Dimmorna i Cardigan bay

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Kapitel I

Hon satt och stirrade ut genom fönstret, dimmorna slukade landskapet och fick det hela att se ut som ett stort grått moln. I hennes knä hade Figaro rullat ihop sig så han såg ut som en stor hårig boll. Även om tåget for framåt ganska hastigt kändes det som om det stod stilla hela tiden. Hon var på väg till sitt sommarhus i Cardigan Bay, den mest stillsamma plats hon någonsin hade varit på. Även om hon bara hade tagit ledigt en gång tidigare kändes det lite själviskt, men eftersom hon nyligen ärvt huset av sin bortgångna moster kände hon att hon kunde behöva en paus. Hon brukade tillbringa sina tonårssomrar där, för länge sedan, och kände fortfarande att det var den plats hon kopplade av bäst på. Men innan hon hunnit tänka längre än så kurrade det till i hennes mage. Sakta men säkert reste hon sig upp. Figaro, som hade landat på alla fyra, spände ögonen i henne. ”Förlåt” mumlade hon raskt ”Jag glömde”. De promenerade ljudlöst till restaurangvagnen för att få sig en bit att äta.
Kupén var uppdelad på ett besynnerligt sätt. I mitten stod en vacker bardisk och runt den flera små träbord. Vid det första bordet satt en barnfamilj.
På de tre borden bakom familjen fanns det små papperskort där texten ”Reserverat” stod skriven i guld. På andra sidan satt ett nyförlovat par, ytterligare två småbarnsfamiljen och längst bort en man.
Hon gick fram till honom och frågade om hon kunde få slå sig ner. ”Varsågod” svarade mannen lite orörd. Hon slog sig ner och beställde te och en English muffin till sig (hon var visst inte så hungrig längre) och en tallrik mjölk till Figaro. Helt plötsligt och utan förvarning började mannen hosta, han hostade väldigt högt och för en stund undrade hon om han kvävdes. Men när hostan upphörde (lika plötsligt som den börjat), förklarade mannen att han bara hade lite ont i halsen. ”Föresten, jag heter Godric Feist” sa han ”och ni?”.
”Eleanora Tonks” svarade hon, och lade där efter till ” Är ni säker på att det bara är hosta?”. ”Ja då, jag mår finfint!” svarade Mr Feist. Hon stack ner handen i jackfickan och fiskade upp en liten ask med halstabletter.
”Tag de här, ifall att” sade hon och log.
De fortsatte prata och Godric berättade att han skulle träffa sin syster i Cardigan Bay. Utanför var dimmorna fortfarande lika kusligt stilla.
”Det börjar bli sent” sade Godric ”Det var ett sant nöje att träffa er Miss Tonks” sa han och lyfte på hatten. Han tog en liten tablett och placerade den i munnen sedan log han och fortsatte emot kupédörr 0-30.
Efter en stund tyckte också Eleanora själv att det var sent och vände sig om för att gå mot kupédörr 31-60, men innan hon hunnit ända fram hörde hon ett förskräckt skrik.

