sin pappa som är militärsjukvårdare och fick därför inte gå i
någon vanlig skola. Hennes mamma fick istället undervisa flickan hemma. Eftersom Amelie levde
väldigt isolerat hemma lärde hon aldrig känna några barn och var därför en väldigt ensam flicka.
Istället försvinner hon in i en fantasivärld tillsammans med sin enda vän; familjens
självmords benägna guldfisk. I denna värld lever hon även som vuxen.
Under en mycket tragisk och egendomlig händelse dör Amelies mamma, och den sexåriga flickan
blir lämnad ensam med en pappa som stänger in sig allt mer och mer.
Tiden går och Amelie växer. Det är nu dags att lämna sitt föräldrahem och lära sig att stå på
egna ben. Hon får ett jobb som servitris på Cafe De två kvarnarna och flyttar in i ett
lägenhetshus med många spännande karaktärer som grannar.
Dagen då Prinsessan Diana dog blir den dag som förändrar Amelies liv. När hon får se inslaget
på TV blir hon så chockad att hon tappar korken till sin parfymflaska på golvet. Korken
öppnar i sitt fall ett hemligt fack i badrumsväggen, i detta fack finner Amelie ett skrin.
Skrinet är fyllt av en ung pojkes barndom, där finns kort och leksaker. Allt som kan ha en
betydelse för en pojkes liv. Hon bestämmer sig för att söka upp ägaren till skrinet, och blir
han rörd av att hitta det ska hon för all framtid göra goda handlingar för att glädja andra
människor.
Sökandet på ägaren har börjat, med hjälp av en granne får hon veta namnet på den person
som bott i lägenheten tidigare och snart är hon pojken på spåren. Hon placerar skrinet i en
telefonkiosk där hon vet att han kommer gå förbi, och mycket riktigt går han förbi.
Amelie ringer till telefonkiosken och pojken som nu har vuxit upp till man svarar efter ett evigt ringande.
När ingen hörs i luren tittar han ner och får syn på sitt skrin. Han plockar sakta upp varenda sak och tårar av glädje börjar sakta uppenbaras i hans ögon.

Amelie som ser allt detta får en otrolig glädje i kroppen och ska nu ut och glädja fler.
Under filmer får vi följa Amelies påhittga försök för att skapa glädje för människor i hennes omgivning, försök som både lyckas och misslyckas.
Men mitt i all strävan för att ge andra lycka glömmer hon bort sig själv, och hennes lycka.
Tills en dag då hon möter Nino i tunnelbanan. Dom pratar inte, men hon ser rakt in i hans
ögon och man förstår att det verkligen är nåt speciellt. Men snart är han borta igen, det
enda spår hon har är ett fotoalbum som han tappar, ett album med fotoautomatsbilder som folk
blivit missnöjda med och slängt. Ännu en jakt har börjat. Men hon vågar inte avslöja vem hon
är, hon är för rädd för att få för mycket känslor och bli sårad. Men Nino blir mer och mer
intresserad av denna mystiska flicka och en romantiskt kurragömmalek startar, utan att de
ens har träffats ännu.
Under hela filmen sitter man och småler åt Amelies upptåg. Jag tror att det är det som
Jean-Pierre Jeunet vill att man ska också. I bakgrunden finns hela tiden ett budksap om
att livet blir vad man gör det till och att även fast att det är fint att göra saker för
andra får man inte glömma bort sitt eget liv. Det känns lite som att regissören vill agera
konstnär.
Man får hela tiden lyckokänslor i magen som trappas upp ju mer av filmen som går, och när
Amelies busiga lite flickaktiga leende dyker upp kan man inte göra annat än att le tillbaka.
Amelie från Montmartre är nog en typisk tjejfilm. Hela tiden har den ett gulligt skimmer
över sig och den sockersöta huvudrollen berör nog fler kvinnor än män. Den saknar även
action vilket stärker intrycket av en tjejfilm ännu mer. Men den riktar sig verkligen till
alla åldrar. Män tycker nog om filmen, men det kan nog bli lite långtråkig för någon som
föredrar fartfylld action och slagsmålsscener.
