Början till vägen utan slut

Mannen med säcken vänder ryggen åt mig. I samma ögonblick känner jag rädslan störta över mig som en flodvåg. Den känsla jag koncentrerat mig mest på att försöka stänga ute har tillslut krossat fördämningarna och strömmar nu in i mig som en syndaflod. Hela mitt jag dränks och det enda som hörs är rädslans vågors öronbedövande brus. Jag vet inte vad som skrämmer mig mest, det faktum att jag inom en mycket snar framtid ska dö¹ eller insikten att världen troligen aldrig kommer bli vad den en gång varit. En vision uppenbarar sig plötsligt framför mig.

Vitt, vitt och oändligt vitt. Någonstans långt bort i fjärran en trotsigt uppstickande bergstopp ur det eviga havet av moln. Likt en ensam båt långt ute på öppet hav med ett enda trasigt segel, ovillig att ge upp sin ensamma irrfärd. Den ofantliga uppoffring som denna världens pik har tillgodosett alltet verkar ogreppbar för det mänskliga sinnet. Eureka! Plötsligt finner jag mig själv i stånd att kunna besvara livets fråga. Jag finner inte ord för den extrema extas min ande uppgår i. Innebörden i sig själv är ofattbar.

När jag sakta återfår medvetandet är jag inte längre samma person. Mitt perspektiv har förändrats, jag ser för första gången världen som den verkligen är. Min abstrakta världsbild är inte längre abstrakt. Den strukturlösa vardag jag sen begynnelsen tagit för givet finns ej mer. När jag nu väckts ur min upplysande dvala vet jag vad jag måste göra. Mannen med säcken skrämmer mig inte längre, nej jag ser honom nu som en betydelselös birollsinnehavare i detta upphörandets drama. Det är jag själv som innehar huvudrollen och det är jag som måste ta kommandot. Även fast jag länge känt det inom mig, överraskas jag av kraften hos det hånskratt som bubblar upp inom mig. Jag fylls av energi från topp till tå tills jag inte längre kan hålla det inom mig. Min nemesis vänder sig sakta emot mig. Tiden tycks stå stilla när jag stirrar döden i vitögat. Hans ögonhålor uppfylls av ett vitt sken som skulle ha bländat en vanlig dödlig. Ett tätt mörker omger och uppslukar honom och hans hud är vittrad och sprucken. Han står vid kanten till det oändliga stupet, världens ände. Jag förnimmer en känsla av obehag hos honom, som om min plötsliga upplysning fått honom att tveka. Jag kommer på mig själv med att undra vem jag igentligen är och varför jag är här. Dessa frågor är inte lätta att besvara och när jag försöker förstår jag att jag inte vet så mycket som jag förut trott. Jag ska ändå försöka återge den sista historien:

Det hela började med att vi gudar övergav människorna. Vår tid var kommen och det var dags för oss att gå vidare. Vi hade skapat människorna och gett dem en plats att leva på. Vi hade följt deras utveckling och sett dem frodas. Men liksom allt annat kunde vi inte finnas för evigt, vi var till slut tvungna att återvända hem. Men ensamma var människorna dömda att gå under. Vi kunde ha gett dem styrkan att överleva, viljan att hjälpa varandra eller insikten om hur allt var uppbyggt men nej, vi skulle skoningslöst låta dem gå under. Det var här jag avvek från de andra och valde att vandra min egen väg. Jag förkroppsligade mig och förenade mig med den svärmande massan människor på jorden. Åren gick och jag beskådade livets kretslopp och människans oändliga variationer. Jag började sakta men säkert glömma mitt ursprung och jag blev allt mer mänsklig. Mitt jordeliv uppslukade mig, förvandlade mig och jag kom på mig själv med att för första gången sen jag skapades känna känslor. Mitt liv hade för första gången innehåll och mening, jag var lycklig. Men så en dag kom han, mannen med säcken. Jag visste inte mycket om honom, bara att en gång i tidernas begynnelse var han min like. Nu var han något trasigt och uttömt men ändå så fruktansvärt ont och kraftfullt. Han var en levande skugga som representerade allt som denna värld hatade och skydde. Det var vid förändringen han kom och med honom kom förändringen. Han var den kraft som vi gudar fruktat så länge att den hade blivit till en myt och sedan en legend. När jag först såg honom satt han på en sten vid vägkanten och blickade ut i oändligheten. Sorg och avsky omslöt honom och hans blick skar genom tusen världar. Han såg inte på mig när jag gick fram till honom, han kände min närvaro såsom hans fick mig att känna obehag. När han sedan talade var hans röst melankolisk och tung: ”Varför väljer vi livet framför döden? Hur kan vi undgå att förstå att allt är meningslöst? Inget du gjort har haft betydelse och inget du kommer att göra kan förändra utgången, varför förstår du inte?”
Jag svarade sakta: ”Livets filosofi är lika outgrundlig som din ondskas variabler, du finner inte svaren, de finner sig själva.” ”Det finns bara inbillad död förutom den jag förverkligar”, väste han samtidigt som han dramatiskt upplöstes till intet. Kvar fanns bara en bitande kyla som genomträngde min själ. Jag fortsatte min dödliga vandring men ängsla och oro följde mig varthän jag gick. Jag såg honom aldrig igen och med tiden förträngde jag den fara som annalkades min värld. Men som förutspått kom dagen då människornas era var över. Jag förstod att detta var mannen med säckens verk och i min desperation gav jag mig av för att förgöra denna lidandets varelse. I min framstormning hörde jag plötsligt en tung kraftfull stämma tala till mig ur omgivningen: ”Är det mig du så förtvivlat söker?” Jag visste så fort jag hörde den dystra stämman att det var han som talade till mig. Plötsligt kände jag en sugande känsla i maggropen, min syn immade igen och jag uppfattade ett virrvarr av himlakroppar som susade runt mig. En benig kloliknande hand grep tvärt tag i mig och drog mig handlöst ut ur den jordliga sfären. När jag återfick medvetandet låg jag ihopkrupen framför ett par fötter vars ägare inom en mycket snar framtid skulle komma att äga varje levande människas själ. Nu åter till där jag började.

Min hjärna arbetar febrilt med att knäcka min fiende. Plötsligt hör jag inom mig någon banka på porten till mitt medvetande. Jag låter dörren sakta glida upp, skräcken omfamnar mig. Jag garderar mig på alla tänkbara sätt och förbereder mig på det värsta, hoppet har övergivit mig. Det vanvettsvrål varelsen utstöter bekräftar mina värsta farhågor, fiendens ande har penetrerat muren till mitt undermedvetna. Han är rustad till strid och besattheten uppfyller honom. Det är nu det gäller, nu eller aldrig. ”Vad är du ute efter?” vrålar jag i ett desperat försök att vinna tid. ”Livet är ett evigt lidande, utan frälsning ifrån lidandet kan vi aldrig komma underfund med vår sanna mening. Den eviga insomningen är svaret på alla frågor, slutet är befrielsen ”. Hans övertygelse speglas i hans glödande ögon och hans röst sträcker sig bortom oändligheten. Jag känner vämjelse och avsky mot denna avgrundens bödel. Smack! Den totala insikten träffar mig som ett hårt slag mot mitt väsen. ”...