Drömfångare - Stephen King

Inledning
Jag valde att läsa en bok av Stephen King, trots min stora oerfarenhet av hans böcker. Visst, jag har hört mycket om honom, hans böcker och filmer, men aldrig läst eller sett några av hans verk. Jag hade en rätt kort tid på mig att välja bok, så jag tog egentligen bara en bok ur hyllan. Jag gillar verkligen att läsa, så det gjorde inget att tjockleken var lite större. Att det var Stephen King var ju heller inget minus precis. Man har hört så många bra saker om honom och han har ju skrivit ett antal böcker också… Jag ögnade snabbt igenom sammanfattningen på baksidan och bestämde mig för att välja just den boken, Drömfångare.

Handling
Modiga pojkar - Fyra pojkar är bästa vänner. De tror att de är så nära man kan komma varandra, men det ändras helt plötsligt en dag. De ger sig ut på ett litet äventyr på förbjudet område och söker en sak, men hittar en helt annan. De hittar en efterbliven pojke som blir trakasserad av tre tonåringar. De får reda på hans namn vilket visar sig vara Douglas, eller Duddits som han kommer att kallas genom praktiskt taget hela boken. De bästa vännerna lyckas rädda pojken från de elaka fotbollskillarna och det är en början på en underbart genuin vänskap. Då, just då, skapades ett band. Det starkaste av band. De fyra bästa vännerna, blev nu fem. Ogenomträngligt starka vänner med ett band som ingen kan bryta.
Ungdomens guldiga dagar - De fyra bästa vännerna (Pete, Jonesy, Bävern och Henry) hjälper Duddits med allt, utan minsta betänklighet. De gör hans liv mycket enklare, med både små och store gester. Den gåva som pojkarna ger till Duddits, med att spendera tid med honom, är nästan obetalbar. Men Duddits hittar ett sätt att återgälda pojkarnas tillgivenhet. Han ger dem den största gåvan av allt. Duddits har en hemlighet, han ser linjen. Men nu är det inte hans hemlighet längre, det är deras hemlighet. Pojkarna, som nu anses vara en del av familjen, anar inte vad denna gåva kommer att betyda, men det gör Duddits. Han vet, det bara är så. Han vet att hans gåva kommer att förändra världen, kanske till och med rädda den för det som är på väg.
Att växa upp - Tiden gick och de fyra ursprungliga pojkarna blev män och skaffade egna liv. De umgicks mindre och mindre med deras speciella vän. De skaffade jobb, fru, barn och familjer. Det var inte så att de glömde bort eller inte brydde sig om Duddits, utan bara att de inte hade tid. Det var i alla fall det de sa själva för att förklara bort saken. Jonesy (en av vännerna) råkar ut för en olycka och ”möter” herr Grå för första gången. Det är så allt börjar.
Jakten börjar - De fyra bästa vännerna besöker varje år jaktstugan i Derryskogen. Det är den bästa helgen på hela året och alla längtar dit. Men detta året händer något helt oväntat. De hittar två vilsna jägare som efter en dag eller två dör av att en röd vesselliknande varelse tar sig ut genom deras anus. Det gör två av vännerna också, Pete och Bävern. Kvarstående är Jonesy, som har blivit ”övertagen” av en utomjording de kallar Herr Grå och Henry som till varje pris vill ta reda på vad som egentligen är på gång. Herr Grå består av rent intellekt och förstår inga känslor eller mänskliga faktorer, men det förändras.
Duddits - Duddits hade fått diagnosen leukemi och blev sjukare och sjukare för varje dag. Vännerna hade inte hört av sig på ett tag och Duddits mamma ville inte ringa upp dem bara för att berätta att Duddits hade fått en väldigt svår och obotlig sjukdom.
US special armé - Militären började nu ockupera och stäng av området runt Derryskogen. De tog alla människor i området till fånga eftersom de kunde vara infekterade av vad de kallar ”Ripley”, en röd mossliknande växt som smittar genom att man äter det, eller inandas det på väldigt nära håll. Många människor är redan infekterade men Ripleyn verkar inte kunna överleva så bra på jorden. Det beror både på atmosfären och kylan. Armén leds av en hemsk man som inte har några känslor överhuvudtaget och bryr sig inte om något annat skinn än sitt eget, Kurtz.
Rymdvarelserna och att kunna se linjen - De här gråa rymdvarelserna som just nu befinner sig i Derryskogen efter en kraschlandning har telepatisk förmåga och kommunicerar via den. Den här telepatiska förmågan smittar av sig på de folk som har blivit infekterade av Ripleyn och de kan svagt uppfatta andra folks tankar osv. ”Att kunna se linjen” menas med exakt samma sak. Duddits har telepatisk förmåga och har ”lärt” sina vänner det också. Men de här rymdvarelserna lever via telepatin, så de är väldigt överraskade att vännerna också har förmågan.
Herr Grå som Jonesy - Herr Grå som just nu har tagit över Joneseys kropp försöker hitta på ett sätt att smitta människorna med Ripley. Han vet att ”mossan” inte verkar kunna klara sig i denna atmosfär och klimat, men han har hittat på ett sätt. Han vill hitta reda på ett vattenverk eller liknande och slänga ner en skit-vessla och på så sätt kommer hela befolkningen få skit-vesslor växande i magen. Och POFF! Så kommer alla människor att bli uppätna inifrån av skit-vesslor och dom kan invadera Jorden på ett lätt sätt. Men Jonesey är fortfarande kvar där någonstans i huvudet. Allt verkar som om Jonesey är immun mot de grå varelserna och det har att göra med att han kan se linjen, men det vet inte ”rymdisarna” om.
Den stora flykten - Henry blir tillfångatagen av armén och lyckas övertala en soldat, Owen Underhill, om vad han tror kommer hända. Han berätta om Jonesy, och de rymmer tillsammans. Detta lyckas delvis och de är på väg. Men den onda och egoistiska militärchefen Kurtz jagar dom hack i häl och pratar om att Underhill har förrått honom och landet. Han förstår inte läget och vill inte tro på det.
Duddits, gamle vän - Herr Grå är för stark för Jonesy och Henry måste skaffa hjälp. Han tar hjälp av sin speciella vän. Duddits, som ser linjen tydligast av alla, vet vad som är på gång och att Henry är på väg. Han är väldigt, väldigt sjuk nu och blir andfådd av minsta ansträngning. Han blöder hela tiden och går på många tabletter. Men han är bestämd och han vet vad han måste göra för att rädda sina vänner, och kanske till och med världen.
Jakten fortsätter - Först kör Jonesy, sedan efter han kommer Henry, Owen och Duddits och efter dom kör den onda Kurtz med en infekterad telepat för att få reda på läget framför dem. Henry vill ha tag i herr Grå och militären vill ha tag i Owen, förrädaren. Henry och Jonesy lyckas med väldigt stor hjälp av Duddits att sinka herr Grå en stund. Och herr Grå är helt förvirrad över människornas sätt att inte ge upp. De gråa varelserna har aldrig mött motstånd förr, förr har de alltid tagit över alla enkelt.
Slutet är nära - Herr Grå har en infekterad hund (som har en skit-vessla i magen) med sig som han planerar att slänga ner i schakt 12 i vattenreservoaren till hela Massachusetts befolkning. Han går upp för trappan till reservoaren och börjar flytta brunnslocket. Han börjar pressa ner den gnyende hunden men genom en sista och stark ansträngning lyckas Duddits kommunicera med Jonesy med hjälp av Henry. Han säger åt Jonesy vad han måste göra för att döda herr Grå. Herr Grå hinner dö precis innan Owen kommer för att döda kroppen som besitts av honom. Men nu är Jonesy Jonesy igen. Istället föds skit-vesslan ut hunden och försöker hoppa ner i schaktet. Owen stoppar det med tre kulor. Denna stora ansträngning var alldeles för jobbig för Duddits och det slutar med att han dör. Han gav sitt liv för att rädda världen, men för det mesta, att rädda sina vänner.
Uppoffringarna - Henry och Jonesy överlevde och sörjde sina förlorade vänner och deras alldeles egna speciella vän, Duddits. Jonesy fick egna barn och ett av dem blev som Duddits, han kan se linjen.

