Den oförutsägbara kärleken

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Jag gav upp en djup suck. Det var typiskt mig. Här hade jag lovat att lägga ett gott ord för min bästa vän, och få killen som jag själv var kär i att bli intresserad av henne! Det var med stor sorg i hjärtat jag väntade på honom efter plugget.

- Åh Stina, är han inte bara så snygg?! Du måste hjälpa mig! Säg till honom, sådär i
förbifarten att jag gillar honom! Snälla, snälla Stina, det kan du väll? sa min bästa vän Lisa med desperation i rösten.
Jag tittade på henne med ett skratt. En killtokigare tjej än Lisa fick man leta efter! Lisa hade varit min bästa vän sedan ettan. Hon och jag är raka motsatserna. Lisa hade långt blont hår och söt, tycker jag. Medan jag själv är liten, mörkhårig, och knubbig. Hon har inga problem som helst med killar Lisa, nej dom samlas kring henne som bin runt honung. Hon var en så där lagom fnittrig, och ”tjejig” som killar tydligen tycker om. Jag själv tillhör den lite mer robusta typen, och säkert ser killarna mig som tråkig. Nog för att jag ibland känner mig avundsjuk på Lisas uppvaktning från alla håll och kanter, men jag var jag, och säkert skulle jag hitta någon kille som tycker om mig, hoppas jag.
Nu hade hon i alla fall fått syn på Kalle den nya killen från Stockholm, han var säkert också skolans snyggaste kille. För en gång skull så hade Lisa och jag samma smak när det gällde killar. Även jag tyckte att han var snygg, med tjockt lockigt chokladbrunt hår, med djupa mörkbruna ögon, och kraftig idrottskropp. Precis en sån kille skulle jag vilja ha.
- Nej du, Lisa sa jag. Du får allt försöka fånga honom utan min hjälp den här gången
- Åh Stina! Var lite bussig nu. Du och han bor ju åt samma håll. Du som är modig kan väll snacka med honom och tala om att jag är intresserad!
Antagligen är jag alldeles för snäll, eller så är Lisa en baddare på att övertala mig, men tillslut gick jag med på att prata med honom.
Det var verkligen med döden i hjärtat som jag gick hem från plugget den dagen. Lisa påminde mig en sista gång innan vi skiljdes åt om vad jag hade lovat
- Ja ja, jag ska ju! Fräste jag.
Vilken fånig situation jag hade försatt mig i. Att försöka göra killen som jag själv var smått kär i , förälskad i min bästa vän. Jag kände mig lite grym, men jag hoppades faktiskt att han inte skulle bry sig om Lisa. Mest därför att jag kände Lisa, och jag visste, att hon skulle ledsna och titta efter en annan kille inom två veckor. Kalle verkade vara alldeles för fin för att behandlas på det sättet.

Vintersolens sista strålar glittrade i snön. Jag satte mig huttrande på staketet med näsan mot solen och väntade ut Kalle. Efter en kvart fick jag se honom komma, och jag började sakta gå framför honom. Jag räknade med att han snart skulle komma i kapp mig, och då, ja då skulle jag berätta om Lisa.
Plötsligt hörde jag en harkling bredvid mig, och jag såg rakt in i hans ansikte. Det gick upp för mig, vilka fina och snälla ögon han hade!
- Hej, är det du som är Stina eller? Frågade han med sin mörka och lugna röst
- Ehh, jo det stämmer, och du är Kalle skolans nye och beundrade kille!
Oops, tänkte jag, det sista hade bara slunkit ut. Jag rodnade lätt, men jag såg i det ljusa skenet att så gjorde även han.
- Äsch!! sa han. Det är fånigt. Det finns en massa löjliga, fnittrande fjortistjejer överallt. Det är lite jobbigt, skrattade han
- Du själv då, fortsatte han, efter en stunds jobbig tystnad. Har inte du en massa problem med efterhängsna killar?
Jag skrattade. Samtalet hade tagit en oanad vänding.
- Nej, knappast, men däremot min kompis Lisa, sa jag och tittade upp mot honom, för att se hans reaktion hos honom när jag nämnde Lisas namn.
- Jasså, den där ljushåriga fnittrande tjejen som är din kompis, sa han och log så han visade sina kritvita tänder.
Jäklar, tänkte jag samtidigt som en glad känsla flammade upp inom mig. Han verkade inte vara intresserad av Lisa, men jag var ändå tvungen att, som hennes bästis framföra hennes budskap.
- Javisst är hon fnittrig, men inte så, sa jag halvhjärtat. Föresten är hon kär i dig, sa jag snabbt, och tittade andlöst på honom
Till min stora förvåning skrattade han. Sekunden efter blev han allvarlig och tittade mig djupt i ögonen.
- Lisa är väl alltid kär i en massa killar, hon verkar vara den typen, Du då?, tycker du om någon?
Kalle tittade så forskande på mig att jag trodde jag skulle sjunka ner i marken. Snacka om att vara ute på djupt vatten. Aldrig hade vägen hem från plugget verkat så lång och oändlig utan slut.
- Nej, jag tycks inte hitta någon som tycker om mig. Eller någon som jag tycker om, mumlade jag svagt.
Han gjorde mig väldigt generad, och darrig i benen.

Vi hade kommit till huset där Kalle bodde, och han stannade upp tvekande. Jag stannade också tvekande. Det fanns liksom något osagt emellan oss.
- vill du komma upp på en kopp te hos mig Stina?, frågade han tillslut.
Jag stod där och gjorde spår i snön, och kände mig mer generad än någonsin. Till sist nickade jag och sa att det ville jag gärna. Men jag hade lite dåligt samvete för Lisas skull. Kalle tog min skolväska och log mot mig.
- Vet du vad Stina, jag känner mig dödsfånig och generad. Jag tycker i alla fall att du är jättegullig!
Jag tittade fånigt på honom, och undrade om jag drömde. Kunde det vara så att Kalle tyckte om mig?, lilla jag?, neej det måste vara ett skämt, eller?
Kalle låste upp dörren och visade mig in. Hans mamma kom ut i hallen och hälsade
- Hej, sa jag. Jag heter Stina och är Kalles klasskompis.
- Åh, så trevligt. Så du är Stina som Kalle pratat så mycket om. Välkommen.
Jag slängde en hastig blick på Kalle och då såg jag svaret i hans ögon. Kalle tyckte verkligen om mig, lilla mig?
När han följde mig hem klockan sex och lämnade mig utan för dörren tog han mina händer i sina och tittade länge in i mina ögon. Sen drog han djupt efter andan.
- Jag såg dig redan första dagen jag kom till skolan, och jag tycker om dig och om du vill och inte har någon annan skulle jag jätte gärna vilja vara tillsammans med dig. För du är jättegullig och söt och…
Jag log och sträckte mig upp på tå och pussade honom snabbt, och nickade. Då kramade han om mig jätte hårt oc...