Namnlös kropp

Namnlös kropp

Jag sprang och sprang driven av en primitiv skräck. Regnet piskade mig i ansiktet och jag kunde känna hur hjärtat slog hårt i halsgropen. Med ett snabbt ryck tittade jag bak, han var inte där. Jag fortsatte springa samtidigt som jag märkte hur regnet stegrade i takt med mina kliv. Det kändes som att vädret gjorde allt för att se mig besegrad, solen som tidigare lyst så starkt kunde jag bara se en glimt av i det mörkgråa molntäcket som hastigt spred sig över himlen.

Gatorna blev mer och mer krångliga i dimman av regndroppar och håret flög vilt kring ansiktet. Jag kunde inte finna mig i någon exakt riktning, det ända som existerade i mitt huvud vid den där tidpunkten var att försvinna, inte ens tanken på frihet föll i mig.

Längre fram på den svagt belysta gatan kunde jag se hur det lyste T på en stor skylt. Jag sprang dit så fort jag kunde, rusade ned för trapporna, hoppade snabbt över spärrarna och sprang ned för rulltrappan som var fylld med folk. Precis när jag kommit ned till perrongen stod tåget där och nästan väntade på mig, jag hann precis springa in.

Jag stod en stund och kippade efter luft innan jag beslöt mig för att ställa mig vid en av dörrarna med näsan vänd mot fönstret. Mitt hjärta slog fortfarande i volter. Jag kunde se hur mina fingrar sprätte okontrollerat och hur min kropp darrade, men jag kunde varken känna dem eller min kropp. Det ända som verkade vara i fokus var i mina öron varenda liten regndroppe som slog mot fönstret, varenda röst som talade, vartenda skratt som utbrasts, det oavbrutna prasslandet av påsar, paraplyer och jackor, och vartenda hjärtslag som hårt ekade igenom huvudet. Jag pressade ihop mina ögonlock så hårt jag kunde och tryckte mina stela fingrar mot mina öron. Det gjorde bara att mitt hjärta dunkade högre. Jag vände mig om jag lutade ryggen mot fönstret, tog ned händerna och la dem i kors. Jag blundade och försökte andas lugnt. Det rann sakta ned en kall tår över kinden och in i mungipan, den smakade salt. Därefter svämmade de lavinartat över, vissa rann ned för kinden förbi munnen och ned till hakan, andra rann direkt in i munnen.

I smeten av oljud kunde jag tydligt höra den typiska tågsignalen och därefter en kvinnoröst säga; Nästa station är Vällingby. Jag sprang ut så fort jag kunde. Det var fullt med människor som tog skydd undan från regnet under både tak och inne i stationen. Jag knuffade mig snabbt igenom folkmassorna och när jag kom ut visste jag exakt åt vilken riktning jag skulle. Jag tittade bak igen, ingen där. Jag sprang, och regnet fortsatte att ösa ned. Jag måste ha varit väldigt blöt, jag måste ha frusit väldigt mycket, men jag kunde inte känna det.

Jag sprang igenom parken som såg mörkare och ödsligare ut än vanligt. Trädgrenar, buskar och skräp flög åt alla håll. Bakom träden kunde jag se dem stora vita radhusen, de lyste nästan upp den mörka tillvaron. Jag tittade bak igen, ingen där. Det kändes som att jag hade sprungit en evighet innan jag väl kom fram till min port. Jag tog upp handen för att trycka in portkoden, den vibrerade hejdlöst och mina fingrar hade frusit fast sig. Jag försökte trycka in portkoden samtidigt som jag gång på gång kollade bak, men mina händer ville inte lyda mig. En kvinna kom då ut ur porten, hon höll upp dörren för mig och jag gick snabbt i. Hon sa något till mig, jag böjde bara ned huvudet och sprang raka vägen upp för trappan och jag praktiskt taget kastade mig över dörren. Jag försökte så tyst som möjligt ta fram nyckeln och låsa upp dörren, jag vässade mina öron skarpt men tystnaden var så hög att jag inte kunde höra något annat. Jag öppnade dörren och låste snabbt efter mig, lampan var släckt och breven låg fortfarande kvar på dörrmattan. Jag tittade snabbt in i titthålet, ingen där, det var beckmörkt.

Jag gick direkt till badrummet, låste dörren, och drog av mig kläderna, och inte förens då la jag märke till allt blod som hade sugits upp av kläderna. Jag satt hopkrupen och betraktade kläderna, tårarna sprutade ut ur ögonen, jag kunde inte hejda dem. Jag tittade ned på min blodiga buk, jag ville spotta på den, jag ville spotta på mig själv, jag slog kroppen, jag nöp den, allt som gjorde att jag kunde känna något gjorde jag. Jag gick och satte mig i badkaret och satte på varmt vatten. Jag tog en tvål började skrubba mig, kroppen gjorde ont bara jag nuddade den. Vattnet lyckades skölja bort blodet från låren och nedre magen. Men hur mycket jag än försökte tvätta kunde jag inte få bort "Det", "Det" blev inte rent.

Handavtrycken, de var fortfarande kvar jag kunde se dem. Jag fortsatte gnugga med tvål men de gick inte bort, jag kunde känna hur de brändes mer och mer. Jag försökte skrapa bort dem med naglarna men dem ville inte försvinna, jag försökte slå bort dom men dom gav sig inte, jag försökte slita bort dem, men dom klämde mig bara hårdare. Jag skrek. Mina bröst, min mage, mina lår, min vagina, min rumpa, fast mina var dom inte längre, dom har upphört vara mina, dom sitter bara på min kropp, min kropp? Denna kropp tillhör heller inte mig längre.

Jag täppte till hålet i badkaret och satte kranen på max. Jag lutade mig sakta bak och blundade. Jag kunde känna hur vattennivån sakta steg över min ömma kropp, och hur tårarna fortsatte rinna ned för den blöta kinden. Jag andades lugnt.

Vattnet nådde nu hakan, jag knep ihop ögonlocken, tog ett sista andetag och andades ut det innan jag sänkte huvudet under vattnet.

Huvudet gav ifrån sig några ryck, men jag tryckte tillbaka det med all min kraft.

Jag kunde höra ett kvavt skrik och dunkande under vattenytan. Det klämde i bröstkorgen, och snabbt spreds d...