Jag har själv aldrig hört att någon inte har tyckt om filmen, varken kvinnor eller män.
Men däremot kan man tycka om den olika mycket. Det är absolut ingen film som någon kan säga
är den sämsta film dom sätt. Man blir för upprymd av Amelie för att tycke att filmen är kass.


Dramaturgianalys:
Filmen slår ihop anslaget och presentationen och direkt från första början hör man en snabb
berättarröst berätta hur det såg ut när Amelie föddes. Vi ser bilder av hur hon växer i magen
och får veta vilken temperatur och luftfuktighet det var dagen då flickan kom till världen.
Allt beskrivs i ett otroligt tempo och smålustiga kommentarer sticker fram mellan meningarna.
Vi får veta allt om hennes familj, vad dom tycker om och inte tycker om. Saker som är helt
oviktigt för handlingen i filmen, men endå är så charmiga att man ler redan i inledningen.
Filmen har hela tiden två huvudkonflikter så det är svårt att bestämma när fördjupningen och
upptrappningen kommer. För när upptrappningen av den ena huvudkonflikten börjar är man
fortfarande bara i början av den andra konfliktens fördjupning.
En av de två huvudkonflikterna är Amelies försök till att skapa en lycklig värld, och
fördjupningen av denna konflikt startar då Amelie hittar skrinet i sin lägenhet. När hon ser
lyckan i ägarens ögon när han finner sina barndomsminnen trappas konflikten upp. Hög musik
av dragspel ljuder ut ur högtalarna och hon börjar genast planera hur hon ska förändra sina
nära och käras tillvaro. Men mitt under denna upptrappning möter hon Nino och en ny konflikt
tar fart. Vi fördjupas i hennes tankar om denna unga man och jakten på honom.
Hon har hela tiden en konflikt med sig själv som gör att hon inte vågar ta steget fullt ut och träffa den
här mannen på riktigt, men medan den nya handlingen tar fart fortsätter den gamla och samtidigt
som hun funderar på hur hon ska göra med Nino är hon på topp med sitt beslut om att glädja
andra. Hon parar bland annat ihop en stamkund på cafét hon jobbar på med en i personalen och
hon tar en blind man runt staden och berättar hur allt ser ut.
Fördjupningen av hennes konflikt med Nino är ganska lång men trappas hela tiden långsamt
upp ju mer otålig man blir. När man tror att hon har gett sig och verkligen ska ta tag i sin
kärlek till honom kommer hon på nya idéer för att slippa visa sig. Tillslut hittar Nino
till cafét där hon jobbar och Amelie blir otroligt nervös. Nino frågar om det är hon som är
den anonyma kvinnan och efter en stunds eftertanke svarar Amelie nej på den frågan och
vänder sig snabbt om.
Lösningen på den konflikten kommer inte förrens i slutet på filmen då Nino har pratat med
Amelies jobbarkompis och fått veta att Amelie är otroligt blyg, han får då hennes adress
och tillslut träffas dom på riktigt. Genast efter det mötet blir två själar till en och
vi ser i avtoningen hur Amelie och Nino åker skrattandes runt på Ninos moped.
Hennes vilja att glädja andra tar dock aldrig slut, hon fortsätter med sina små tokigheter
och skriver glädjeord på stadens väggar för att muntra upp stadens invånare.
Små delkonflikter finns överallt i filmen, ofta orsakade av Amelies försök till att förbättra
andra människors liv. Vi har bland annat den stående konflikten med en av grannarna i huset.
En grönsakshandlare som är otroligt elak mot sin assistent. Den anställda är en ung pojke med
någon slags ströning som gör att han kanske inte är lika snabb och smart som andra.
