Det Stulna Hjärtat - en science fictiondeckare

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Amy vaknade en morgon med en konstig känsla i hela kroppen. Eller rättare sagt så vaknade hon utan en konstig känsla i kroppen, utan en enda känsla alls. Hon kände sig helt likgiltig till allt, och hur hon än försökte så kunde hon inte bli orolig för det. Hon satte sig upp i sängen och sträckte ut handen för att ta hennes kläder som låg i fåtöljen bredvid sängen. Hon klädde på sig och gick sedan ut i badrummet för att skölja ansiktet. Hon stirrade in i spegeln, hennes spegelbild stirrade tillbaka med en tom blick. Hon kände fortfarande samma overkliga likgiltighet, men hon blev inte rädd, hur mycket hon än försökte. Hon gick ner i köket, och hennes katt jamade vid kylskåpet. Hon tog upp den, tryckte den tätt intill henne och klappade den, utan att känna kärlek eller glädje. Hon kände ingenting, utom möjligen lätt förvåning. Hon gav katten mat, åt av ren vana lite frukost och så gav hon sig iväg till skolan efter att ha tittat in i föräldrarnas sovrum. Hennes mamma hade redan gett sig av till jobbet, men hennes pappa låg fortfarande kvar och snarkade, precis som alla mornar de senaste åren. Amy gick i nian, var 15 år och hade ingen aning om vad hon ville bli, även förut, då hennes känslor var fungerande.
När Amy kom fram till skolan så möttes hon, precis som vanligt, av hennes bästa vän Maria. De gick tillsammans till skåpen, tog fram fysikböckerna och blocken och gick till klassrummet. Maria pratade om den jättesnygga kjol hon sett i åhlens-katalogen, och Amy lyssnade halvt på henne. Hennes känslor var försvunna… Det var konstigt. Så sent som igår hade hon ju skrattat, gråtit, hatat, älskat och haft hemska humörsvängningar… Hennes tankar var klara konstateringar, hennes hjärna fungerade snabbare än någonsin. Det kändes som om hon var en dator, och någon hade raderat hennes känslor. Det var precis vad hon alltid önskat sig, tänkte hon, men hon hade inte trott att det skulle vara såhär. Det här var bara… tomt. Hon mindes knappt hur det var att känna, ändå var det bara en natt sedan. Hur kunde det här ha gått till? Hennes bästis tittade uppfodrande på henne.
”Du lyssnar inte, eller hur?”
”Förlåt, Maria, men det har hänt något så konstigt…”
”Vadå? Någon kille som visat sitt intresse igen? Du ÄR snygg, det är inget konstigt…”
”Nej, nej, inte alls något sånt. Men… Äh, du kommer bara att tro att jag är dum i huvudet.”
”Amy, jag kommer aldrig att tänka något sådant om dig. Berätta nu”
Just då kom läraren in i rummet, och Maria gav Amy en Berätta Senare-blick. Lektionen gick bra, Amy kunde koncentrera sig bättre än någonsin och läraren blev riktigt lycklig. På kvartsrasten så gick Amy och Maria och satte sig på en bänk i parken bredvid skolan.
”Nå, berätta” sa Maria. Amy visste inte hur hon skulle förklara det oförklarliga som hänt, och ångrade att hon börjat prata om det.
”Jag vet faktiskt inte vad som hänt, men när jag vaknade imorse så kände jag mig bara så fruktansvärt likgiltig. Fortfarande, mina känslor är försvunna. Det känns bara helt konstigt…” försökte hon.
”Hmmm… Vilka känslor då, menar du?”
”Alla. Glädje, sorg, kärlek, hat, oro… Jag bryr mig inte om någonting längre.”
”Nähä, tack för den då!”
”Åh Maria, förstår du inte hur konstigt det är? Jag bryr mig inte om någonting, jag kan inte känna glädje… Det är hemskt tråkigt, faktiskt.”
Maria tittade på Amy, allvarligt, oroat. Amy mötte hennes blick med en tom, kall blick. Var hade hennes känslor tagit vägen? Skulle de komma tillbaka igen? Och vad skulle hända med Jimmy?
