Att leva

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det är februari. Ca 3 grader ute. Solen anstränger sig för att några av dess strålar ska skina igenom det tjocka molntäcket. Täcket ligger som ett tjockt, grått lager av rök över himlen. Naturen är våt och fuktig. Det töar för fullt och gräset börjar smyga sig fram under den tunga snön. Träden är kala och dess smala, svarta, våta kvistar sticker upp mot den grå skyn. Bilarna kör förbi i så snabb fart att det gråa snöslasket som kantar vägbanan stänker upp över pojkens skor och anklar. Han står på den sedvanliga busshållsplatsen och väntar på att den grå bussen med "747 Almvik" som ändhållplats, ska komma. Han har mörkblåa jeans, en grå jacka och en svart mössa på sig. Hans mörkbruna hår sticker fram lite här och där under mösskanten. Helt själv står han och väntar på den grå bussen. Bussen dyker upp bakom krönet och bromsar in framför pojken. De digitala, halvgröna siffror och bokstäver som finns i överkant på bussens framsida med ett streck fattandes här och där brukar få honom att fnissa ironiskt för sig själv. Inte för att det är komiskt på något vis... utan av ren rädsla. Han bara väntar på att vakna upp ur denna gråa dröm och få börja leva. Leva det livet som alla pratar och skriver om. Det man ser om på TV och läser om i tidningar. Han väntar på att få slippa detta ständiga snöslask. Den grå vardagen med dess gråa bilar, bussar, avgaser och alla människor som springer runt och sprider sina gråa tankar och känslor runt om sig. Alla går bara runt och lever sina gråa liv. Han tar upp busskortet ur den grå jackan och stiger på bussen.

Tio minuter senare kliver han av på busshållsplatsen 300 meter från sitt hus. Den som han alltid har klivit av på. Åtminstone sedan han började 4:an i Gustavsvik och pappan drog till Australien. Han bara stack. Inga spår, ingenting. Allt var kaos då. Mamman visste inte hur hon skulle bete sig sa hon. Visste inte varför hon gjorde så konstiga saker. Så fort mamman började gråta kramade hon pojken och sa att det inte var meningen och att det inte var hans fel. Pojken förstod. Han lämnade mamman i fred och kom hem på kvällen och åt potatismos och köttbullar med henne. Dom satt vid köksbordet mitt emot varandra, men mamman åt bara en liten klick med mos och kanske två köttbullar. Sen gick pojken och tittade på inspelade tecknade filmer från att han var liten, ända tills det var dags att sova. Efter skolan gick han alltid hem med Peter, hans klasskompis, och spelade Sonic i Peters storebrors rum. Det var hemligt och det hände ju ibland att storebrorsan kom hem och slängde ut dom. Det där var fan hans rum och inga pissråttor hade där att göra. Dessutom var det hans spel. Men det glömde pojkarna snabbt. Nästa dag var dom där igen och spelade Sonic. I flera timmar spelade dom. Pojken fick alltid vara Tales och Peter var Sonic. När en av dom dog kunde den äta av den chokladglassen som Peter alltid hade i frysen. De skopade alltid upp glass i stora lass åt var och en för att ta med in på det förbjudna rummet. Oftast hann den smälta innan någon av dom dog, dom var ju skickiga spelare.