Vi får ofta se hur grönsakshandlaren förnedrar pojken inför sina kunder, men snart är
Amelie där och ska ordna allt till rätta.
Det finns även annan granne som också har en liten konflikt. Hennes man lämnade
nämnligen henne för en annan. Hon har mängder av kärleksbrev från honom och den lyckliga tiden
de hade tillsamman, men hon bara gråter
vid tanken av denna mannen, men trots detta älskar hon honom fortfarande. Mannen är nu död
men minnerna finns fortfarande kvar och Amelie tvingas lyssna på dessa tillsammans med
kvinnans snytfningar gång på gång. Även denna konflikt ordnar Amelie upp i sin vilja
att glädja andra.
Det finns många fler delkonflikter, eftersom det är just det filmen går ut på.
Amelies pappa som vill resa men inte vågar, en efterhängsen expojkvän som bevakar sin
föredetta dagarna i ända, en stackars författare som inte kan få sin bok lanserad och
en gammal farbror som har skelett som glas och inte kan gå ut av rädslan för att dö.
Den första vändpunkten i filmer blir självklart när Amelie hittar skrinet. Från att ha levt
ett vanligt liv med alla vardagliga incidenter ett liv kan ha förändras nu hennes tillvaro
och livet har fått en ny mening. Man ser verkligen på Amelies ansiktuttryck att hennes liv
har fått en ny riktning och att betala hyra i rätt tid och gå till jobbet varje dag inte
längre är det hon prioriterar högst. Hon ska ut och glädja människor, hon ska reda ut
folks trassliga liv och alltning är bara en dans på rosor. Innan viste hon knappt vad hon
ville med sitt liv, men nu har hon ett mål med det.
Men filmen tar en ny vänding då Amelie träffar Nino och det inte längre bara är längtan
efter att göra andra glada som finns i hennes huvud. Det kanske är på tiden att hon själv
blir lycklig, och det kanske är just Nino som är den länk till lycka som saknas.
Men som sagt tar det lång tid innan hon vågar träffa Nino och man tror nästan att allt
kommer rinna ut i sanden. Men den tanken vänder då Nino kommer till cafét, då förstår man
att det inte är långt kvar tills dom ska omfamna varandra och eftertexterna ska börja rulla.

Stilanalys:
En genomgående gestaltningskomponent som man finner i filmen är de drömska färgerna. Alla
kontraster har höjts och rött, grönt, gult och blått är de enda färgerna, det finns knappast
några mellanting. Detta ger ett väldigt konstnärligt och drömlikt utseende vilket passar
otroligt bra, det gör att man på ett enkelt sätt kommer in i Amelies drömska och naiva värld.
Färgerna gör att filmen känns helt annorlunda än vad den hade gjort utan dessa färger, utan
de vackra kontrasterna skulle filmen bli stel och tråkig, något som inte alls passar med
Amelies busiga leenden.
Filmskaparen har också använt sig av ganska långa tagningar, speciellt i presentationen.
Under dessa är det också långsamma inzomningar eller långsamma kamera rörelsen, detta
kan tyckas väldigt långtråkigt, men det är det faktiskt inte. Mycket för att det också
har lagts på dragspelmusik i bakgrunden, under nästan hela filmen spelas det några toner
i bakgrunden. Dragspelsmusiken livar upp allting så även fast kameran går långsamt
känns det inte långsamt. Fast det är självklart inte långsamt genom hela filmen, när det
väl händer något använder dom gärna korta klip och snabba inzoomningar, och då inte så
mycket kamerarörelser. Ett exempel är när Amelies enda vän, guldfisken Kaskelotten ska
ta livet av sig. När Amelie upptäcker detta skriker hon gällt, en kameran zomar snabbt
in henne och sedan snabba klipp på fisken, hur mamman försöker rädda honom osv. Hela tiden
hör man Amelies skrik i bakgrunden och man känner hur paniken stiger. Hela scenen är väldigt
kort, men trots det får man många känslor på grund av hur den är gestaltad.
