Ondskan - Annorlunda slut

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Ondskan…

Eftersom vi precis har läst ondskan i klassen och det är den bok som jag har mest i minne så är det väldigt frestande att välja den boken att skriva om. Jag tyckte även att boken var mycket bra, och jag spekulerade mycket i vad som skulle hända om Erik hade givit upp när de började vara onda mot Pierre. Jag väljer därför att här ändra handlingen i ondskan på detta sätt, men jag tänker inte skriva hela ondskan från början, jag skall ju bara ändra handlingen på slutet, så det känns ganska onödigt. Dessutom har jag sannerligen inte tid att skriva en sådan lång uppsats även om jag tycker om att skriva.

Erik tittade långsamt uppifrån och ner på Pierre medan han låg och sov, han förstod att inte Pierre skulle orka så mycket längre, han var tvungen att gå till facket. Det var inte det så mycket att han inte ville gå ärenden åt fjärderingarna och någon peppis nån gång ibland gjorde honom inget illa fysiskt. Men förnedringen att behöva göra allt detta, det var värre, den psykiska smärtan gjorde så mycket ondare än den fysiska. Själva faktumet att gå till facket skulle även innebära att han hade förlorat mot ondskan, tänkte han, och detta tyngde ner honom mest av allt. Han ville inte förlora, det var ju bara denna termin kvar nu, sen skulle han vara borta från det här för alltid. Han skulle aldrig mer behöva nämna eller höra ord som kamratuppfostran, peppis, rutan eller Stjärnsberg. Men det smärtade honom att se på Pierre, han var inget av sitt forna jag. Han skulle aldrig klara av att göra om sin insats i rutan. Och Pierre var hans kompis, hans enda riktiga kompis han någonsin haft och han kunde inte låta sin egen stolthet gå över sin bästa kompis liv. Pierre och han hade ju diskuterat detta mycket och Pierre tyckte att Erik skulle vänta med att gå till facket, men Pierre hade inte samma erfarenheter av bråk som han själv och visste inte hur illa det kunde gå nästa gång. Elever hade dött tidigare på Stjärnsberg, det hade de lyckats tysta ner.

Men det måste finnas ett bättre sätt att få slut på det hela, utan att behöva gå med på Fackets löjliga överenskommelse. Han låg vaken hela natten och tänkte, men hur han än föreställde sig problemet så såg han bara tre lösningar på problemet, han kunde vänta mera och se fall de slutade bete sig som de hade gjort mot Pierre, eller så kunde han ta till våld mot dem själv, eller så kunde han gå till facket. Det första var ju det Pierre själv ville, men förstod han verkligen sitt eget bästa, Erik klarade inte av att se honom som har var nu. Det första alternativet var uteslutet. Att ta till våld var det som skulle fungera effektivast trodde Erik, men då skulle han bli relegerad och hela hans framtid var förstörd. Det andra alternativet var uteslutet. Då återstod bara det sista alternativet, att gå till facket, men vad skulle hända om det inte fungerade, ifall de bara innebar att Rådet skulle upptäcka hans stora svaghet, och då kanske följderna skulle bli värre. Då kanske han skulle bli tvunget att ta till det andra alternativet ändå. Men det var en risk han kände sig tvungen att ta.

Erik bestämde sig, han skulle gå till facket direkt efter frukosten. Han tänkte först väcka Pierre och berätta om sitt beslut, men han tänkte efter och kom underfund med att Pierre säkert skulle övertala honom att inte göra det, Pierre var mycket intelligent och skulle säkert lyckas få Erik på andra tankar. Men detta var en sak han måste göra kände han, våldet mot Pierre hade fått för stora proportioner för att bara ignoreras.

Och efter frukosten så gick han mycket riktigt till Facket, när han öppnade dörren till rummet där de satt kände han en stor klump i magen. Han kände sig illa till mods, han som hade svurit på att inte kapitulera, han skulle bekämpa ondskan. Men nu så var han på väg att böja sig för deras löjliga regler. Men hans lojalitet till sin kompis stod över hans egen stolthet, så han tog ett djupt andetag och gick in.

