Fredshotaren - En 1800-talsdeckare

Fredshotaren

Han varken såg eller hörde männen som stred på liv och död omkring honom, det enda hans sinnen koncentrerade sig på var den ryske officeren som stod framför honom på det blodiga däcket. Ryssen log mot honom och höjde sin pistol. Han förmådde inte att lyfta sin sabel, den kändes tung som bly. Hans hörsel återvände lagom för att uppfatta skottet och sekunden efter skar smärtan genom huvudet.

Erik Löwendahl slets ur sina drömmar och han förde automatiskt handen till ärret i pannan. Det var över tio är sedan striden då han fått skadan, med trotts det återspelades striden nästan varenda natt. Han blev först helt vaken då dörren till sovhytten slogs upp på vid gavel och en person skrek:

"Carlsson är död, han ligger på däck!" Det gick inte att ta miste på Dahlbergs skrikande röst. Vad hade han sagt, var Carlsson död?

"Lugna er löjtnant, vad är det ni säger?"

"Jag var", Dahlberg samlade andan, "jag skulle avlösa Johan Carlsson uppe på däck, hans vakt var slut. När jag kom upp låg han orörlig vid relingen. Jag trodde först att han sov, men han andades inte och det var blod i nacken."

För ett par sekunder stirrade de två männen bara på varandra, men så flög Löwendahl som på en given signal upp ur kojen och störtade ut genom sin kajuta och upp på däck. Det tog ett tag innan han såg den orörliga kroppen i mörkret. Löwendahl knäböjde vid honom, han låg på mage och i nacken syntes färskt blod. Han vände sig till Dahlberg som för andra gången den natten kommit upp på däck.

"Löjtnant, skicka efter skeppsläkaren. Det här är utan tvivel ett mord."

Fregatten Venus hade lagt ankar en dagsresa öster om Stockholm, och på hennes akterdäck stod kommendörkapten Erik Löwendahl vänd mot besättningen. Så fort det ljusnat så hade de blivit uppkallade på däck, och nu var 350 par ögon vända mot fartygschefen.

"Andre löjtnant Johan Carlsson är död, han hittades mördad på däck klockan 03:00 i natt. Jag vill veta vem som är skyldig." Männen framför honom stod tysta och orörliga, han tog till orda igen:

"Carlsson blev efter läkarens bedömning troligtvis mördad med den här." Han höll upp ett halvmeter långt rep med en blyklump i ena ändan. Vapnet hade legat bredvid liket och om man svingade det med tillräckligt stor kraft så var det dödande, i det är fallet så hade slaget träffat offret i nacken och krossat ett par kotor. Fortfarande stod männen tysta, men några skruvade nervöst på sig.

"Det verkar som inte någon vet något. Jag blir tvungen att anmäla det här för amiralen, vi är inte färdiga fören den skyldige är gripen. Återgå till arbetet!"

Under resten av dagen flöt arbetet på som vanligt, med det skedde under en obehaglig tystnad och en osynlig vallgrav hade grävts mellan officerare och manskap. På kvällen kallade Löwendahl sina närmaste officerare till stora kajutan. De var inalles fem man: Löwendahl, förste och tredje löjtnant, överstyrman och navigationsofficeren.

"Jaha mina herrar, är det någon av er som vet något? Med tanke på att en av era kamrater är mördad så borde någon veta något." De fyra männen tittade nervöst på honom och Olof Berg, tredje löjtnant fingrade på sin spännhalsduk.

"Jag kan kanske hjälpa er på traven. Offret påträffades med en fällkniv i handen, troligtvis hade han i avsikt att försvara sig, det var spår av blod på knivbladet så någon ombord förutom den mördade har alltså kommit till skada." Det finns naturligtvis en annan möjlighet, det kan vara den mördades blod. Nu tog Berg mod till sig och öppnade munnen:

"Kommendörkapten, det borde vara mördarens blod. Det är inte så troligt att man hugger någon med kniv och lägger den sedan i offrets hand. Jag talade med läkaren och den enda skada Carlsson fått var krossåret i nacken. Borde man inte undersöka besättningen, någon kanske har knivskada?" Han såg på Löwendahl och väntade på svar.

