Biodiversitet Lantraser

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Den biologiska mångfalden - biodiversiteten - betecknas på följande sätt: rikedom av arter, genetisk variation inom arter samt mångfald av ekosystem.
Detta innebär att biodiversiteten är ett mycket utvidgat ämne, med plats för många olika och minst lika intressanta områden.
På grund av ett nyupptäckt intresse från min sida tack vare djurlektionerna inom ämnet Djurhållning i park och med inspiration från zoologen Nisse Hildén valde jag just de svenska lantbruksraserna som intressegrupp. I min essä kommer jag att ta upp följande punkter: vad är en svensk lantras, varför skall man bevara lantraserna samt hur gör man för att öka diversiteten bland dem?

Sedan tusentals år tillbaka har människans husdjur bidragit till förändringen i det svenska landskapet. På grund av det hårda livet som husdjur gallrades de svaga ut och de starka kunde föra sina gener vidare. Djuren som överlevde tvingades anpassa sig till de levnadsförhållanden som människan tillät dem att ha.
En lantras är en husdjursras som har anpassat sig till den lokala miljön, alltså klimat, sjukdomar, skötsel samt avelsarbete för att underlätta och förbättra djurets prestanda. På en lantras har det inte påbörjats någon så kallad "hård" avel för att djuret skall se ut på ett visst sätt samtidigt som den skall ha hög mjölkproduktion eller muskelmassa.
Eftersom en lantras har avlats för att överleva bättre har detta lett till att alla individer inom en viss ras är olika till utseendet. Det kan till exempel skilja sig makrant i teckenutförande mellan två fjäderfä av rasen Skånsk blommehöna.
Exempel på utrotningshotade svenska lantrasdjur är:
(nötkreatur=) Fjällko, Rödkulla, Väneko, Ringamålako, Bohuskulla, (får=) Gutefår, Ryafår, Svenskt finullsfår, Allmogefår, (getter=) Svensk lantrasget, Göingeget, Jämtget, (svin=) Linderödssvin samt Ollonsvin, plus diverse olika fjäderfä såsom gul anka, blå anka och Skånegås.

Anledningen till att man ska bevara de svenska lantraserna kan ibland vara svår att förstå för många av Sveriges befolkning, de flesta anser ju att alla kor ser likadana ut och likaså svin och fåglar, en del tror ju till och med att alla mjölkkor är av samma ras. Sanningen är den att lantraserna är en del av vår kulturhistoria, de härstammar långt bakåt i tiden och är värda att finnas för exponering för vår framtida befolknings skull. Lantraserna är ju ändå dagens sönderavlade djurs förfäder, lika mycket som vargen är hundens anfader. Bevarar vi inte de raser vi har minskar den biologiska mångfalden, ju färre individer ju färre bra avelsdjur finns det. Den genetiska variationen blir alltså obefintlig, vilket kan leda till dåliga djur, inavel, eller uppblandning med andra raser. Människan måste lära av sina misstag, på grund av hänsynslös avel, jakt och odling så har många arter blivit utrotningshotade och till och med utrotade, såsom Nordsvensken (hästras), Berguven och Pungräven.
En lantdjursras är betydligt mer värdefull genetiskt sett, eftersom den själv, utan hjälp från människan, anpassat sig och överlevt klimatförändringar och epedimier, något som dagens produktionsraser inte har gjort.

Under FNs miljökonferens i Rio de Janeiro 1992 bestämdes det att de olika länderna själva skulle ansvara för att bevara sin biologiska mångfald, det antogs en så kallad konvention. I och med detta stiftades det senare regler/lagar för att stödja hållandet av utrotningshotade husdjursraser så att det skulle bli ekonomiskt hållbart för djuruppfödare av dessa.
Idag är det ekonomiskt lönsamt att hålla ett antal individer av en svensk lantbruksras, då både jordbruksverket och Svenska naturskyddsföreningen m.fl samarbetar för att öka biodiversiteten. Enligt SJV (jordbruksverket) är syftet att öka antalet vuxna, renrasiga djur av svensk lantras för att säkra rasernas biodiversitet och fortlevnad.
För att få lov att delta i detta projekt att öka mångfalden skall man meddela SJV och ansöka om ersätting. Då man börjar delta i projektet så är kravet att man skall syssla med svensk lantrasverksamhet i minst fem år och att under denna tid hålla minst 50 % av det antal individer som djurägaren har bestämt sig för. Efter en viss tid skall populationen ökas, vilket betyder att man måste ansöka om att få syssla med verksamheten i ytterligare fem år.
Förutsättingen för att få hålla svenska lantrasdjur är följande: det skall endast finnas renrasiga djur och dessa skall endast paras med annan individ av samma ras. Djuren skall även kontrolleras av SJV och vara aktiva i en så kallad genbanksverksamhet, där man utbyter bra avelsdjur. Ersätting betalas inte ut för lantraser understigande sex månaders ålder. Om ett djur avlider skall SJV meddelas inom 10 dagar. Lantrasdjuren skall även vara id-märkta och journalförda.
Då alla krav är uppfyllda kan man få ut ersättning om max 1000 kronor per individ och år, vilket betyder att endast en större population av lantrasdjur lönar sig.
På grund av den låga, årliga ersättningen avstår säkert många från att delta i mångfaldsprojektet, trots att de värnar om de äldre raserna. Underhållsmässigt sätt så är det samma utgifter för svenska lantrasdjur som det är för de nyare lantdjuren, plus att djurhållarna inte får tillräcklig avkastning för mödan att hålla lantrasdjur, då jag tror att de inte kan få lika mycket pengar för dem från staten som för köttdjuren vid slakt. Denna teori bygger förstås enbart på mitt perspektiv, så som jag ser det hela. Verkligheten kan säkert vara helt annorlunda, då jag saknar praktiskt underlag som stödjer min tankegång. Oavsett vad so...