- Nämen är det inte vår egen lilla sosse Erik, utbrast Höken i hånfull ton.
- Och vad har du för ärende med Facket, har du funderat över vad vi samspråkade om senaste gången. Du kanske till och med har kommit fram till ett överläggande beslut i frågan.
- Ja har tänkt på det ni sa och ja, jag tänker gå med på eran löjliga överenskommelse.
- Mycket uppmuntrande att höra att du har tagit förnuftet till fånga och är villig att överge dina ickedemokratiska sosse fasoner, i tonen fanns stor överlägsenhet och Erik kunde även urskilja en lättnad i hans ansiktsuttryck, han visste inte fall han skulle tolka detta som bra eller dåligt.
- Jaha, han betraktade de killarna i facket och såg på dem att de var överväldigade av lust, detta skulle väl betyda mycket, tänkte han, när de själva skulle gå i val för att bli Rådsperfekt. De var de som hade fått odågan, sossen Erik på andra tankar.
- Men om ni, han hejdade sig, han borde nog inte nämna något om Pierre, det skulle nog bara leda till ont.
- Ja ?
- Om, eehm, om ni vill något annat så vet ni var jag finns sa Erik och gick därifrån.
-
Erik kände stort vemod i kroppen när han långsamt gick tillbaka till rummet från Facket. Vad skulle Pierre säga, han visste inte, han hade faktiskt ingen aning alls. Men en sak visste han, det var nödvändigt att göra det och han ångrade inte att han hade gjort det, även om han verkligen inte kunde känna sig lycklig på något sett av det han hade gjort.


Pierre låg i sin säng med huvudet djupt förtöjt i en bok som vanligt när Erik kom in. Han tittade upp en kort sekund och hälsade men återgick genast till läsningen.

- Vi måste prata, sa Erik.
- Vad har hänt, har de gjort något mer ?
- Det är inte de utan jag som har gjort något.
- Har du gått till facket Erik ? han såg mycket bekymrad ut i ansiktet när han yttrade orden.
- Ja, jag var tvungen, jag pallade inte med att se de behandla dig så som de gör.
- Men jag trodde vi var överens om att vänta lite med det?
- Ja vi var väl det, men jag låg länge och tänkte i natt och jag kom fram till att göra det här var det enda rätta. Du blir misshandlad varje dag, Pierre, du klarar inte av det länge till, du gör det i alla fall inte fysiskt, och förmodligen inte heller psykiskt. Det p.g.a. mig som de håller på mot dig som de gör och därför är det även mitt ansvar att se till att de slutar och detta är det enda sätt som jag kan göra det på utan att bli fälld för paragraf 13.

Pierre satt tyst och tittade mot Erik och sedan ut genom fönstret, han såg bekymrad ut, men ändå kunde Erik nog urskilja en liten form av lättnad, även om Pierre aldrig själv skulle erkänna att han kände något sådant.

- Men om det inte hjälper då, Erik, vad gör vi då ?
- Jag vet inte Pierre, jag vet inte. Det ända vi kan göra just nu är att hoppas att de håller sig relativt lugna de sista månaderna nu som är kvar, att de nöjer sig med det här. Även om de faktiskt bara är tillbaka från början utan att ha fått någon som helst hämnd på mig så tror jag att de uppskattar detta som någon form av seger gentemot mig, jag hoppas i alla fall det.


Redan vid middagen så fick Erik en peppis av Silverhielm för nånting som han inte hade gjort, detta var ju vad Erik hade förväntat sig, att Silverhielm skulle ta första bästa chansen. Men till allas förvåning så vägrade inte Erik. Han tog smällen och satte sig sen. Han tänkte säga någonting om att slaget inte kändes till Silverhielm men ändrade sig snabbt, det var lika bra att följa deras överenskommelse helt å hållet. Erik åt vidare och såg oerhört moloken ut när han åt vidare efter peppisen. Han fick tre peppisar till efter den första, fastän han inte hade gjort något fel, men det var väl Silverhielm som ville njuta lite av segern, tänkte han, det skulle nog inte bli så varje dag. För i sådant fall visste han inte riktigt vad han skulle göra.

På väg från matsalen så kom Blinkfyren och sa åt Erik att han skulle in och städa hans rum. Erik var ju nu tvungen till det så han följde med. Och när han kom in i rummet upptäckte han ganska snart att de hade planerat det här. Det var det skitigaste rum Erik någonsin hade sett, det tog honom flera timmar att städa det där rummet. Så Erik kunde inte komma tillbaka till sitt rum före släckningsdags. Detta märkte ju givetvis rådisarna och Erik straffades för det. När Erik väl kom tillbaka till sitt eget rum var klockan mycket och Pierre låg och sov, det var i alla fall vad Erik trodde. Men Pierre hade blivit bunden i sin säng och de hade satt munkavel på honom. Erik skar loss honom och undrade vad som hade hänt.