"Läkaren och hans biträden får sköta det där sista ni sa. Jag misstänker visserligen inte någon av er, men så att jag kan utesluta er ur det här så vill jag veta var ni befann er under natten." Det var på sätt och vis en dum fråga, då man inte hade vakten sov man. De enda som hade träffat Carlsson under natten var tredje löjtnant Berg som tagit vakten före och blivit avlöst av honom och Dahlberg som hade hittat honom mördad. En vakt bestod av fyra timmar, Carlssons vakt hade varit mellan 23:00- 03:00, och någon gång under den tiden hade han blivit mördad. Löwendahl kunde utesluta Dahlberg, så uppskrämd som han hade varit. Om Dahlberg var mördaren så hade han inte störtat in i Löwendahls sovhytt och skrikit. Vad Löwendahl såg så hade inte Dahlberg någon anledning att mörda Carlsson, de hade varit bästa vänner sedan barndomen. Löwendahl tänkte på Berg, det kunde vara han som var mördaren. Han var den som senast träffat Carlsson innan han blev mördad.

"Berg, efter vad jag förstår så var ni den som senast träffade Carlsson i livet. Hur var han då, verkade han rädd eller ovanlig på annat sätt."

Löjtnanten tänkte efter ett ögonblick, och talade sedan:

"Jag märkte inget ovanligt, då han kom upp rapporterade jag att allt var lugnt. Han önskade mig god natt och så gick jag till min hytt och somnade."

Löwendahl trodde honom, men ändå inte. Om inte Dahlberg var mördaren så borde det vara Berg. Det kunde naturligtvis vara någon i besättningen, men vad kunde någon av dem ha i mot Carlsson? Han var inte någon som drivit på dem extra hårt och så vitt Löwendahl viste så hade Carlsson varit omtyckt ombord. Det här var ett svårt fall, han var inte säker på om det någonsin skulle klaras upp.

"Det verkar inte som om någon har något mer att säga, ni kan gå."

Officerarna gick ut under tystnad, och den siste sköt igen dörren. Löwendahl lutade sig tillbaka i stolen och suckade, han tänkte bäst när han själv.

Den 8 maj 1801. I två veckor hade Venus legat i Stockholms hamn, men besättningen hade inte fått gå i land och ombord var mordet det enda samtalsämnet. Det ända avbrottet i den tillsynes evigt trista vardagen var då en vattenpråm kom långsides och alla männen fick delta i arbetet att få ombord vattentunnorna. Löwendahl stod på akterdäck och övervakade arbetet. Han hade inte kommit på något mer. Varje kväll hade han kallat officerarna till kajutan, men utan resultat. Hans blick fastnade plötsligt på Olof Berg och han rynkade pannan, han hade inte lagt märket till det tidigare.

"Dahlberg, jag går under däck. Ta över arbetet så länge."

Löjtnanten nickade till svar. Löwendahl skyndade ner till officerarnas hytter och stannade framför Bergs hyttdörr. Han sköt upp dörren och kikade in. Hytten var liten men prydlig, en koj längs ena kortväggen och ett skrivbord med stol utgjorde hela inredningen. Han drog upp den vänstra skrivbordslådan, den var tom förutom en kikare och en kompass. Löwendahl såg på föremålen och stängde sedan lådan. Den högra var låst, och han förstod att Berg tagit med sig nyckeln. Han öppnade igen den vänstra lådan och tog upp kompassen. Med fast beslutsamhet krossade kan kompassglaset mot skrivbordskanten och tog ut den rödvita nålen. Det tog honom inte mer än fem sekunder att dyrka upp låset. Det låg ett papper i lådan, han tog upp det och läste texten som var skriven med Bergs vackra handstil:

Jag kan rapportera att jag har utfört uppdraget, Johan Carlsson är död och jag hoppas att ni är nöjd med det. Tyvärr blev jag huggen i högra handen då Carlsson försökte försvara sig, men som tur är har ingen upptäckt det ännu...

