Oktobersmärta.

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Ibland känns det som att tiden står stilla. Som om alla klockor har stannat och verkligheten har frusit till is.
Idag är en sån dag. En sån dag som inte borde få finnas. Som någon har skapat endast för att förstöra liv.
Mitt bröst är ett enda stort svart hål och tårarna rinner som floder nerför mina kinder.
Pappa sitter på min högra sida och kramar min hand, hårt. Jag sneglar på honom och ser att även han gråter. Jag har aldrig sett min pappa gråta. Men nu.. Nu rinner stora blöta tårar ner för dom skäggiga kinderna och ögonen är rödsprängda.
På golvet sitter min store bror Per och bara stirrar rakt fram, som att han vägrar förstå vad som hänt.

Minuterna tickar på. Och på golvet i det lilla radhuset ligger en alldeles trasig telefon.
En telefon som från att ha legat tyst på bordet, ringde en melodi, pappan i huset svarande och fick order att samla familjen runt det lilla köksbordet. Han fick sedan det värsta meddelandet någon människa kan få.
En mor och hustru är död...
Telefonen träffade golvet med en krach...

Min mamma Tina som så länge varit sjuk i cancer. Hade mått ganska bra tills slutet av förra veckan, då hon alldeles plötsligt var tvungen att flygas med helikopter till ett sjukhus långt borta.
Min pappa följde med men jag och min bror, fick stanna hemma med endast varandra som sällskap.
Men idag hade pappa kommit hem för att ta med oss till sjukhuset och mamma.
Men dit hann vi aldrig...

Jag känner hur gråten täpper till andningsvägarna.
Jag får panik.
Jag rusar ut ur rummet med en sådan fart att jag välter stolen jag hade suttit på,
men varken Per eller pappa reagerar. Dom bara sitter där...
Jag känner att jag måste ut! Ut i den mörka oktober kvällen.
Bort bara bort från allt!

Jag springer,
ändå tills benen inte orkar bära mig längre, då sjunker jag ihop intill vägen, flåsandes och med tårarna fortfarande rinnande nerför mina kinder.

Jag vet inte var jag ska ta vägen,
Min älskade mamma!!
Du som alltid varit den personen jag litat mest på,
och min största förebild.

Jag ser framför mig, en lång ganska mager, men vacker kvinna.
Som sitter framför pianot med rödmålade läppar. Alla som träffade dig brukade säga att du var vacker som en ros.
När jag föddes sa dom att jag var en rosenknopp. Dom sa
att vi var lika som två tvillingar fast det skiljde 25 år mellan oss...
Du hade nyligen fyllt 40 år, och en vecka senare fyllde jag 15.
Vi hade ett jätte party, med både dina och mina vänner. Där vi hade likadana ljusblåa klänningar på oss.
Det krampar i hjärtat när jag tänker på minnena.
Varför?! Varför skulle det just hända dig?
Varför just världens underbaraste mamma!?
Jävla cancer. Jävla jävla cancer.
Jag hatar dig...

Jag reser mig sakta upp och börjar gå mot min bästa vän Linas hus.
Jag ser att dom sitter vid matbordet, jag står utanför huset ett bra tag och bara tittar in.
Där är Lina, min allra bästa kompis som jag känt sedan vaggan eftersom att min mamma och hennes mamma var bra väninnor. Men dom har tydligen inte fått veta det än. Då skulle dom nog inte se så oberörda ut.
Men i samma stund ringer telefonen, Den skarpa signalen hörs ända ut på den mörka vägen där jag står. Jag ser Linas mamma Christinas förskräckta uttryck och jag ser på när hon sjunker ner på en stol med ansiktet i händerna.
I samma stund tittar Lina ut genom fönstret och får syn på mig.
Hon rusar ut och slänger sig om halsen på mig.
Jag känner hur jag blir lite varmare och sedan blir jag lotsad in genom dörren till köksbordet.
Christina ser upp och drar mig till sig, Hon håller om mig länge och vi snyftar tillsammans.

Hon säger att vi ska åka till sjukhuset och ta farväl av min mamma.
Jag protesterar, osäker på om jag klarar av det. Men hon ger mig inget val.
Vi packar in oss i bilen och sedan bär det iväg...
Jag gråter hela vägen till sjukhuset, det gör dom andra också.
När vi kommer dit möter vi min far och bror och vi börjar gå längs en lång gul korridor, med en massa blommor målade på väggarna.
Jag förstår inte hur något kan vara så ljust och glatt en sån här dag! Hade jag fått välja hade korridorerna varit hela gråa.
Det är ungefär så jag känner mig.

En sköterska kommer ut och hämtar oss. Jag känner hela tiden Linas arm runt mina axlar. Det får mig att känna mig lite tryggare.
Samtidigt känner jag hur mina ben blir stummare och stummare och tillslut kan jag inte gå längre.
Jag sjunker ihop, hysteriskt gråtande.
Min far drar upp mig på fötter igen och drar med mig in till mammas rum.

Det ser ut som att hon sover.
Så fridfullt ligger hon där. Hon ser lycklig ut, och i famnen har hon den lilla rosa sköldpaddan som hon alltid haft med sig till sjukhusen.
Den fick hon av mig när jag var pytteliten, när vi var på tivoli och jag vann den av en snäll farbror.
Då döpte vi den den till Harald.
Nu ligger Harald där i hennes famn.

- Hon skrev dom här innan hon gick... säger en av sköterskorna och lämnar fram 5 papper.
Min far tar emot dom och delar ut dom, ett till mig, ett till Christina, ett till Per, ett till mormor och ett till sig själv.

Jag kramade mitt brev med handen och såg att hon hade målat en ros på framsidan.
Jag tänker att jag ska vänta med att läsa det tills jag är ensam.

Vi åker hem under tystnad. Alla bara sitter där,
mina tårar har tagit slut.
Men jag känner hur jag inombords håller på att gå sönder alldeles.

Hur ska jag kunna klara mig utan dig mamma?!

När vi kommer hem låser jag in mig på mitt rum, Får syn på ett kort på mig och mamma, som togs på partyt
där vi stod leendes i våra nya blå klänningar.
Jag känner hur tårarna på nytt börjar rinna.

Jag sprättar upp brevet.
Det står med knaggliga bokstäver:

Älskade flicka!
Jag hoppas verkligen att du hinner hit innan jag försvinner. Fick alldeles nyss besked om att jag inte har många dagar kvar. Dom har upptäckt att jag har cancer i hjärtsäcken och det finns ingenting att göra åt det.
Men jag lovar dig, allting kommer blir bra.
Och vi kommer att träffas igen. Bara du håller modet uppe, och ta hand om din far och din bror. Så lovar jag att vi ses igen..
Jag älskar dig
/-Din mamma.



Jag stänger brevet och känner hur tårarna börjar rinna igen.
Men jag bestämmer mig för att jag ska orka, Jag ska aldrig svika min mor.
Aldr...