Kapitel II

Eleanora skyndade dit i en fart som kunnat förbluffa den snabbaste av atleter.
Hon ryckte upp dörren, låste den, och skyndade sedan över för att låsa nästa.
Innan hon började se sig om ville hon vara säker på att ingen kunde lyckas smita. När Eleanora vände sig mot golvets mittpunkt, såg hon till sin förfäran Mr Godric Feist ligga orörlig på rygg. Hon skakade snabbt av sig chocken och såg sig omkring. Figaro var redan framme och nosade, och som så många gånger tidigare gav han ifrån sig det gnolande lilla lätet, lätet som betydde ungefär ”han är död”. Eleanora tog fram sin bricka och presenterade sig
”Eleanora Tonks, detektiv för LPD (London Police Department), om ni samarbetar ska vi kunna lämna tåget utan besvär”. ”Var det föresten någon som såg vad som hände?” frågade hon, även om hon insåg att ingen här ville avslöja för mycket (I överklasskupén ville man alltid hålla låg profil). ”Jag såg det” sa en dam iklädd en av de vackraste, mest detaljrika klädnader Eleanora någonsin hade sett. ”Var god och presentera er” sa Eleanora vänligt.
”Mitt namn är Celeste Delacour, och jag kan garantera att jag såg Mr Feist här bara falla ihop efter att ha druckit ett glas sherry, jag skrek och sedan kom ni infarande”. En annan betydligt yngre kvinna nickade instämmande ”Det var precis vad jag såg miss”. Eleanora vände sig mot henne och frågade ”Vem är ni då?”. ”Erica Bryssle, trevligt att träffas” sade hon och skakade Eleanoras hand. Den unga fröken Erica verkade tillhöra Mrs Delacours hemtjänst eftersom hon var klädd i traditionell klädnad och hade en dammvippa fastspänd i bältet. Hon höll sig mest bakom den gamla damen och varje gång Mrs delacour pratade lyssnade hon uppmärksamt. ”Under ert förhör, skulle jag vilja att ni presenterar er mer grundligt och berättar om ni har känt till något om Mr Feist tidigare, jag vill också att ni,” men innan Eleanora hann avsluta den meningen blev hon avbruten av en man som satt och rökte pipa i det vänstra hörnet av kupén.
”Ursäkta mig miss Tonks, att avbryta er är ytterst oförskämt, men jag undrar hur ni kan veta att herren på golvet faktiskt heter Mr Feist?”.
”Jag träffade Mr Feist tidigare i restaurangvagnen om ni nu vill veta Mr…?”.
”Mr Montgomery, Greve Noah Tom Montgomery mer exakt”.
“Får jag lov att fortsätta nu?” Greven nickade ”Tack” sa Eleanora kyligt.
”Hrm, hrm” hörde hon nu istället från hörnet längst bort.
”Ja?” sade Eleanora nu förargat, hon började bli riktigt trätt på att bli avbruten. ”Jag tänkte bara att jag inte hunnit presenter mig än” svarade rösten. Eleanora vände sig om och såg att rösten tillhörde en ung man i ungefär samma ålder som hon själv. ”Drell Duchington var namnet” svarade han. ”Ok, om alla presentationer är klara nu vill jag gärna fortsätta där jag var” sa Eleanora kallt ”Självklart” svarade Drell.

”Som sagt, jag kommer att förhöra er en och en och jag vill att ni berättar så mycket som möjligt om vad som hände före, under, och efter Mr Feists (ska vi kalla det anfall)”, utelämna inga detaljer, jag behöver allt jag kan få reda på”.
Under tiden Eleanora hade pratat med vittnena hade en kuslig vit dimma smugit sig in genom fönstret och in med sig hade den svept en märklig kyla.
Och även efter att fönstret hade stängts stannade kylan kvar och lade sig som ett täcke över kupén.



Kapitel III

”Om ni ursäktar mig Mrs Delacour, så tror jag att er del av kupén är mest lämpad för förhören, sa Eleanora och vände sig mot den gamla damen.
”Naturligtvis” svarade Mrs Delacour och sade sedan ”Var så snäll och kalla mig Celeste, Mrs Delacour är en titel som får mig att minnas min avlidne make”. Överklasskupén skilde sig från de andra kupéerna på många sätt.
Den var exempelvis hopsatt och lika stor som 8 vanliga kupéer tillsammans.
Alla passagerare hade en sektion där de förvarade sina saker och en pösig soffa som kunde fällas ut och användas som säng.
I taket glimmade en stor gyllene ”chandelier” med underbara ädelstenar hängande runt den. Väggarna var till hälften täckta med mahogny och till hälften med en vinröd tapet (samma nyans som sofforna).
Eleanora som hade sin giftgröna krokodilskins väska om axeln, tog ut ett litet svart antecknings och en nyinköpt fjäderpenna och slog upp en ledig sida.
Hon vände sig om mot Mrs Delacour och nickade mot soffan ”ska vi börja?”,
den gamla damen ansträngde ansiktet till ett leende och sedan gick de och satte sig. ” Först tänker jag ställa ett par vanliga rutinfrågor och sedan kan vi fortsätta med utredningen av mordet”, ”om ni har någon invändning alls mot frågorna är det bara och säga till” sa Eleanora. Mrs Delacour nickade bara.
”Fullständigt namn” sa Eleanora i en mycket yrkesmässig och bestämd ton.
Mrs Delacour, som i en hundradels sekund höjde ögonbrynen över sättet hon blivit tilltalade svarade ”Felicia Beatrice Celeste Delacour”. ”Ålder” sa Eleanora med samma professionella röst ”åttiofyra i oktober” svarade Mrs Delacour.
Nu följde ett par frågor i samma mönster. Den gamla damen hade varit änka i snart sju år och hade mist sina båda söner i en flygkrasch för inte så länge sedan. Hon bodde på en stor Herrgård på stranden i Cardigan Bay och var på väg hem efter en lång vistelse hos sin syster i London. Erica Bryssle var den sista hemhjälpen Mrs Delacour hade kvar, eftersom hon ansåg att fler butlers var onödiga i ett hem där endast en gammal kvinna bodde. Den sista fråga Eleanora ställde var ”Om inte det är för smärtsamt, skulle jag gärna vilja veta hur er make dog”. Det var som om Eleanora släppte en bomb. Den gamla damen släppte sitt champagneglas och såg med ens på Eleanora som om hon var djävulen själv.
De isblå ögonen blev om möjligt ännu vitare och stirrade nu rakt in i Eleanoras. En tår föll från det högra ögat, och färdades längst med den gamlas kind för att sedan dö vid de skrynkliga läpparna. Mrs Delacour, som för en stund sedan verkat ha haft den största självtillit Eleanora sett på länge, stod nu framför henne hjälplös som ett litet barn. De stirrade på varandra i en knapp sekund, sedan rullade Mrs Delacours ögon bakåt och hon föll lealöst till marken.



