Döden

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Tänk om man helt plötsligt skulle börja komma ihåg sitt förra liv. Det var det som hände med Max.
Han var en helt vanlig kille, som hade lyckats. 31 år och jobbade på en framgångsrik advokatbyrå i Las Vegas. Fru och barn var inte riktigt hans grej, han arbetade för mycket. Men han umgicks ofta med de många vänner hans arbete försett honom med. Det hela började någon gång efter det att Max hade kommit hem efter semestern 98. Då trodde han bara att det var en återkommande dröm. Men efter nyår började han få som minnesblixtar mitt på ljusa dagen. Personen i hans dröm hette Kevin Stanfield och levde i Denver i mitten av seklet.
Kring sin födelsedag i slutet av februari 99 åkte Max till Denver för att hälsa på en kollega från juristhögskolan i Seattle. De hade hållit kontakt i alla år och hjälpt varandra i knepiga fall. De åkte ut och fiskade och gjorde precis samma saker som de brukade göra varje år. Men innan Max skulle åka hem gick han upp till Stadsbiblioteket. Han bad dem leta reda på allt som fanns om Kevin Stanfield, som bott i Denver på 40-talet. De kom tillbaka med en hel hög av mappar. Han satte sig ner och gick igenom alla gamla tidningsutklipp och anteckningar. Kevin tycks ha varit något av en lokal kändis, han fanns med över allt på bilder, tillsammans med högt uppsatta personer. Kevin Stanfield föddes i Denver 1928, och där bodde han nästan hela sitt liv. Så länge stämde allt kusligt bra med Max drömperson.

Han utbildade sig till läkare, och arbetade i Denver ända till 1967, då han var tvungen att åka iväg som läkare till Vietnamn. Där dog han den 15 februari 1968. Max hajade till. Var det en tillfällighet att Kevin hade dött i Vietnamn samma dag som Max föddes i Lincoln?
Konfundersam satte han sig i bilen för att bege sig hem till sin lägenhet hemma i Las Vegas. Det var eftermiddag och Max räknade inte med att komma hem förrän sent på natten. Det började skymma och det var dimmigt. När han kört några timmar stannade han för att äta vid en restaurang intill vägen. Han lämnade restaurangen bara en halvtimme senare efter att ha blivit osams med servitrisen. Han hade precis rundat en krök när han såg att det stod någon mitt på vägen! Mannen visade ingen tendens till att flytta sig, och Max kom närmare och närmare. Ett ögonblick stod allt stilla, hans såg mannen bara ett par meter framför sig. Han stod bortvänd, och svävade liksom på den täta dimman. Men så vände han på sig och skrek och allt gick så fort. Kevin bromsade, men insåg snabbt att det inte fanns en chans att han skulle hinna, så han styrde snabbt undan, kanade över vägbanan in i en bergvägg på andra sidan. Innan han kört undan hade han fått en skymt av mannens ansikte, han var tvärsäker på sin sak. Det var Kevin…

De hörde smällen ända bort till restaurangen. Efter ett par minuter kom en ambulans och tog med Max till sjukhuset. Läkarna på det lilla sjukhuset i staden kunde inget göra, utan han skickades till Phoenix. Efter en del operationer gav läkarna upp, och sa att det var upp till honom om han skulle klara sig.