Personbeskrivning
Joe ”Bävern” Clarendon - Bävern var alltid den vulgära, roliga, sociala av dem som fick alla att skratta med sina grova och ohyfsade kommentarer. Han var den som kunde trösta och få tyst på Duddits under ett av hans ständigt återkommande gråtanfall. Men som de flesta barndoms vänner gör, de skaffar egna liv. Men han förstår inte riktigt att det är dom som är hans liv. Han har bara har sina ytliga vänner kvar. Han hör av Pete, Jonesy och Henry då och då, men mest på telefon. Han tycker att han själv är helt misslyckad och ser att det bara går utför. Joe har också börjat dricka, men han är inte lika illa ute som Pete är.

Pete Moore - Pete är nog den som är mest ”osynlig” genom boken och han är ju inte med i den heller så länge, eftersom det är ju han som dör nästan först av alla. Pete är den yngsta av dem, han är ett år yngre än de tre andra av hans bästa vänner. Han tycker att han är cool för att han får vara med de äldre grabbarna. Han är sprintens kung och gör nästan allt han vänner säger till honom att göra. Pete är bilförsäljare och det säger nästan allt. Han är ytlig i sitt jobb och börjar bara bli ytligare själv som person. Han är en försupen karl som alltid dricker. Ölen är hans bästa vän. Pete Drömmer mycket, han lever nästan lite i sin låtsas värld.

