Dimitrij Sjostakovitj

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Innehållsförteckning
Allmän fakta om hans liv - Sid. 1-2
Det första brottet - Sid. 2
Influens av Andra världskriget - Sid. 3
Det andra brottet – Sid. 3
Slutet av hans liv – Sid. 4
Analys av hans musik – Sid. 5
Källförteckning och slutord – Sid. 6


Syfte
Jag valde att skriva om Dimitrij Sjostakovitj för att jag tycker historia är intressant och eftersom han arbetade i Stalins Sovjet under andra världskriget tyckte jag det verkade spännande att se hur det påverkade hans musicerande. Jag finner även hans musik, som är inom den romantiska sektorn, djupt inspirerad av Gustav Mahler – är något av det bättre inom hela den klassiska genren.


Allmän fakta om hans liv och musik

Dimitrij Sjostakovitj föddes den 25e september 1906 i St. Petersburg, Ryssland. Han var ett underbarn både när det gällde pianospel och komposition. Hans familj var politiskt liberal och 1918 vid 12 års ålder skrev han en begravningsmarsch till minne av två Kadet parti ledare mördade av Bolsjevikerna.

Vid 13 års ålder blev han antagen till Petrograds konservatorium och studerade Marxism under ledning av Alexander Glazunov, tyvärr saknade han politiskt iver och blev underkänd på sin slut examen i Marxistisk metodik år 1926 efter 7 års studier. Som slut examens arbete skrev han sin första symfoni vilket var hans första stora musikaliska genombrott.

Vid 20 års ålder startade han sin karriär som konsert pianist och kompositör. Många ogillade hans sätt att spela, de påstod att det var ”torrt”. Vid Warszawas internationella piano tävling träffade han den kända dirigenten Bruno Walter. Walter var väldigt imponerad av Sjostakovitj musik, så imponerad att han själv dirigerade Berlin premiären senare samma år.

Sjostakovitj började nu koncentrera sig mer på sitt eget musikskrivande än framförandet, förutom av sina egna verk. 1927 skrev han sin andra symfoni, också kallad ”Till oktober”. Han skrev också en satirisk opera, ”Näsan”, som blev kritiserad som Rysk Formalistisk (vilket var en stil på musik under 1910-1930 talet) av Stalins musikaliska organisation, den hade premiär 1930 och fick rätt så dåliga recensioner.

Samma år som Sjostakovitj skrev sin andra symfoni och sin första opera började hans relation till Ivan Sollertinskij som kom att bli hans bästa vän tills Sollertinskijs död 1944. Sjostakovitjs musik från och med symfoni #4 är starkt inspirerad av Gustav Mahler. Han gifte sig 1932 med sin första fru, Nina Varzar men stora svårigheter ledde till skilsmässa 1935, men paret återförenades snart.


Från slutet på 1920-talet till början på 1930-talet arbetade han på en ungdomsproletärisk teater, TRAM (Leningrads arbetarungdomars teater). Han använde egentligen bara detta för att komma undan ideologiska attacker, han jobbade väldigt lite med själva teatern och skrev istället sin opera ”Lady MacBeth av Mtsensk Distriktet”. Den blev en stor succé när den hade premiär 1934, både på officiell och popularitetsnivå. Den sades vara ”Resultatet av en stor framgång av Socialistisk konstruktion med rätt politisk policy av partiet” och att ”En sådan opera bara kunde vara skriven av en Sovjetisk kompositör uppfostrad med bästa Sovjetiska tradition”.


Det första brottet
1936 var ett hemskt år för Sjostakovitj, då föll han från sin tron som Sovjetisk kompositör. Året började med ett antal attacker mot honom i Pravda (Sovjetisk tidning) i en känd artikel med titeln ”Rörighet istället för musik”. Det visade sig att Lady Macbeth hade blivit undersökt av Stalin själv som klassat verket som Oproletäriskt. Hans inkomster sjönk drastiskt med ungefär tre fjärdedelar. Hans fjärde symfoni skickades ut att börja övas men det var omöjligt att göra några övningar på grund av det politiska klimatet runt honom. Den framfördes inte för än 1961, men han gav inte upp, han ändrade ingenting och den blev ändå kallad hans fjärde symfoni.

Under 1936 blev många av Sjostakovitj vänner och familjemedlemmar inspärrade eller t.o.m. mördade för att de kände honom. Det enda bra med 1936 var att hans dotter Galina föddes; hans son Maxim föddes två år senare.

1937 skrev Sjostakovitj, som svar på brottanklagelserna – sin femte symfoni. Den var musikaliskt sett mer konservativ än hans tidigare verk, den saknade också politiskt innehåll. Den är fortfarande ett av hans mest populära verk. Vid den här tiden komponerade han även sin första Stråkkvartett.

För att förbättra sina ekonomiska förhållanden började han lära ut komposition vid konservatoriet, detta störde hans egna kreativa arbete stort.