Uppfarten till det grå huset entras av pojken och han går genom den dimmiga trädgården och öppnar den gamla trädörren med sin kalla, bleka hand. Han har inga vantar. Han tar av sig jackan och skorna i den smutsiga hallen. Han går in i huset och passerar Stefan som sitter i fåtöljen mitt i vardagsrummet. ”Hej”, säger han. Stefan svarar men fortsätter bara att stirra rakt på den svarta tv-skärmen som är prydd med kantiga, vita och gula siffror och bokstäver. Text-TV. Pojken har alltid hatat text-TV. Det går för sakta att få fram nya sidor. Allt är så förenklat och simpelt. Det är intetsägande. Och man kan bara se en sida åt gången. Tacka vet han internet! Där kan man tala om modernitet och prestanda. Det är förresten där han spenderar hela sina eftermiddagar, kvällar och helger. Instängd i sitt grå rum med sin surrande dator sitter han och låter tiden passera. Stefan sitter bara i fåtöljen och låter tiden passera. Pojken tar ryggsäcken i höger hand och släpar den efter sig uppför trappen. Han går in i sitt rum, stänger dörren och sätter sig framför datorn. Han rör på musen för att få liv i datorn som stått på i flera dygn. Han startar spelet och försvinner in sin andra värld. En värld där det finns en mening med att göra saker.

Pojken kommer ner för trappen för att fråga om det inte är mat snart, han ska ju på innebandyträning. Han möts av Stefan, nyss nyhemkommen från jobbet, som står i kostym och bara tittar. Tittar på den blickstilla mamman som ligger på golvet. Med kastruller på spisen och köksfläkten igång på högsta nivån ligger hon så still att det ser ut som att hon inte ens andas… som att hon är... död?
-Mamma?! Vad har hänt, mamma? Hallå, STEFAN, vad har hänt!?!
Den 13-årige pojken är förtvivlad och vet inte vad han ska ta sig till.
-Jag har ringt 112, dom är på väg.
-MEN VAD HAR DU GJORT?
-Men snälla du! JAG? Hon bara föll ihop!
-Mamma, HALLÅ, vad hände!? Mamma, hallå, HÖR DU MIG?
Pojken slår och skakar sin mammas axlar. Hon ligger på köksgolvet. Medvetslös. Hennes ögon är öppna men kalla och livlösa. Hennes mörkbruna, långa, självlockiga hår ligger dött på golvet. Det slingrar sig ut som serpentiner från hennes hårbotten. Hon har ett röd och vit randigt förkläde och en snyggt lagd make up på sig. Hon är väldigt vacker. Hon ligger på rygg. Hon ser död ut. Stefan säger inget, bara står och stirrar.

Sirenerna närmar sig. Kommer närmare och närmare. Det låter som att bilen ska köra rakt in genom dörren när den kör in på uppfarten. Sirenerna tjuter så högt att man inte hör från vilket håll ljudet kommer. Så tystnar det. Tre orange och gulklädda män springer in genom dörren. Vattnet droppar från deras nästippar och jackor. Det spöregnar ute. Under armen bär en av dom en bår och an annan en röd väska med sjukhus-korset på. Pojken ställer sig och tittar ut på regnet genom köksfönstret. Det ser skönt ut. Dropparna slår mot den kolsvarta asfalten utanför. Han glömmer vad som händer bakom honom. Det får inte vara sant. Sekunderna blir långa som minuter och minuterna blir långa som timmar. Tiden går i slow motion. Han hinner tänka 1000 tankar. Det får bara inte vara sant. Nu hoppas pojken mer än någon gång tidigare att det som händer bara är en dröm. Mamman får inte lämna honom. Inte nu, när allt hade blivit så bra.
-Flytta er! Vi behöver plats!
Pojken och Stefan flyttar sig snabbt. Stefan, som för ett år sedan gjorde mamman glad igen. Mannen som gjorde att pojken ville gå hem till sig själv efter skolan istället för till Peter. Mannen som äntligen gjorde att mamma orkade äta mat igen. Hon orkade byta kläder, duscha och tvätta sig igen. Allt var ju bra!

Mamman bärs ut på båren. Det är väldigt bråttom. Ambulansmännen springer ut i regnet med båren och sjutsar in den i bak på ambulansen. Pojken och mannen får följa med. De åker väldigt fort och mamman har redan massor av slangar instuckna i kroppen. Pojken är arg. Vad är det som händer? Mamman mådde ju bra! Hon var frisk och glad igen. I flera timmar får de sitta utanför akuten och vänta. Tiden går långsammare än i skolan. Den går till och med långsammare än den gör dom där nätterna när man bara inte kan somna.