Jimmy var Amys pojkvän. Han var ett år äldre, jättesnygg och jättesnäll, och Amy var fruktansvärt kär i honom. Men nu… Hjärtat studsade inte till, det gjorde inte den minsta volt när hon tänkte på honom. Och där kom han… Maria studerade Amys ansikte när Jimmy kom närmare. Han var verkligen snygg, men Amy verkade inte bry sig, hon som brukade bli fnissig och inte kunde sluta le när han kom i närheten. Kunde det Amy sagt vara sant? Jimmy såg besvärad ut, och bad att få prata med Amy. Amy nickade, och de två gick och ställde sig en bit bort, så att ingen kunde höra. Maria tittade på dom. Jimmy såg ledsen ut, han pratade mest. Amy bara nickade, sedan kramade Jimmy henne och vände och gick bort, snabbt. Vad hade han sagt? Amy kom tillbaka.
”Han gjorde slut” sa hon likgiltigt.
”Va?!”
”Jimmy dumpade mig… Han har hittat en annan”
”Amy… Är du chockad?”
”Nä.. Lite överraskad bara, men jag bryr mig inte… Tur att det inte var igår. Jag bryr mig faktiskt inte.”
”Du gör verkligen inte det. Dina känslor är borta, Amy!”
”Jag har märkt det.”
”Amy!!”
”Ja?”
”Det är hemskt!”
”Ja.”
”Hur kan det ha hänt?”
Plötsligt så mindes Amy en dröm hon haft den natten.
”Jag vet inte… Det hände inatt. Jag drömde…”
Maria såg upphetsad ut, hon älskade att tolka drömmar, och ett mysterium som det här var det bästa hon visste.
”Berätta” väste hon.
”Jag var i stadiet Mellanrum, en värld mellan livet på jorden och livet efter döden. Jag hade en vacker klänning, vit och lång, den såg romersk ut. Nåväl. I mellanrum så härskar guden Trytan, och han är en bra härskare. Men det finns också mörka makter, som vill sända döda själar tillbaka till jorden och ta över Mellanrum. Ledaren över dessa mörka makter heter Yras. Hur som helst, jag var i Mellanrums centrum, Trytans tempel. Jag pratade med Trytan, och var på bra humör när jag lämnade templet. Jag tog småvägar hem, genom skogen. Så steg en rånare ut på vägen, eller, jag trodde att det var en rånare. Han var mörk, han hade en stor kappa, jag såg honom knappt… Men han var så vacker, och han pratade med mig, det väckte minnen. Jag älskade honom. Han sträckte fram handen… Och stal mitt hjärta!!!”


Amy öppnade långsamt sina gröna ögon. Hon såg bara träd. Hon tittade ner på sig själv. Hon bar återigen den vackra romerska klänningen, som var den klassiska klädseln för en ung kvinna i Mellanrum. Hon var ensam igen, tillbaka i Mellanrum, och fortfarande utan känslor. Nu mindes hon allt. Den Mörka Främlingen hade stulit hennes hjärta i detta stadium, och därför hade hennes känslor försvunnit även i jordelivet. Nu måste hon hitta främlingen och få tillbaka hennes hjärta, annars kommer hennes kropp långsamt att förgås… Utan känslor kan man inte leva, glädjeämnena är meningen med livet. Nåväl, varför ville främlingen ha hennes hjärta?
Amy började fundera på detta under tiden hon gick tillbaka mot Trytans tempel. Det fanns tre alternativ; främlingen kunde ha blivit av med sitt hjärta, och i desperation tog han någon annans, eller så kunde främlingen vara en Sork, en sorts demon i Yras’ tjänst, som livnär sig på känslor, eller så… Eller så kunde Främlingen och Amy vara ämnade för varandra. Om det var så, så kunde de aldrig bli lyckliga utan varandra. Om Amy skulle känna något, så skulle det vara rädsla för att främlingen varit en Sork. Då skulle en plågsam förintelse vara oundviklig, hon skulle bli ett ingenting. När Amy kom fram till Trytans tempel så ställde hon sig på knä inför den första prästinnan.
”Jag måste träffa Trytan”
”Han väntar på er”
Amy tittade förvånat upp i prästinnans ansikte. Prästinnan log mot henne, ett varmt men hastigt leende.
”Gå till Trytan nu, mitt barn”
Prästinnans blick var läkande, och Amy skyndade in i ett enskilt rum i templet. Hon knäföll inför altaret, och rabblade åkallningsorden som fick Trytan att komma till henne. Han stod strax på altaret, Trytan var en mycket liten man om man mäter med mänskliga mått. Guden var en halvmeter hög, liknade mest en perfekt docka. Han hade kolsvart hår och skägg som räckte ner till hans midja, där han hade det kända Tzolsvärdet som hjälpt honom att besegra den onda Rhywen när denna försökt förinta honom… Nu stod Trytan framför henne igen, skräckinjagande och vördnadsväckande, och såg oroad ut.