Influens av Andra Världskriget
Sovjetunionen ingick kriget mot Hitlers Tyskland på De Allierades sida 1941. Han skrev de tre första satserna i sin sjunde symfoni, Leningrad under Leningrads (St. Petersburg med ett annat namn) belägring.
Sjostakovitj och hans familj blev evakuerad till Kuybishev (Samara idag) i oktober samma år, här slutförde han sin sjunde symfoni. Den användes som en symbol för Ryskt motstånd.

Hela Sjostakovitj familj flyttade till Moskva våren 1943. Hans åttonde symfoni var det verk med mest ilskna uttryck i hans karriär, den blev bannlyst till år 1960, till skillnad från hans sjunde symfoni som var älskad av alla. Den nionde symfonin som skulle skrivas som ”Frihetens lovsång” blev ett fiasko och aldrig riktigt framförd. Under resten av kriget fortsatte Sjostakovitj att skriva kammarmusik, den mest framgångsrika var hans pianotrio #2 (Op.67), tillägnat minnet av Sollertinskij med en bittersöt Judiskinspirerad ”Totentanz finale”. – som finns analys på som sista kapitel i denna uppsats. Totentanz betyder på tyska ”Dödens dans”, det är en senmedeltids allegori (berättelse) som berättar om att hur man än levde så förenas vid alla av döden.
Dödens dans av Hans Holbein den yngre.


Det andra brottet
År 1948 blev Sjostakovitj igen anklagad för brott, denna gång för formalism i Zhdanov decree vilken var en opera komponerad av fem olika ryska kompositörer bland annat Sjostakovitj på order av Sovjetiska Kommunistpartiets Generalkommitté. Hans flesta arbeten blev bannlysta och han blev tvingad att formellt ångra sig, hans familj fick även alla sina privilegier indragna. Vid den här tiden var han så säker på att bli arresterad att han väntade på den hemliga polisen sittandes vid hissen i huset så att hans familj inte skulle bli störd.

Restriktionerna för hans musik blev tillbakadragna 1949 för att säkra hans delegation av de främsta Sovjeterna till USA. Han skrev sin kantata ”Skogens sång” där han lovprisar Stalin som ”den Store Trädgårdsmästaren” samma år.

Slutet av hans liv
I sitt senare liv led Sjostakovitj av kroniskt dålig hälsa, ändå vägrade han sluta röka och dricka vodka. 1965 fick han diagnosen Polio och fick lov att sluta spela piano. Följande år och 1971 fick han hjärtattack och föll flera gånger vilket resulterade i att han bröt båda benen (!). I ett brev skrev han: ”Mål nådda hittills: 75 % (Höger ben brutet, vänster ben brutet, höger hand defekt. Allt jag behöver nu är att ha av vänstra handen så kommer 100 % av mina ytterlighetsåtgärder vara sönder.)”

Sjostakovitj dör i lungcancer den 9e augusti 1975. Hans dödsnotis syns i Pravda 3 dagar efter hans död, tydligen godkänd av landets president, Brezhnev. Innan hans död fick han sitt minnesmärke efter sig genom namngivningen av Sjostakovitj halvö på Alexanderön, Antarktis.

Hans musikaliska inflytande har inte påverkat många kompositörer efter honom förutom två nordiska; Kalevi Aho och Lars-Erik Larsson. Enligt tidningen Grove har han nu blivit ”Den mest populära kompositören av seriös konstmusik på mitten av 1900-talet”.

Analys av hans verk

Largo ur Symfoni #1 i D-dur – Kärleken mellan tre apelsiner

Melodin* spelas av en ensam Cello. Ungefär i mitten kommer ett crescendo med: fiol, viola, ståbas och trumpet. Tempot är väldigt långsamt, utmärkande för largo. Musiken påminner mig om en man som går in och ut genom livet utan någon att besvara hans känslor. I crescendot tar han sitt liv och det efterföljande stycket liknande början utspelar livet som passerar förbi utan att någon märker hans död. Musiken symboliserar för mig ensamheten man finner utan nära och kära.

Romans

Melodin spelas av en ensam fiol, ackompanjemangsinstrument är: cello och tvärflöjt. Ibland går melodin över i en annan tvärflöjt som spelar ett slags solo svarande till fiolen.

Andante ur Pianotrio #2 (Op.67) i E-moll

Melodin spelas av en fiol medan ackompanjemangsinstrument är: piano, viola och cello. Stycket spelas långsamt i början, utmärkande för andante. Efter ca 2,5 minuter ändras melodin och går över i pianot och fiolen blir ackompanjemang, när detta händer ändras också tempot till allegro.

Largo ur Pianotrio #2 (Op.67) i E-moll

Fortfarande samma instrument, fiolen leder melodin medan cello, viola och piano ackompanjerar. Detta stycke spelas väldigt långsamt, eftersom som i Largo ur Symfoni #1 är det ett largo som utmärks genom att vara långsammare än andante. Melodin påminner mig om ett slagfält, en fältherre ser ut över sin döda armé och tänker att det aldrig blivit så här om han hade lett dem bättre.

Chanson de la Paix (Sång om frihe...