Kapitel IV

Innan Eleanora hunnit vända sig om för att tillkalla hjälp hade lilla miss Bryssle skyndat fram till Mrs Delacour.
Hon satte den gamla damens huvud i knäet och började stryka hennes hår ur ansiktet med handen. Drell Duchington höll fram ett glas vatten och på något sätt lyckades de tillsammans väcka den gamla damen igen. ”P.g.a. den här incidenten, kommer vi att göra ett uppehåll i intervjuerna, i alla fall för tillfället” sa Eleanora. ” Ursäkta min Miss Tonks” sa Greve Montgomery ”Ja, jag ursäktar er igen” sa Eleanora iskallt. ”Borde inte kroppen visiteras?”
sa han då. När Eleanora tänkte efter så hade hon ju inte haft tid att visitera kroppen än. Figaro, som hade vilat sig i en soffa tills alldeles nyss, hoppade fram mellan Eleanora och greven och började fräsa.
”Som min katt antyder, tror jag att det är bäst att jag sköter mitt jobb och du håller dig till dit” sa Eleanora, hon hade nu återfått sin gnista i ögonen och den iskalla rösten. ”Självfallet” svarade greven och drog sig tillbaka.
Men när Eleanora ändå gick fram till kroppen som legat orörd sedan hon kommit in, såg greven på med en mycket belåten min. Han insåg nämligen att han hade hittat Eleanoras svaga punkt (hon hatade att bli kritiserad och tillsagd vad och hur man ska göra). Efter ett flertal timmar visitering hittade Eleanora följande:

• Aska över hela främre delen av Mr Feists kavaj
• En väldigt liten rubin (hon hade otrolig tur som överhuvudtaget såg den)
• En fjäder, som såg ut att komma från en dammvippa
• Och slutligen ett brev till Mr Feist från en avsändare vid namn Ella-May Wynans.

Hon satte alla bevis, förutom brevet, i en plastfick och stoppade ner den i sin gröna krokodilskins väska. Nu tog hon med sig brevet till en tom soffa och såg sig omkring. Greven satt och läste tidningen samtidigt som han rökte pipa (”det måste ha varit från den askan kom” tänkte hon högt).
Erica Bryssle satt bredvid Mrs Delacour (”Undersök hennes dammvippa och tantens ringar” sa Eleanora tyst).
Och så till sist Mr Dutchington, som satt på en fåtölj och läste en bok om jakt och fiske. Honom hade hon minsann ingenting på, inte heller en aning alls om varför en man med så mycket pengar och berömmelse skulle vilja mörda en människa. Hon visste nämligen att Mr Duchington förut varit en stor tennisspelare men varför han hade slutat visste ingen. Men ändå kändes det som om han dolde något. Nu öppnade Eleanora kuvertet och tog ut brevet från Ella-May.

”Kära Godric, jag är rädd att detta blir mitt sista brev till dig. Jag kommer att älska dig för alltid, men vi kan inte ha det så här längre.
HAN VET Godric! Jag tänker fly ikväll, österut, men jag kan inte säga vart.
Om det här brevet skulle hamna i fel händer, så skulle även min familj vara i fara.
Jag hoppa och ber att vi någon gång ses igen.
Till dess, håll dig bort från honom för HAN VET!

