Novell - Londonattentatet

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det var en tryckande hetta full med avgaser när Linn och Sabina kom till andra sidan av den tungt trafikerade gatan. Det var deras tredje dag som turister i London och idag hade de bestämt sig för att se de stora sevärdigheterna i London innan de åkte hem, tre dagar senare. Linn log för sig själv, hon hade alltid velat komma till London och när hon sedan tänkte tillbaka på hennes klasskamrater som satt i skolan och blev utsatta för ännu en dag med de sega torsdagslektionerna blev hon lite medlidsam men bortsåg snabbt från det och skattade sig själv lycklig eftersom att hon slapp. Utan förvarning stannade Sabina till precis innan gatukorsningen och vände sig mot Linn. Hon stack ner sin hand i sin väska och började frenetiskt rota runt, började leta efter någonting speciellt. Sedan tog hon upp handen och log smått mot Linn, lite generad. ”Jag glömde visst pengarna på rummet…” Linn skattade.” Stick och hämta dem då!” svarade hon med ett stort leende på läpparna. Hon såg hur Sabina snirklade sig mellan bilarna och tittade åt alla håll för att vara extra säker att inte bli påkörd. Linn följde henne med blicken ända tills hon gick in genom hotellets huvudentré på andra sidan gatan och försvann ur Linns synfält.
Hon förflyttade då blicken mot en man som såg ut precis som hennes pappa, Christoffer. Han hade inte kunnat följa med till London eftersom att han hade ett viktigt möte i Stockholm både igår och idag. Han hade nämligen en liten advokatbyrå som han och hans bäste vän hade grundat för sex år sedan då de båda hade blivit sparkade på sin gamla advokatbyrå efter att ha hamnat i bråk med en mycket mäktig försvarsadvokat. Linn kände lite av känslan att hon faktiskt saknade pappa lite men såg när hon såg sin mamma komma tillbaka mellan bilarna trycktes de tankarna bort. Hon stirrande blint på sin mamma, hennes allra bästa vän och insåg att hon inte hade velat ha det på något annat sätt än vad som var just nu. Fast det var en skillnad på 21 år mellan dem så kom de överens mycket bra och trivdes med varandra. Ingenting fick någonsin komma emellan dem verken nu eller senare i livet men ingenting kunde heller komma emellan dem ansåg Linn eftersom att de älskade varandra så högt.
Sabina kom fram till Linn med sina oskyldiga klarblå ögon och ett stort urskuldande leende och de båda satte iväg mot tunnelbanestationen hand i hand som bästa väninnor. Med den andra handen höll Sabina hårt i sin väska, hennes dyrbaraste ägodel som hon hade med sig överallt. Hon var alltid rädd att någon skulle knycka den och extra rädd nu eftersom att hon läst om så många rån i London på den senaste tiden. De hade inte ätit någon lunch än så de bestämde sig för att sätta sig ner vid ett fik precis ovanför tunnelbanestationen. Efter de hade beställt sina typiskt engelska bagels och var sin cola light satte de sig vid ett bord som stod längst bort från restaurangens mitt.
Sabina och Linn hade alltid tyckt om att kritisera människor, självklart utan att de hörde det. De båda kunde en solig dag gå och sätta sig på ett strandcafé och bara analysera folk som gick förbi och som satt där, det var deras hobby. De kommenterande allt ifrån deras kläder, deras sätt att gå och försökte även beskriva folks personligheter genom att titta på personen ifråga och denna dag var inte heller annorlunda. De började direkt viska spydiga kommentarer om en tjock kvinna i leopardkappa och lila byxor som de tyckte såg amerikansk ut med sin tanige man, antagligen, bredvid springande efter med stora shoppingkassar. Sedan, efter henne kom där en man med alldeles för korta byxor och för tajt tröja eftersom att han hade en ganska stor mage och den tajta, vita tröjan med smutsfläckar såg bara för tarvlig ut på denne stackars mannen.
Vid slutet av deras fika fick de se en man men mörk hår och stora svarta ringar under ögonen som tittade sig omkring med en nervös men samtidigt bestämd blick med sina svarta små korpögon och den slickade sig om sina torra hopsnörpta läppar. Han hade ganska vanliga kläder på sig, förutom en gammal och smutsig baseball keps som verkligen hade behövts slängas och i värsta fall tvättas. Han rörde sig inte konstigt eller något, men det var ändå något med den mannen som fick Sabina och Linn att brista ut i ett ljudligt fnitter. Trots allt ljud runt omkring dem så vände mannen blixtsnabbt på huvudet åt deras håll och stirrade på dem med en lustig blick och gav dem sedan ett komiskt och äckligt milt leende, precis som om han bar på en förödande hemlighet som skulle drabba även dem. Det var som om han sa till dem att det inte var någon idé att göra upp med dem nu eftersom att de snart skulle få sitt rättmätiga straff. Linn och Sabina tystnade båda två direkt och kände hur håren reste sig på armarna och tittade bort från honom, ner i marken. Det var något med den mannen som de båda visste man inte skulle göra narr av, någon form av galenskap. Han vände sig om och de följde honom med blicken full av en nervös skam och vid en korsning längre fram tittade han sig oroat över axel som om någon skulle ha följt efter honom med en kniv bakom ryggen redo att döda honom, drog upp sin krage på jackan och fortsatte genom den allt mer ökande folkträngseln tills han bara blev ännu ett huvud i den böljande massan.
Sabina och Linn sa inget mer om den mannen på hela tiden, de hånade inte människorna som gick förbi, de satt bara lugnt och tyst och år sina bagels. Efter ungefär en timme reste de på sig för att dra sig ner mot tunnelbanestationen för att åka runt i London då Sabina lade den dräpande kommentaren ”han var säkert mycket religiös” innan hon insåg sitt misstag eftersom att Linn själv var starkt troende och Sabina själv var ateist. De sa ingenting mer till varandra utan gick under en laddad tystnad mellan de människor som var på väg upp från tunnelbanan. När de stod på trappavsatsen till nergången såg de hur ett bländade ljus kom emot dem mellan alla huvuden och hur en värmebölja sköljde över dem och såg sedan människorna framför dem kastades bakåt och sedan de själva, det var rena dominoeffekten. Som en ren reflex så grabbade Sabina tag i sin handväska och höll den tätt intill sig som om någon försökte stjäla den ifrån henne. De landade med en hård duns på asfalten och direkt började människor springa och skrika och tumultet hade börjat. Det tog ett tag innan Sabina och Linn hade återfått sin reaktionsförmåga och drog sig undan platsen de låg på. Ingen av dem förstod vad som hade hänt utan kände bara den omtumlande chocken och hur varenda kroppsdel värkte med en intensiv smärta. Inom ett litet tag var där fullt med ambulanser och journalister som sprang runt och försökte göra det bästa av sitt jobb. Både Linn och Sabina bedömdes som icke skadade och blev undanputtade medan ambulanspersonalen tog hand om de blödande och brännskadade och Sabina och Linn satte sig intill en husvägg, för chockade för att kunna röra sig en längre sträcka. En bit ifrån dem stod en tv-reporter med en videokamera framför sig och rapporterade live från platsen. Ingen av vare sig Sabina eller Linn lyssnade särskilt aktivt men de snappade ändå upp de dramatiska uttrycken som ”kritiskt tillstånd”, ”terrordåd”, ”bomb”...