Död. Pojken visste det. Alla lämnar honom. Så fort de får en möjlighet. Vad gör han för fel egentligen? Mamman var ju helt frisk, och det var pappan också, i alla fall vad pojken visste, men han försvann ändå.
-Då blir det du och jag nu då, säger Stefan till pojken. Det kommer att gå bra, vi är ju starka personer båda två, eller hur? Det är klart att det tar tid innan sorgen går över, men det är i sådana här situationer man måste lita på varandra och våga prata och gråta tillsammans. Du kan alltid prata med mig, det vet du ju. Vi är ju fortfarande en familj. Stefan ler så gott han kan.
Pojken känner hur han gång på gång vill kräkas. Att Stefan ens vågar prata till honom sådär. Vadå: "Det är klart det tar tid" och "Vi är ju fortfarande en familj"? Mamma är död och han tror att livet ska fortsätta utan vidare ändå! Sorgen kommer aldrig att gå över! ALDRIG! Han vill inte åka hem nu, inte utan mamma. Inget kommer att bli sig likt. Att bo med Stefan, UTAN mamma kommer inte att vara genomförbart. Pojken vill inte hem. Han vill bara ut i regnet. Se upp mot den svarta himlen och känna det kalla regnet smälta mot ansiktet och låta dropparna rinna ner längs hans hals och sugas upp av tröjkragen.


Huset är sig fortfarande likt på många sätt. Till och med mammans tandborste står kvar inne på toaletten. Alla hennes krukväxter i fönstren står också kvar. Hennes jacka hänger i hallen och hennes halsduk ligger kvar på hatthyllan. Ändå är huset sig mer olikt än det någonsin varit. Dammet ligger som ett tjockt lager över hela badrummet och över alla hallens och kökets möbler. Alla blommorna är vissna. Ingen har gett dom vatten på de åtta månader hon varit död. Även fast det var åtta månader sedan det hände, kommer köksgolvet för alltid att vara en dödsplats. Ett minne av en fullt frisk mamma som bara faller ihop på golvet på grund av ett avstannat hjärta kommer aldrig att försvinna. Det är därför pojken vistas i köket så lite som möjligt. Han äter inte särskilt mycket. En burk cola får han väl i sig om dagen. När hungern blir allt för påträngande blir det ett paket nudlar också. Annars orkar han inte göra mat. Stefan äter inte heller. Men dricker, det gör han, mer än någonsin. Mer än vad som är hälsosamt. Mer än vad pojken orkar se. Det är därför han stänger in sig på sitt rum. Där kan han sitta helt för sig själv. Både Stefan och pojken har ändrat utseende anmärkningsvärt under dessa månader. Stefan som var en snygg charmör som jobbade på ett framgångsrikt företag och gick i kostym hela dagarna sitter i smutsiga, äckliga skjortor, långt skägg och röda, trötta ögon. Det skiner inte om honom på något sätt längre. Stefan var helt okej ända tills mamman dog, nästan bättre än pojkens egen pappa, vad pojken kunde komma ihåg i alla fall. Han sa att dom skulle klara av det eftersom dom var starka personer båda två… Vilket skämt! Om man inte blir stark av en ”stor stark” förstås. För det är han bra på. Att sluka stora, starka burkar med öl. Som om han vore en viking. Sittandes i en äcklig, blommig fåtölj med gul stoppning utstickandes i sidorna och längs armstöden sitter han och dricker, dagar in och dagar ut. Han sover till och med i fåtöljen. Ibland går han på toaletten för att tömma blåsan. Sedan vinglar han tillbaka till fåtöljen och tv-dosan. Han ser alltid tillfreds ut med sin situation, men det är nog endast på grund av alkoholen.

