En andra chans

Det är kris inom hela den svenska modebranschen.  Det svenska folket betalar hellre 10 000 kr för en burka än att köpa något ur det svenska utbudet, med andra ord håller svensk klädindustri väldigt dålig standard. Den svenska regeringen har gjort det väldigt dyrt att importera kläder, för att Sverige själv en gång i tiden hade bra kläder och det regeringen ville satsa på. Det gick åt skogen och svensk klädindustri går uselt med knappt några nya kläder som produceras, de söker nu desperat efter någon som är dum nog att ta jobbet som är lönlöst på alla möjliga sätt...

Efter att Marie stolt skrivit färdigt den mest seriösa texten sedan lågstadiet så trycker hon på "SEND" vilket förhoppningsvis får meddelandet att så småningom att hamna i händerna på någon inom företaget. Hon pustar ut och känner hur världen kommer att ljusa från och med nu. Själv tycker hon att hon har gjort sig förtjänt av jobbet efter att ha studerat alla olika sorters kläder på tv under sex års tid. Oj Oj, tänker hon, det kanske jag borde ha skrivit annars har jag ju tappat hela min sociala status från gymnasiet för att bygga ihop denna jävla "bibel" av modetankar helt i onödan. Hon lutar sig fram igen och skickar ett nytt meddelande genom att trycka på "SEND", denna gång med fakta om vad hon gjort de senaste sex åren. "Bibeln" eller boken egentligen innehåller allt från löv till bibelsidor fulla med hennes säregna skrivstil, i boken gömmer sig även tidningsutklipp, teckningar med mera.

Hon tänker efter ifall hon glömt någonting mer i CV:t, inser att hon inte ens skrivit vad hon heter, men bara tanken av att måste trycka på några mer magiska plastknappar får henne att koka inombords. "Helt otroligt att jag blev färdig med alla dessa bokstäver idag", säger hon högt till sig själv, följt av nedstämda mumlingar om dumma datorer. Marie hade aldrig varit i kontakt med datorer innan detta tillfälle, hade alltid på något vis ansett att de var skrämmande, denna fobi har fått henne att avstå datorer. Datorn hon knappade in detta nybörjar-CV på köpte hon via företaget "L´easy", när de att det är så simpelt för dem så får de gärna göra det som de gillar bäst - pilla allting perfekt. Den enda anledningen till att hon köpte datorn var för att det enda sättet att få kontakt med "Swashion var genom e-post. Hade hon vetat innan vad e-post var och hur många dagar i telefon med kundtjänst det skulle komma att ta så hade hon med största säkerhet aldrig gjort det. Så inte skulle hon ge jobbet en tredje chans.

Marie lämnar rummet med datorn på, för det tog en hel dag att starta den troligen kommer det inte ta mindre tid att stänga av den. Bortslösning av tid på datorn gör att hon kommer efter i alla bra tv-program som visas om och om igen. Hon springer därför snabbt mot den enorma sängen, tar ett skutt och dunsar rakt ned i den som så många gånger förr. Lägger sig perfekt för att kunna se vad som är på. Programmet som visas är en repris från dagens repris som visades under gårdagen vilket var en repris från förra året då programmet började gå i repris från 70-talet då den lades ner på grund av svikande tittarintresse. Denna serie var en av alla där den manliga och coola snubben plockar tjuvar efter tjuvar medan de skjuter kulor överallt runtomkring honom. Hon somnar till denna serie som i dagens värld slår tittarrekord.

Nästa dag vaknar en ny variant av Marie. Denna modell av Marie brukar hon själv kalla "Asiaten". Självutnämningen har blivit efter att hon varje morgon vaknar gul. Den mystiska anledningen är den kopiösa mängd svett som Marie pressar ur sin sköna kropp.