Kevin Stanfield gick på vägen hem till Danilli Hill, den gamla familjegården. Han gick alltid till och från arbetet på sjukhuset inne i Denver. Det var den enda motion han fick. Det var i början på 1967 och det enda som sändes på radion ( en sån nymodighet som TV:n var inget för Kevin) var nyheter från det pågående kriget i Vietnamn. Han var glad att han sluppit åka iväg, man hade hört om en del hemskheter där nere, och många av hans läkarkollegor hade blivit ivägskickade. Många trodde att det skulle vara över snart, och Kevin var glad för varje dag han fick stanna hemma. Danilli Hill var en söt liten gård inte så långt ifrån Denver, men ändå inte för nära för att inte ligga på landet. Kevin bodde där med sin mor, och Sarah en kvinna han träffat rätt länge. Eller de hade väl hängt ihop redan innan Kevin börjat läsa. De flesta tyckte det var "ohälsosamt" att ha bott så länge ihop utan att gifta sig. Men Kevin var redan 39, varför skulle han gå och gifta sig, de trivdes som de hade det nu. Nu kunde han se det lilla huset bara några hundra meter bort, han tänkte att han nog skulle behöva måla om det till sommarn. Blått, Danilli Hill hade varit blått så länge Kevin bott där, och Kevin var född i det lilla blåa huset nedanför kullen. De hade varit 5 syskon innan honom, men den äldsta var bara sju när han föddes. Tre av dem hade dött året efter det Kevin föddes. De andra två försvann hemifrån när de bara var tonåringar, och hade sen aldrig gett ett ljud ifrån sig. Kevin hade stannat som minsting och tagit hand om gården och föräldrarna. Han kände sig något sentimental där han gick och blickade tillbaka på sin ungdom. Men det var en litet kuslig stämning i luften denna vackra marsdag. När han gick in genom farstudörren var det ödsligt tyst, det hörde till ovanligheterna eftersom de båda där hemma gillade att skvallra. De satt inne i köket och man såg på dem att de gråtit. Hans mor lämnade över ett brev. Han hade inte behövt läsa det, han visste inom sig vad som stod i brevet. När han lämnade Danilli Hill bara en vecka senare, kände han på sig att han aldrig skulle få någon chans att måla om gården till sommarn.
Han anlände till Vietnamn i april 1967. Han sattes genast i arbete, och det tog inte lång tid innan han slutade tänka på dem där hemma. Dagarna löpte på och blev till veckor, han såg fler människor dö på en vecka, än han sett under sina 15 år på sjukhuset i Denver. Där hade han bävat varje gång inför mötet med de anhöriga. Nu tänkte han inte på att den unga mannen som dog på britsen framför honom, kanske hade en fru eller barn som väntade honom hem. I slutet av september 1967 upplevde han det värsta hittills. Det var en ung flygare som störtat, klarat sig, och blivit tillfångatagen av Nordvietnameser. Han hade skadat sig svårt i krashen, och sen blivit misshandlad, innan han lyckats fly. Sen hade han kämpat sig igenom den täta djungeln till fots i 3dygn innan han blivit funnen. Han var utmärglad, och alldeles trasig. Det tog ett helt dygn att fixa till honom, de hade varit tvungna att amputera bort en arm. När han vaknade efter att ha sovit 2 dygn, kom han på att livet var inte värt att leva längre, och gick och sköt sig bakom sjukstugan. Vid nyår samma år fick han reda på att han skulle få förflyttas till ett lugnare område. Han var nästan likgiltig, och tyckte det var jobbigt att behöva flytta. Men efter att ha varit i det nya lägret i en vecka, fick han reda på att det gamla lägret blivit bombat. Bara några få hade överlevt.
Den 10 februari 1968 åkte han ut på ett speciellt uppdrag. De skulle till en annan station ganska långt bort för att hämta medicin. För i det nya lägret kunde inga helikoptrar landa. De var borta några dagar för att rapportera och fixa lite andra saker. Det var skönt att träffa lite andra människor och höra lite nyheter från USA. De åkte där ifrån på kvällen 14 februari, och skulle vara tillbaka vid gryningen. De åkte i små jeepar, 3 stycken. Alltså var de 12 personer ensamma i den mörka och täta vietnamesiska djungeln. Det var ingen bra väg så Kevin kunde bara slumra till i några minuter. Vid 4 på morgonen vaknade Kevin av flygmotorsurr, det var amerikanska plan och det syntes på lång väg. De sänkte sig precis över deras huvuden, och dundrade snabbt ner. När de var så nära marken de kunde började de släppa ut någon vätska. De såg ut som de nya bekämpnings plan som grannen i Denver stolt visat upp sommarn innan Kevin for. Han förstod inte riktigt vad som hände, han lutade sig ner och värjde sig för alla vattendroppar som slagit ner runt honom. Det började lukta härsket och där en droppe slagit ner fanns nu ett hål i hans rock. Han kände hur det sved till när vätskan frätt igenom rocken och nådde hans hud. Alla runt honom låg och kved, de flesta hade haft bara armar och vätskan lämnade kvar stora blåsor. Mannen bredvid honom ramlade ner i hans knä och hela hans ansikte var sönderfrätt. Han kände på han halspulsåder och som han trott var mannen död. Han befarade att alla de andra också var döda. Flygplanen hade landat och nu kom piloter och passagerare stövlande genom skogen. Kevin kände sig alldeles matt och förstod ingenting. Männen från flygplanen hade gasmasker men när de kom nära tog en av dem av sig gasmasken och man hörde en förfärad röst :
-Herregud, de är amerikaner.
Nu förstod Kevin, det var ovanligt att amerikanska läkartrupper färdades den här ensliga vägen mitt i natten, (eller det hade nog aldrig hänt och kommer nog aldrig hända igen) och de amerikanska flygplanen hade tagit för givet att de var Nordvietnameser. Kevin skulle just ropa till men någon annan hann före, det var någon av chaufförerna som ropade på hjälp.
- Det är någon som lever, ropade en låg röst.
Till Kevins häpnad gick mannen fram och slog ihjäl chauffören.
- Se till så att ingen annan lever, vi vill inte ha några vittnen till det som har hänt. Vi tar med dem till närmaste läger och säger att vi hittade dem här. Kevin lade sig livrädd ner, försökte låta bli att andas. Men det är omöjligt att göra så att pulsen inte slår. De gick runt och kände på allas puls, men alla andra tycktes vara borta. En av dem kom fram till Kevin böjde sig ner tryckte fingrarna mot hans hals.
- Här är en som fortfarande lever, men han verkar ganska borta.
- Ta hit honom beordrade en barsk röst.
Mannen lyfte upp honom och viskade:
- Är det nått jag kan göra.
- Se till så gården blir målad, Kevin tänkte inte på vad han sa, men på nått sätt kände han på sig att den här mannen skulle se till att hans sista önskan gick i uppfyllelse. Sen fick Kevin Stanfield en kula genom huvudet och avled med en gång den 15 februari 1968 i Vietnamn. "Han blev attackerad av en grupp Nordvietnameser".

Biiip, biiip, biiip alla läkare kom springande in i salen där Max låg. Han hade fått hjärtflimmer. Läkarna gjorde ett sista försök med hjärtmassage. Men Max avled i Phoenix den 7 maj 1999 31 år gammal. Då hade han legat i koma i 2 månader.
Max slungades ut i ett mörker. Men hela tiden såg han inom sig Kevin Stanfields ansikte, det som fått honom att köra av vägen, det som såg till så han dog. Han såg Danilli Hill när det var ny målat, Blått, som det hade varit under hela Kevins uppväxt. Han såg Sarah stå där med Kevins gamla mor. Vackra av sommaren, men man såg att de sörjde. Sörjde Kevin som dött, blivit mördad av sina egna landsmän. Men de visste inte, de trodde han dött, stolt, i strid för sitt fosterland. När Kevin dött hade Max fortsatt att leva hans liv!? Max kände hur allt försvann, hans känsel, hans kropp, hans minne, han...