Pojken har tappat åtminstone 20 kilo sedan dödsfallet. Hans hår hänger som slemmiga maskar över ansiktet. Det är smålockigt och mörkbrunt, precis som mammans. Duschen är dammig och den luktar mögel. Den har stått oanvänd i åtta månader. Varje dag är den andra lik. Allt är grått. Varje dag kliver pojken av bussen, går in genom dörren. Går igenom hallen och säger hej till Stefan som sitter i den trasiga fåtöljen och läser på text-tv sidorna. Han bär den gamla ryggsäcken släpandes i höger hand när han går uppför trappan. Går in på sitt rum och stänger dörren. Han sätter sig framför datorn som står på dygnet runt. Han rör på musen för att få liv i skärmen. Han startar spelet och försvinner till den härliga världen. Där saker händer och där man kan uppleva saker. I flera timmar sitter han med sina stora hörlurar på och spelar febrilt. När klockan blir åtta går han ner i köket och tar fram en cola ur kylen. Han ser Stefan som somnat i fåtöljen och de fyra-fem ölburkar som står bredvid på det dammiga bordet, urdruckna. Han återvänder upp igen för att försvinna bort till den härliga världen. Ibland sitter han och spelar långt in på natten. Han lägger sig i sängen och sover tills han antingen vaknar av hunger eller för att han inte kan sova längre. Han har inte använt väckarklocka på 8 månader. Han har inte stannat hemma från skolan en endaste dag sedan världen blev grå. Ändå kan han inte minnas något han lärt sig där under de senaste månaderna. Dagarna bara går... helt utan betydelse. Allt är bara likadant, dag in och dag ut. Han har glömt vad klasskompisarna heter. Ingen pratar med honom längre. Det har hänt att någon lärare kommit fram och frågat om han ”behöver prata med någon?”. Men pojken säger bara "Nej, det är ingen mening med det.". Lärarna säger att det alltid finns människor där för honom. Dom är till för att prata med sådana som mår dåligt. Men pojken mår inte dåligt. Världen har bara blivit grå och meningslös.

Nu har pojken fått nog. Han har bestämt sig. Det finns ingen som helst mening med att leva längre. Han lever ju ändå inte. Han har på sig sin gråa, hängiga träningsoverall som luktar så illa att folk redan innan de har mött honom, vänder bort ansiktet när de passerar honom. Han tar på sig sina gamla trasiga skor och tar buss 474 ner till centrum. Han tar ut alla pengar han har på sitt konto från bankomaten och går ner till hamnens mest sunkiga delar. Han kan nästan köpa hur mycket han vill eftersom han har så mycket pengar. Han inte har köpt någonting utom ett par datortillbehör och några dataspel under de senaste åren, men ändå fått en jämn påfyllnad varje månad genom barnbidraget. Han går fram till en liten spinkig kille som står och darrar bakom en av byggnaderna nere vid vattnet.
”Vad har ni? Jag köper allt ni har.” Säger pojken allvarligt. Han är lite nervös, men försöker ge ett säkert intryck.
”Pysen, stick! Det här är dyra grejer.”
”Men jag har pengar, jag lovar.”
Den spinkiga killen studerar pojken noggrant och frågar sedan;
”Hur mycket?”
Pojken tar upp pengarna ur fickan och visar upp en rejäl bunt med tusenkronorssedlar.
”Vad får jag för det här?”
Den spinkige rycker snabbt åt sig pengarna ur pojkens hand och kastar åt pojken tre påsar med vita tabletter.
”Det där får du! Stick nu!”
Pojken sticker. Han gömmer påsarna innanför den smutsiga och tunna träningsoveralljackan. Han går mot busstorget och tar bussen hem till Stefan i fåtöljen igen.
”Stefan, nu går jag på toaletten, och jag kommer inte tillbaka.”
Stefan vänder sig halvt om och säger berusat;
”Jaså du, aldrig mer?” Säger han och skrattar lite berusat för sig själv. ”Nej, me...