Gary ”Jonesy” Jones - Jonesy har alltid varit den resonliga av dem. Han vill inte ställa till med några problem och vill alltid lösa alla problem med att prata ut det. Han är lärare på en skola. Han har en dålig höft som återverkan av en bilolycka (där vi för första gången får höra talas om Herr Grå). Han har fru och barn och lever till synes ett bra liv. Jonesys favoritintresse är filmer. Att kolla på de värsta skräckisarna och att gå igenom alla innan han kolarvippen. De och Kriminalromaner.

Henry Devlin - Henry är skolans kung och flickornas idol. Även fast han har glasögon. Han är bara urhäftig, så är det. Henry är psykiater och löser andras problem. Men han inser inte att det är hans egna problem som behöver lösas. Henry kan se linjen, och därför vet han alltid vad som trycker hans patienter. Han känner för det mesta bara oengagerad sympati för sina dom och bryr sig egentligen inte. Saker som förr betydde mycket för honom, betyder ingenting alls nu för tiden. Han har förändrats… Han kan inte se klart längre. Ett mörker ligger som ett ogenomträngligt dis framför ögonen på honom och ger honom synvillor. Han kan knappt sova och skrattar och äter mindre än innan. Men det konstiga är att han inte verkar bry sig så mycket, han flyter med i strömmen som har fångat honom och drar ner honom i djupet. Men han största hemlighet (förutom att kunna se linjen)är att han är psykiskt sjuk. Han är väldigt självmordsbenägen.

Douglas ”Duddits” Cavell - För att beskriva Duddits krävs ord som ännu inte uppfunnits. Men jag ska göra mitt bästa för att beskriva honom och den känsla han får mig att känna. Duddits är ett barn som har Downs Syndrom. Han är som ett barn, men ändå den vuxna av dom. Han förstår ingenting, men egentligen förstår han allt, bättre än alla andra. Duddits vänner hjälper honom med allt, men vem är det som egentligen hjälper vem? Jo Duddits. Han ligger alltid steget före, och som alltid, vet han det. Man han vill inte ta den lyckan ifrån sina vänner, den lyckan de känner av att hjälpa honom. Han tycker om dom väldigt, väldigt mycket och jag vågar nog säga att han är den mest givmilda person jag någonsin stött på. Duddits är mycket bestämd och vet vad han vill, det ser man mycket i de sista kapitlen då han hjälper Jonesy. Han vet att denna hjälp kan döda honom, men han hjälper gladeligen till. Han gör allt för sina vänner.

Tid och miljö
Allt utspelar sig i Maine i Derry. Själva huvudakten utspelar på vintern i mycket, mycket svår snöstorm. Eftersom många ”nya” elektroniska prylar nämns och hårda ord och slang används som vardagsmat i boken så tror jag (eller snarare vet) att boken utspelar sig i nutid. Inga ”über” teknologiska saker nämns, förutom utomjordingarnas rymdskepp då förstås, heller, så det är troligtvis inte framtid. Jag kan också baserat på fakta säg att boken utspelar sig i nutid eftersom datum och årtal är som kapitel då och då i boken. De bästa vännerna har väl inte heller de mest välbetalda jobben och alla verkar vara av medelklassens rang.

Tema och budskap
Temat är ont mot gott, universums ondskefulla varelser attackerar jordens invånare.
Jag tror faktiskt inte att King hade så mycket grundtanke eller budskap. Kanske vill han förmedla att människan tänker för mycket eller att det verkligen finns annat liv. Men den där King är väldigt, väldigt svår att läsa(tyda) måste jag säga. Möjligtvis eftersträvar han säga att genom mycket smärta kommer till slut en tid då man överlever. Hur svart och hårt det än ser ut framöver. Människor är naturliga överlevare helt enkelt.

Språk och stil
Stephen King skriver oerhört svårt. För det första skriver han mest vuxenböcker och man märker verkligen skillnaden mellan ungdoms böcker och vuxenböcker. En sak till är att han hoppar från nutid till dåtid och sedan till tankar för att till sist hoppa tillbaka till nutiden igen. Ibland måste man läsa om en sida eller två för att man inte märker det där hoppet riktigt. Det gör att man ibland inte förstår. En annan sak jag måste påpeka är att vissa av översättarens översättningar låter super töntigt, ibland extremt töntigt.

Allmänna synpunkter
Den här boken är väldigt svår att skriva kommentarer till. Men man måste börja någonstans. Jag tycker boken i helhet är dålig. Detta är min första Stephen King bok jag har läst och jag blev inte positivt överraskad. Men stundtals...