Din för evigt
Ella-May

Kapitel V

Brevet uppgavs vara skrivet för en knapp månad sen (14 augusti, 1922)
och Ella-May verkade vara väldigt orolig för Mr Feist när brevet var skrivet.
Eleanora skulle just sätta tillbaka brevet i kuvertet när ett foto, som suttit fast på brevets baksida, trillade ner i hennes knä.
Eleanora tog upp fotot och tittade på det. På Fotot stod ett förälskat par, en vacker flicka med ansiktet omgivet av blonda lockar som leende tittade upp mot en ung man som tittade rakt in i kameran.
Mannens ansikte hade bränts bort av en cigarr eller liknande, men man kunde se en tatuering på han vänstra arm. Det var en stor röd ros och under den stod det skrivet med store bokstäver ”Ella-May forever”.
Eleanora förstod att den unga flicka på bilden var Ella-May, men mannen på bilden kunde absolut inte vara Mr Feist (för Mr Feist var nämligen en liten man med mörkt hår och mannen på bilden var lång och blond). Så frågan var, vem är den här mannen och hade han något med mordet att göra?
Av de misstänkta männen va ingen blond, så mannen kunde omöjligt finnas i kupén. Eller? Under Drell Duchingtons kopparröda lockar, kunde man skymta en mörkblond nyans. Om han var mannen på bilden, hade hon tillräckligt med bevis för att ta honom till domstolen.
Bara hon visste var Ella-May befann sig nu! Hon satte tillbaka brevet och la kuvertet i sin giftgröna väska. Sedan gick hon fram till bordet där Drell och greven satt och läste tidningen, och slog sig ned på en fåtölj mellan dem.
Greven såg upp på henne, men sänkte sedan åter blicken till sin tidning.
”Mr Duchington” började Eleanora, Drell lade tidningen i knäet och tittade på henne ”Ja” sa han. ”Jag skulle vilja byta ett par ord med er, om det skulle gå för sig” sa hon, Drell nickade lugnt. Greven, som försökte låtsas att han inte hade lyssnat, satt fortfarande och läste tidningen. Drell förstod vad hon menade och vände sig därför mot greven.
”Tom” sa Drell högt, men ändå lugnt, greven såg upp på honom, men sedan reste han sig och tog med sig sin tidning till ett annat bord.
Den här gången ville Eleanora inte ta några omvägar utan gick istället rakt på sak. Hon frågade Drell om hon kunde få se hans vänstra axel.
Drell rullade upp piké ärmen och mycket riktigt fanns rosen där.
”Vem är hon?” undrade Eleanora.
Först blev det tyst, men sedan svarade han i en lugn röst ”Hon var min fru”


Kapitel vi

Nu var Eleanora säker, säker på att det var samma Ella-May, säker på att Drell var mördaren. Eleanora var för första gången också rädd, som så många gånger förr hade den som (i alla fall hon trott) haft minst motiv, visat sig vara mördaren. Frågan var, visste han att hon visste?
För att se ovetande ut fortsatte hon med frågor om Ella-May.
”Vad menar ni med hon var?” frågade hon så artigt hon kunde.
han tittade på henne igen, men den här gången log han, ”Tror ni verkligen att jag inte har förstått vad som har hänt?”. ”Jag vet inte vad ni pratar om” svarade Eleanora kvickt. ”NI har förstås hittat ett av hennes brev, och nu
vill ni fälla mig för mordet inte sant?” Eleanora satt nu förbluffad och tyst.
”Nå, nu finns det bara ett litet problem innan ni kan rusa till polisen.” sa han triumferande. ”Jaså” sa Eleanora.
”Just det” log han, ”Ni förstår, min gode vän Tom hittade en liten ask i Godrics kavajficka långt innan ni hunnit visitera kroppen” Eleanora fortsatte att stirra chockerat på honom.
”En ask med ert namn på” Eleanoras hand for till fickan och letade förgäves efter medicin asken, en kall kår for längst med hennes ryggrad.
Det enda hon hittade i sin ficka var en liten ask med halstabletter i, och då plötsligt slog det henne.
Det var inte halstabletter hon hade givit Mr Feist, i själva verket var det ett sällsynt naturmedel som Eleanora hade fått av en afrikansk medicin man under en resa till Gambia. Eleanora som var en annars mycket frisk kvinna, hade ett problem som fick hela detektiv livet att verka dubbelt så svårt.
Hon led av en slags panikångest som drabbade henne vid olika tidpunkter (senast under hennes mosters begravning) och fick henne att bland annat hosta upp stora mängder blod. Hon hade varit hos olika doktorer världen över och hade nu tillslut hittat en medicin som verkade hjälpa.
De små naturkapslarna var ganska svårsvalda om man hostade blod, men de stoppade i alla fall bloduppkastningen (som bara blev värre och värre med åren). Den här medicinen var stark nog att döda en fullvuxen frisk människa. ”Jag kan erkänna att ni hade rätt, jag tänkte mörda Mr Feist igår kväll, men ni gjorde ju hela jobbet åt mig” skrattade Drell. ”Ni är ett monster” sa Eleanora med skakningar i rösten, ”Hur kan jag veta säkert att Mr Montgomery inte stal tablettasken från mig och hela den här historien om kavajfickan är påhittad?”. ”Ni menar att jag beordrade honom att göra det” sa han lugnt. ”Jag har, förutom mig själv, tre ögonvittnen som såg Mr Feist svälja en tablett ur asken strax innan ”anfallet”.
”Ni vet att jag har rätt Miss Tonks, NI ÄR MÖRDAREN!”