”Trytan, min gud…”
”Amy... Du måste göra detta själv, det finns ingenting jag kan hjälpa dig med i detta fall. Ditt hjärta är ditt äkta jag - du måste hitta tillbaka själv. Jag kan bara säga detta; Lyssna i vinden, där kommer ditt hjärta att ropa efter dig.”
Med ett flammande sken så var han försvunnen, och Amy stirrade på den plats han nyss synts till. Så… Hon var helt ensam. Om inte Trytan kunde hjälpa, så kunde ingen. Vid alla smådjävlars håriga rumpor, hur skulle hon, Amy, klara detta? Men han hade ju faktiskt hjälpt henne, att lyssna i vinden kunde ha tagit henne timtal att komma på. Hon gick ut ur templet och ställde sig på trappen, och med slutna ögon lyssnade hon efter rop i vinden. Först hörde hon bara trädens löv som smektes av vinden, men så småningom hörde hon känslan av ett ord växa inom henne, gradvis kom vissheten om att hon måste gå västerut. Hon gick ner för trappan och igenom staden, förbi sitt föräldrahem, förbi den ljusa lövskog hon spenderat många år av sitt liv i Mellanrum, ut genom stadsportarna och ner till Det Stora.
Det Stora var det stora hav som omgav Mellanrum. Ingen hade gett sig ut på Det Stora de senaste 3500 åren, ty alla hade hört de mer eller mindre sanna berättelser om dumdristiga män som gett sig ut där – och sedan aldrig kommit tillbaka. I Mellanrum så skattades livet högt, och alla ville behålla det så länge som möjligt, då det inte var säkert att det kom något efteråt.
Amy stod och stirrade ut över Det Stora i några minuter, tills hon kände sitt hjärta kalla igen. Västerut, tänkte hon, och började följa sandstranden åt det håll hon kände var rätt. För första gången den här konstiga dagen så kände hon en känsla bubbla upp inom henne. Det var som att komma in i en varm stuga och sätta sig framför en brasa efter att ha varit ute och haft snöbollskrig i flera timmar – likt en värme kom känslan och fyllde alla hennes hålrum. Känslan kände Amy igen som hopp, och uppmuntrad så ökade hon på stegen. Det måste betyda att hon var på rätt väg!
Stegvis så blev sandkornen under hennes lätta sandaler grovare medan mörkret började falla. Amy kände sig inte trött, och det blev ju aldrig helt mörkt dessa sommarnätter i Mellanrum, men när månen stod mitt på den stjärnbeströdda himlen så tvingade Amy sig att lägga sig – hon somnade omedelbart. Nästa morgon så vaknade hon av att solstrålar trängde sig in genom hennes ögonlock, och hon klädde av sig och gick ner och badade i den vackra morgonsolens sken. Uppfriskad, hoppfull, men fortfarande inte sitt vanliga känslosamma jag, så fortsatte Amy på sin väg för att återfinna sitt hjärta. Hon hörde sin mage kurra, och förstod att hon var tvungen att hitta något att äta för att kunna fortsätta gå. Hon gick in i skogen och stapplade tröttare och tröttare fram, och precis när hon trodde att hon skulle svimma så såg hon dom små varelserna som kikade fram bakom trädens rötter. Hon stirrade förundrat på dom, och undrade om hon var vaken eller drömde. Varelserna räckte upp till Amys knän, dom var alldeles kolsvarta och hade lysande, röda ögon, långa öron och spindelliknande ben. Amy undrade i sitt stilla sinne om hon borde bli rädd, och kom fram till att hon nog borde det, men även om hon haft sina känslor så skulle hon inte kunnat fly i rädsla, ty hon var hemskt trött. Hon föll ihop, och det sista hon såg var ett par lysande, röda ögon som stirrade på henne med en nöjd glimt i ögonen.

Amy öppnade ögonen och stirrade upp i det som borde ha varit himlen. Det hon såg var istället ett halmtak… Konstigt, tänkte hon förbryllat och försökte komma på vad som hänt innan. Då dök ett svart hårburr upp framför henne. Hon mumlade förvånat till, och då vände sig hårburret sitt ansikte mot henne. Det var en människa, en man i hennes egen ålder. En man som såg mycket bekant ut, på något avlägset sätt… Han log mot henne, ett blygt leende som fick hennes hjärta att slå ett extra slag. Vänta nu här…, tänkte Amy, mitt hjärta? … Det var ju försvunnet?
Men Amy kände mycket tydligt att hjärtat satt just där det brukade sitta, och det slog häftigt nä...