Under natten som var drömde Marie en hel del drömmar om television, som vanligt. Det förekom även andra drömmar som hade smugit sig in i hennes tv-skrynklade hjärnkontor som nu var som en stängd städskrubb bara innehållande en tv-apparat. De andra drömmarna som förekom gjorde hon allt för att komma ihåg. Även om hon visste att hur man än gör så kommer man aldrig lättare ihåg dem. Hon kommer i alla fall ihåg att de handlade om modevärlden. Det fanns även en känsla som inte ens den stängda tvättskrubben bara innehållande en tv-apparat kunde hålla för sig själv, vilket förekom då modedrömmarna spelades upp. Känslan letade sig ut till alla kroppens ändpunkter, så att även en person som hade sneglat på Marie i bara några få sekunder hade förstått vad som företedde sig. Denna orubbliga känsla gav Marie hopp, vilket hon aldrig har upplevt förut, detta var hennes kall. Det är något djupare än magkänsla och själ som gör henne säker på sin sak. Detta får hennes tankar att åter inse att en verklighet inom modeindustrin inte är en omöjlighet. Nog skulle hon ge arbetet en tredje chans.

Hon reser sig upp ur den vattensäng som en gång i tiden inte var en vattensäng, utan Marie tror att någon i smyg har gått och fyllt den med svett. Att människor pervers kan vara så perversa, tänker hon då hon även idag vaknar gul. Egentligen vet hon att det är hennes svett som har blandats med madrassen, därav blir allt som kommer i kontakt med sängen gult. Det blir på det här sättet om man tillbringar för mycket tid med sig själv vilket hon har konstaterat ibland annat filmerna "Big Bimbo 4", "The Xograph" och "Honky-Tonk Entertainment".

Den 60 minuter långa vägen ut ur sängen är inte den roligaste att behöva uppleva varje morgon, sedan att det har blivit svårare och svårare att komma ur sängen då svetten och madrassen har bildat en vådlig kemi gör det inte lättare. Den är riskabel ifall man inte kommer ur sängen. Dess kemiska egenskaper är oväntat djup, seg och mysig. Lägger man sig i sängen finns chansen att man aldrig kommer upp. Marie höll på att få uppleva det första dagen sängen blev kemisktkonstig, dock kom hon därifrån. Sedan den dagen har hon låtit installera ett rep som sträcker sig från sängväggen till den motsatta väggen. Sängväggen rasade dock ett antal gånger på grund av att den hade kommit i kontakt med sängen vilket gjorde den gul och blöt av svett. Att felet låg i den blöta väggen lärde sig Marie i avsnittet av Äntligen Hemma då en vägg rasade över Martin Timells son. Vid andra försöket att sätta upp repet hittade hon lite stadga i väggen som hon kunde fästa repet i vilket gjorde att hon ökade sina chanser att överleva nästa dag avsevärt.

Nästa dag var kommen och Marie börjar gräva sig ut ur sängen, hon greppar tag i repet och därefter sliter hon sig lös i riktning bort från sängen, vilken man kan tro är en gigantisk blodigel som anser att svett är bättre än blod. Odödligt rullar framtidens nytänkandemodedrottning ur sängen. Just en odödlig stålkvinna är vad Marie drömt om att få finna bland gudaboxens utbud, med allt från ljuspektrumssprängandenyanser till ljud mer verkliga än de som folk fick uppleva under kriget i Vietnam. Men en kvinna av stål har inte gått att finna.

Hon begav sig mot köket som aldrig blivit använt förutom då hyresvärden var på besök, den gången Marie ställde till med en riktigt festlig middag omfattande färsjärpar, potatis, lingonsylt, brunsås och en morot(om man ville ha det). Denna gång var det havregrynsgröt som stod på menyn, det var det enda som Marie hade talang för i köket, den förra måltiden med färsjärpar hade hon släpat med sig hem från skolan. Havregrynsgröten slängde hon ihop på några fagra sekunder, de vackraste som hon upplevt under de senaste sex åren. Gröten smakade som om det hade tagit sex år att göra den, den var så perfekt gjord. Havregrynsgröt har hon ätit enda sedan hon kunde svälja mat lika stor som havregryn, längre fram när hon var gammal nog att göra gröt själv så fick hon ta över gammelfarfars hemligtheliga recept på gröt. Gröten slingrar sig ner för halsen efter att hon tagit en tugga av ren njutning, den passar så perfekt där så att man kan tro att den har utvecklat en gräddfil för den gröt som man bara kan erhålla om man följer det hemligtheliga receptet. Medan grötmolnen flyter in igenom det alltför ensidiga pizzahålet så föreställer Marie sig världen av mode som rena rama himmelen, en värld ljusare än ljusterapi. En värld där alla avgudar Marie medan hon strör sina idéer med perfekt jämna mellanrum, så att inte alla slösas bort utan håller henne kvar på den väl eftertraktade chefspositionen för hela Sveariket som då inkluderar hela världen. Hennes orubbliga känsla smyger sig tillbaka och hjälper henne drömma sig bort. "Dam dam da, daaaam", säger hon högt för sig själv medan hon drömmer sig bort.