Kapitel vii

Eleanora började hosta, och innan hon visste ordet av hade hela hennes dräkt blivit nedstänkt med blod, hon såg sig om efter Mrs Delacour, miss Bryssle eller någon alls utom de två männen i kupén som kunde hjälpa.
Men de två damerna var visst på toaletten. Hon försökte skrika men det var försent, sakta sakta sjönk hon in i en djup sömn. Hon ville inte, inte nu, men till sist slutade hjärtat pumpa.
Eleanora Tonks låg nu död på kupémattan, greven väntade ett tag innan han sprang efter hjälp.
Redan vid nästa station stannade tåget och konduktören bad alla passagerare stiga ur. Tåget, som egentligen skulle vara en snabbexpress till Cardigan Bay från London erbjöd nu sina passagerare en biltur till nästa
station där de skulle bli upphämtade av ett annat tåg. Polisen hade nu spärrat av hela stationen och hållit kvar de fyra vittnena och konduktören.
De båda kropparna skickades till sjukhuset för att obduceras så att dödsorsaken kunde tas reda på.
Vittnena förhördes, men tycktes inte veta mycket om Eleanoras död. Vad de däremot visste var att hon hade givit Mr Feist fel tabletter och därigenom orsakat hans död. Den gamla Mrs Delacour sa ungefär såhär när de bad henne beskriva detektiven Eleanora Tonks:
”Hon var en lömsk kvinna, det visste jag redan innan hon började kasta anklagelser omkring sig, hon försökte t.o.m. beskylla mig för Fredrics död, det må jag säga att så förolämpad har jag aldrig blivit förut”.
Polischefen bestämde sig för att låta vittnena gå efter att ha rotat genom Eleanoras väska. Även om han hittade brevet kunde han inte länka ihop det med mordet och tyckte att alla bevisen pekade på Eleanora.
Men han förstod inte vilket stort misstag han hade gjort innan den unge Mr Eliah, som var nyanställd på polisstationen kom med läkarrapporten.
”Nå, min unge man, jag förmodar att Mr Feist hade en mängd ”naturmedel” i kroppen i alla fall skrattade polischefen.
”Ja Sir” svarade Eliah, ”men det var inte så han dog Sir”.
”Vad var det ni sa?” undrade chefen förfärat.
”Mr Feist blev kvävd Sir, han blev kvävd till döds”.
Men innan polischefen hann reagera räckte Eliah fram ett brev
”Det är till er Sir” sa Eliah ”Tack, min pojke” sa Polischefen i en skakigt förargad ton. Han sprättade upp kuvertet och läste högt.

”Min kära dumma Mr Antle, hade ni varit en hälften så bra utredare som Eleanora så hade ni inte låtit vittnen gå för än ni haft all fakta.
Jag kan inte ta på mig det geniala brottet själv, om inte Mr Feist hade förälskat sig i Ella-May hade jag nog aldrig kunnat hämnas.
Som ni kanske redan förstår, lämnade Ella mig aldrig, hon önskade faktiskt själv också livet ur Mr Feist.
Godric var en hederlig man, men han gjorde ett misstag för ett par år sedan.
Under en stöld i hanns villa i London sköt han en av rånarna i huvudet, rånaren som var ung och klumpig sabbade nästan rånet, men det förändrar inte faktumet att han varit min bror. De två andra rånarna (jag själv och Ella) klarade sig hem med bytet. Men när jag förstod vad som hade hänt svor jag att jag skulle hämnas.
Ella, som redan på den tiden var väldigt förmögen, ville hjälpa mig.
Jag hade spelat bort hela min tennisförmögenhet och behövde bland annat hennes ekonomiska stöd för att kunna genomföra min plan.
Ella inledde en ”affär” med Mr Feist och den stackars saten var så kär att ha...