- Det kommer bli värre, Erik, det kommer att bli mycket värre.
- Vad menar du ?
- Det vad var de sa till mig och faktiskt så tror jag på dem. Du har ju redan märkt vad de har gjort mot dig den här dan, mot mig har de inte heller slutat som de sa. De band fast mig och slog mig bara för att jag vägrade springa in till Flen och köpa en tidning åt dem, fattar du, FLEN. Det tar ju flera timmar.
- Men det var kanske bara för att det är första dan jag går med på den här överenskommelsen så vill de utnyttja mig lite. De kommer nog inte hålla på såhär hela tiden. Och vad det beträffar dig så var band de nog fast dig för att inte du skulle komma och hjälpa mig eller nåt liknande.
- Jag hoppas verkligen att du har rätt Erik, men jag tror det knappast. Vi får väl vänta och se, men en sak vet jag i alla fall, det är bättre om de bara ger sig på en utav oss än att de ger sig på båda två.
- Ja, men om de fortsätter så här så tänker jag då fan inte underlåta mig att göra deras saker hela tiden, då ska jag ge igen.
- Ja, det kanske är precis det de vill, de försöker trappa upp dig så att du skall ge igen med våld och då kan de äntligen relegera dig. De är inte dumma, Erik, ondskan är inte dum.
- Du kanske har rätt, men jag tänker inte bli relegerad. Det spelar ingen roll vad de gör, jag skall gå här de sista månaderna. Men nu sover vi och tar i tu med det här i morgon.
- God natt.

Men det verkade som om det var Pierre som hade rätt även denna gång. Det blev bara värre och värre, Erik fick göra helt sjuka ärenden hela tiden. Han fick ta peppisar och ett stygns slag vid maten hela tiden. Och om han någon gång vägrade så slog de Pierre halvt fördärvad. Erik hade fastnat i den onda cirkeln och det tycktes inte skulle få slut på detta elände, inte heller Pierre hade några idéer på hur de skulle göra. De såg ut som om ondskan skulle vinna till slut, men det måste finnas någon väg ut. Erik visste inte vad han skulle ta sig till, han låg och tänkte hela nätterna på hur han hade vunnit ändå, de hade fått Erik på fall, i detta läge var det inte något han kunde göra, utom att ta till våld, men han skulle inte bli relegerad. Nej, det måste gå på något annat sätt, nåt sätt där de inte märker att det är han som slår dem. Men hur, tänkte han, hur skulle han kunna slå dem utan att åka fast för det. Eller behövde det va han som slog dem, det kunde ju lika gärna vara någon annan, bara de blev slagna. Men nej, det måste vara han själv, annars missas hela poängen med det. Pierre tyckte inte om att slå tillbaka med våld, man skulle inte sänka sig till deras nivå sa han. Men Erik såg ingen annan utväg och började tänka på hur det skulle gå till. Ett alternativ var att bära maskering, då skulle ingen kunna se att det var han, och därför skulle ingen heller sätta fast honom, men å andra sidan så kunde någon lätt dra av honom masken och då var det hela kört.

Ett annat alternativ var att ta dem an en och en, när ingen annan var i närheten, då skulle det inte finnas något vittne. Erik hade även många som skulle kunna ge honom alibi. Han diskuterade vilket av alternativet som var det bästa med Pierre men det gav inte så mycket för Pierre hade helt annan uppfattning än honom i själva frågan och det spelade ingen roll alls vad han sade, Pierre pratade ändå bara om Gandhi och icke våld. Pierre var smart, men han förstod ändå inte detta, hur skulle han kunna, han hade ingen erfarenhet alls av det, tänkte Erik, han själv däremot hade levt ett sådant liv, han hade varit i princip skolans härskare när han gick på Läroverket och visste att våld var det ändå som bet på sådana som han var då och som Silverhielm var nu. Erik tänkte mycket på det här med att slå Rådet, han visste att det var oerhört farligt, men allt eftersom tiden gick så blev han bara mer för sin idé. De trakasserade honom brutalt, han kunde inte stå ut med det, han förstod verkligen inte hur alla andra kunde stå ut med det heller, utan att göra någonting. Men han tänkte att om han började med att slå tillbaka, så kanske de andra skulle följa efter, det skulle bli någon form av en revolution på Stjärnsberg. Detta var verkligen vad det här stället behövde, någon som kunde starta en revolution och få slut på det här eländet med kamratstyre och rådet. Men varför skulle det vara just han, han skulle bara gå där en liten stund för att han skulle komma vidare i livet, in på gymnasium i Stockholm, han ville inte ha något med en revolution att göra. Men han kände sig ändå tvungen på något vis, han kunde inte bara avvakta när någonting var så fel som det var här på Stjärnsberg, det var så han fungerade.

Så Erik bestämde sig för att slå tillbaka med deras egna medel, med våld. Han valde sitt första alternativ, med masken. Det andra var alldeles för riskfyllt. Han behövde bara skaffa en likadan mössa som han hade nu, och klippa hål i den, på sådant sätt kunde nog ingen märka att det var han, nästan alla hade lika dana kläder på Stjärnsberg. Mössan kunde han gömma i skogen. Det enda problemet var att gå och hämta mössan och sedan gå och lämna den obemärkt, men det skulle han nog klara av relativt lätt. Nu hoppades han bara på att detta skulle få rätt effekt bland...