Löwendahl slutade läsa, han tänkte på den sista meningen. Det var det han hade sätt, ända sedan mordet hade Berg haft handskar på sig, men ingen tycktes ha lagt märket till det. Nu var det helt säkert att Berg var mördaren men motivet till mordet... Löwendahl tog pappret för att läsa den övriga texten, men han kände att något var fel, han var inte ensam. En figur upptog hyttöppningen, det var Olof Berg. "Löwendahl, det ser ut som ni vet att det var jag, men bara ni vet det, bara ni." Berg förde långsamt den handskbeklädda handen till höger uniformsficka. Löwendahl vill inte veta vad löjtnanten tänkte göra. "Ett ögonblick bara Berg", sa Löwendahl. Berg lät handen vila på fickan med ett frågande utryck i ansiktet, som övergick i smärta då Löwendahl gav honom ett knytnävslag på hakan. Mördaren vacklade ut ur hytten med glasartade ögon, men så fick han sinnena under kontroll, han slet fram kniven som han hade haft i fickan och med ett vrål högg han mot Löwendahls hjärta. Löwendahl vek åt sidan, så att hugget missade hjärtat, men orsakade ändå ett djupt jack i axeln. Berg följde med i hugget, men han snavade över tröskeln och föll med en duns omkull på hyttgolvet. Löwendahl kvävde ett skrik av smärta, han stålsatte sig för att mördaren skulle ta sig upp och göra slut på honom, men Berg låg orörlig och då Löwendahl vände på honom med foten såg han knivskaftet sticka ut ur bröstet på Berg. Berg hade fallit över kniven, han var död. Löwendahl såg på liket, vars vrål hade kallat till sig Dahlberg som nu bara stod och stirrade på den döde Berg och på fartygschefen med blodet rinnande från axeln. "Jag går efter läkaren" flämtade Dahlberg och skyndade iväg. Kommendörkapten Erik Löwendahl satte sig på Bergs koj och log trots smärtan, han var nöjd med att mördaren var avslöjad, men motivet till mordet? Han tog pappret från skrivbordet och läste.

Viceamiral Johan af Puke satt vid sitt skrivbord i sin lyxigt möblerade hytt på amiralsskeppet Adolf Fredrik, och försökte smälta det som Löwendahl hade rapporterat. Naturligtvis var det helt oacceptabelt att flottans officerare mördade varandra, bara det var en förfärande nyhet, men när det skedde på ett fartyg i hans eskader så blev han nästan helt mållös.

"Kommendörkapten, det ni nu har talat om för mig... mord, officerare som mördar varandra, hur i helvete kunde det ske?" Amiralen stirrade på sin underlydande.

"Amiral, som jag precis har sagt så dog mördaren. Tydligen så hade han fått i uppdrag att mörda Carlsson. Jag letade efter ett motiv till mordet i ett brev som låg i mördarens skrivbordslåda, men utan resultat. Ett helt fullskrivet papper där det stod att uppdraget var slutfört och där mördaren i detalj beskrev hur han utförde dådet, men inget motiv."

Amiralen verkade lugna ner sig och såg plötsligt med glad min på Löwendahl.

"Ni har fått gå igenom mycket Löwendahl, så nu får ni låta någon annan reda ut mordet. Jag kan glädja er med att en högt uppsatt man i ryska flottan är här i Stockholm med sin privata jakt, och han har bjudit ombord mig på middag, men han bad mig också att ta med mig en av mina officerare. Om ni skulle vilja så..."

"Naturligtvis amiral, det ska bli med ett nöje! När skulle vi vara ombord på hans fartyg?" Amiralen drog med en elegant rörelse upp sitt fickur som säkert motsvarade en halv årslön för Löwendahl. Han stod tyst för några sekunder och såg omväxlande på uret och på Löwendahl.

"Vi ska infinna oss ombord om en halvtimma, så det är bra att ni redan är klädd i paraduniform och värja." Amiralen skrattade och log med hela ansiktet. "Det ligger redan en båt färdig att ta oss över, ryssen väntar!"