Specieleffekter tror man till en första början att det inte finns några, men när Amelies
fantasivärld trar i gång kan tavlorna prata och hon själv smälta ner til en pöl vatten.
De små specieleffekterna är ändå väldigt viktiga för filmen. När man sett ett tag på den
är man så van vid färgerna att man knappt kommer ihåg vilken fantasivärld allting är. Men
när effekterna kommer påminns man och ler en extra gång.
Kärleksnötet mellan Amelie och Nino i slutet är också väldigt speciellt, från att allt har
varit livfullt med musik i bakgrunden blir allt plötsligt tyst. Kameran går långsamt fram
emot paret, allting är tyst förutom deras nervösa andetag. Stämmningen är väldigt laddad
men med de djupröda väggarna i bakgrunden får man ändå känslan av romantik, och med de
förstärkta djupa andetagen i bakgrunden får man en känsla av lust.
För att enkelt kunna skilja på nu och då är alla klipp som visar minnen svart vita.

Karaktärsanalys:
Huvudrollen Amelie som spelas av Audrey Tautou är en underbar karaktär. Valet av skådespelare
är också perfekt eftersom Andrey har ett otroligt vacker ansikte och hennes leende kan fängsla
vem som helst. Amelie är hela tiden blyg och osäker när det gäller sig själv, men hon har
en otroligt stark vilja. När hon träffar Nino inser hon direkt att han är speciell, men på
grund av hennes osäkerhet tar det lång tid innan han får veta att hon tycker så. Men hela
tiden finns viljan där. Jag tror att det är en stor drivande kraft i filmen, eftersom hon
är så blyg och osäker på sig själv vet hon inte riktigt hur hon ska göra, men bara för att hon
vill så gärna går hon lite som katten runt het gröt, detta tar filmen framåt.
Men även fast Amelie gestaltas flickaktig med mer högra kameravinklar än låga är hon ändå
väldigt kvinnlig. När hon väl bestämt sig är hon inte den som fnissar bort allting som en
skolflicka skulle gjort, utan då byter hon skepnad, plutar lätt med läpparna och får
en väldigt kvinnlig ton över sig.
Nino liknar Amelie på sitt sätt, han är också lite blyg. Samtidigt är han mycket nyfiken och
vill gärna ha reda på saker, speciellt då om Amelie. Även fast Nino har en väldigt betyande roll
i filmen är han med väldigt lite i filmen, han är lite av en biroll trots att han är så pass
viktig för filmens handling. Man märker att Nino har många bollar i luften och vet inte
riktigt vad han vill göra av sitt liv. Jag tror att han, liksom Amelie, är väldigt osäker
på sig själv. Men han försöker hela tiden gömma det genom att få folk att tro att han vet vad
han vill med sitt liv. Han har till exempelt väldigt många ströjobb och många annorlunda intressen.
Enligt hans kollega Eva som arbetar i samma porrbutik som Nino är det inget ovanligt att Nino
samlar på misslyckade fotoautomatskort. Förr samlade han på konstiga skratt och avtryckningar i
cement. Nino är liksom Amelie, allt annat än en vanlig kille.
Det ör svårt att välja ut de viktigaste karaktärerna i denna filmen, det finns så många. Alla
behövs för att filmen ska få den perfekta helheten den fått.
Men vi har till exmpelt den bitske grönsakshandlaren, i denna glada vackra film är det skönt
att det iaf finns någon man kan tycka illa om. Men även fast han är en elak person märker man
att han är ganska osäker han också. Filmskaparna har valt att filma honom i fågelperspektiv
ganska ofta, han verkar ganska svag och ensam. Dett blir ännu tydligare då han efter Amelies
busiga besök i lägenheten blir alldeles förvirrad och försöker ringa sin mamma. Men Amelie
har k...