Den svara roddbåten var nästan framme vid ryssens fartyg, och i aktern satt Löwendahl och amiralen helt mållösa. Det var det vackraste fartyg de någonsin sett, en blodröd skonare med så mycket guld i för och aktern att det var omöjligt att bedöma vad hon var värd, men att hon var en enastående snabbseglare rådde det inget tvivel om. Hon skulle säkert kunna dra ifrån alla kapare och pirater som skulle vilja ge sig på henne, hon var säkert byggd i Amerika. Om Löwendahl och amiralen blev mållösa när de såg skonaren så var det inget i mot vad de blev när de kom upp på hennes däck, aldrig hade de sätt sådan prakt. Hela däcket från för till akter var snövitt och en hedersvakt på 30 soldater i gröna uniformer med björnskinnsmössor skyldrade gevär med en perfekthet så att de skulle kunna sättas in i kungens garde. En löjtnant visade dem vägen ner till kajutan som såg ut som ett kungligt arbetsrum i miniatyr. Den storvuxna mannen vid akterfönstret vände sig om.

"Välkomna ombord mina herrar, jag är storamiral Ivan Aleksejev och ägare till detta lilla fartyg." Han var klädd i ryska flottans amiralsuniform, vid sidan bar han en diamantbeslagen kosacksabel och på bröstet bar han Andreasorden, Rysslands finaste utmärkelse. Det svartnade för ögonen på Löwendahl och hela hytten snurrade, han hade fallit om han inte hade tagit stöd mot väggen. Framför honom stod samma man som nästan hade dödat honom för 12 år sedan. Aleksejev var också nära att svimma, men han återhämtade sig först.

"Jag ser att jag inte dödade er, det var en förbannat dålig pistol som jag använde, ni kanske vill ha den?" Ryssen öppnade ett skåp och räckte över vapnet till Löwendahl, som tog det och lade det på bordet. Den gamla slitna pistolen låg som en mur mellan de två männen.

"Med den pistolen dödade du mig nästan, men när jag kom iland så blev jag utropad till hjälte. Flottans officerare kallade mig för Stålendahl. Ryssen rykte på axlarna och nickade mot bordet.

"Nu ska vi inte låta någon gammal strid störa en utsökt måltid, slå er ner." De tre männen satte sig och mat och dryck bars in. De åt och amiralerna diskuterade krigen ute i Europa medan Löwendahl höll sig tyst, förövrigt var han inte van att äta oxfilé och han bara njöt av maten. De blev störda i måltiden av en diskret knackning på dörren.

"Kom in" sa Aleksejev. Dörren gled upp och en man i 35-årsåldern klev in och bugade.

"Förlåt att jag blev försenad, men jag var på ett möte av yttersta vikt iland, jag hoppas ni förstår." Amiralerna nickade och af Puke gjorde en elegant rörelse med handen mot en stol.

"Jag har inte presenterat mig för er tidigare ", sa han vänd mot Löwendahl, "jag heter Carl Gustaf Gyllenhammar, och är överste vid Svea livgarde. Översten slog sig ner och tog för sig utav maten, när Löwendahl skulle fylla hans glas skakade han på huvudet.

"Jag dricker inte, det är enligt min mening mycket skadlig för nerver och hjärna, har ni vatten?" En uppassare hällde upp vatten och han tog en djup klunk och log.

"Jag tror säkert att översten är intresserad av att höra om er lilla incident ombord på Venus" sa af Puke och nickade mot Gyllenhammar. Löwendahl lutade sig framåt.              

"Ni förstår överste, det var ett mord ombord på mitt fartyg för ett par veckor sedan, offret var andre löjtnant. Den skyldige lyckades jag avslöja och han råkade omkomma i ett slagsmål mot mig." Översten såg förvånad på honom.

"Dog den skyldige! Vad hette han?" Löwendahl kastade en blick på af Puke som nickade.

"Han hette Olof Berg och var tredje löjtnant, han verkade ha en medbrottsling som gav honom i uppdrag att mörda min löjtnant. Förfärligt!"

Översten blev blek för ett ögonblick, sedan drog han upp sitt fickur och reste sig.

"Jag måste träffa en general i land om en timme, ursäkta mig." Han tackade Aleksejev för maten, öppnade kajutadörren och försvann. De tre männen såg förvånade på varandra. Löwendahl reste sig och såg på amiralerna.

"Ska jag följa efter honom, det här ser inte bra ut!" I nästa ögonblick for kajutadörren upp och Dahlberg klev in, han såg mycket upprörd ut.

"Förlåt att jag stör, men jag tog mig friheten att söka igenom Bergs hytt och i ett lönnfack i skrivbordet fann jag det här." Han tog upp ett papper och läste högt:

Som ni vet så har Johan Carlsson hoppat av och det finns stor risk att han avslöjar planerna för någon. Jag ger er order att röja honom ur vägen och sedan rapportera till mig hur du gjorde, jag tycker om detaljer. Krutet är färdigt och ombord på briggen.   Carl Gustaf Gyllenhammar

För några ögonblick hördes inte ett ljud, sedan rusade Löwendahl ut hytten och upp på däck. Han hoppade ner i samma båt som några timmar tidigare hade tagit dem över till jakten, och röt åt männen att ro iland. Det var redan mörkt så det tog ett par minuter innan han såg Gyllenhammars båt som redan låg vid kajen. Löwendahl styrde upp långsides överstens båt och vände sig till den ensamme roddaren, en stor karl i blå jacka. Gyllenhammar syntes inte till.

"Vart tog översten vägen?", röt han till roddaren. Mannen såg på honom ett ögonblick, sedan slet han upp en pistol, som han dock aldrig hann använda. Löwendahl slog vapnet först ur handen på honom sedan drog han värjan och lät den blixtra till i ett hugg som nästan skilde roddarens huvud från kroppen. Den sprutade upp blod i ansiktet på Löwendahl och roddaren föll överbord. Löwendahl vände sig mot sina egna roddare, som såg på honom med en blandning av skräck och förvåning.

"Vänta här", sa han så lugnt han förmådde. Han hoppade upp på kajen och vände sig till en ung armékorpral som satt på en provianttunna och rökte.

"Har ni sätt en överste, ungefär i min ålder, han måste ha passerat här för bare någon minut sedan." Korpralen pekade med pipskaftet mot en gränd.

"Han sprang ditåt." Löwendahl sprang igenom gränden och när han skulle ut på den nästan folktomma gatan på andra sidan föll han över ett utsträckt ben och värjan for all världens väg.

Starka armar slet upp honom och halvt bar, halvt släpade in honom genom en dörr i gränden. Han pressades ner på en stol och ett knivblad trycktes mot hans strupe.

"Välkommen Löwendahl", det var Gyllenhammars röst, "jag har en sak att tala om för er, så avbryt mig inte. Det är så att jag är mycket besviken på en sak, nämligen hur kriget mot ryssarna 1788-1790 gick, det blev oavgjort. Jag hade hoppats på att få krossa ryssarna, och därför så ska jag se till att det blir ett nytt krig, men först så ska jag se till att våra odds blir bättre. Jag råkar nämligen äga en liten trevlig brigg, som nu råkar vara fullastad med krut, bara krut. Med den ska jag och min besättning segla över till ryssarna och spränga briggen i St Petersburgs hamn. Ni ska veta kommendörkapten att det ligger många och stora linjeskepp och fregatter i hamnen, de ligger tätt och där så ska briggen offras för segern, Sverige kommer att tacka mig, med en stor del av sin flotta förstörd så kan ryssarna inte göra mycket. Jag avseglar i morgon och ni ska med, vad tycker ni om det?" Löwendahl tänkte tillbaka på kriget som hade kostat så många liv. Även om ryssarna fick sin flotta förstörd så kunde Sverige inte segra ett nytt krig, Rysslands armé var både större och bättre rustad. Sveriges egen flotta var liten och om Ryssland tog hjälp av England som de hade bra kontakter med, ja då skulle Sverige utplånas. Det fick inte ske.

"Ni är en idiot Gyllenhammar, vi kan inte vinna", skrek Löwendahl. Gyllenhammar röt en order och männen slet upp honom...