Fantasier kan göra folk galna. Att tänka för mycket på hur det kan bli genom att tänka oändligt har flertal gånger lett till att människor blivit snurrigare än självaste "Snurre Sprätt" och blir man det så är man illa ute, detta vet inte minst Marie. För att undvika detta lämnar hon tankarna om mode kvar bland resterna av maten, för plikten kallar, hennes plikt att dela med sig av de banbrytande idéerna som gömmer sig i hennes bok. Plikten ger Marie en glöd som gömt sig i henne under en alltför lång tid, vilket nu har brutit sig ut och varken vill eller kommer att stoppas.

Glöden sveper Marie till hennes andra klädskåp av två möjliga, det som inte har blivit vidrört på en alldeles för lång tid. Hon sliter upp dörrarna till garderoben på samma sätt som i filmens värld. Hon har alltid lagt märke till att de får en strålkastare rakt i ansiktet då de öppnar någon ytterdörr som nästan spricker av solljuset som smiskar dess baksida, när ett lock eller en dörr till en skatt öppnas eller när en garderob spottar ljus på den som stör dess vila bara för att antyda på att denna dag kommer att bli en bra dag. Detta var just fallet för Marie, en bra dag grodde sig. Garderoben ville även låta påskina detta genom att strö halvtfungerande ljusflimmer över denna flicka som levt de senaste sex åren med endast en tv-apparat som ljuskälla, har man levt så då detta ljus anses vara väldigt stark. Detta var vad Marie ansåg medan hon först kisade mot ljuset, vilket hon inte klarade av i en allt för lång tid utan var tvungen att vända huvudet och hela kroppen till. Hon vände tillbaka huvudet för att kunna leta fram kläder. Ljuset skar in i hennes ögon och hjärna, hon försökte förbise detta genom att ta hennes orubbliga känsla till hjälp. Dock återväcks ingen känsla utan hon får tampas med detta ljus på egen hand.

Det går någon minut sedan kan hon se igenom det vackra ljuset. Hon tänker nu att hon borde ha låtit mannen som installerade datorn åt henne tänt lampan, vilket hade lett till några ynka minuter av pill istället för att han var tvungen att åka hem och komma tillbaka nästa dag för att pilla vidare, men det är historia. Marie tycker att allt som hon kommer att tänka på är så överdrivet intressant, vilket gör att hennes tankar lätt kan råka vandra iväg ibland. Denna dåliga "talang" att fastna för saker har hon utvecklat genom att hon har haft för lite att göra vid vissa tillfällen då de visade repriser på tv som hon redan kunde utantill.

För att inte låta ljuset sno all hennes uppmärksamhet så försöker hon fokusera på kläderna istället. Kläder, kläder, kläder, tänker hon. Detta går allt mer över till stöningar, vilket pressar sig ur de plastikvackra läpparna. Mer och mer bildar stöningarna mumlingar, vilket med sekunderna börjar bilda ord. Marie faller ned på knä och skriker:

"KLÄDER! KLÄDER! KLÄDER!"

med en gäll stämma.

Hon tar sig samman och börjar rota igenom sin egen garderob, som är från den tiden då hon ansågs vara en riktig pudding - "Gymnasiets drottning". Denna utnämning hade hon kunnat få behålla, men kanske med vissa förändringar som Lillhålans-, Badstrandens- och sedan om hon fick ett jobb Korvkioskens drottning. Framför dessa namn valde hon TV:n och på den tiden den väldigt "hippa" lägenheten. Dessa val blev som de blev på grund av pojken i hennes drömmar - Hans-Tage Förare hålans "Mulle Meck" blandat med "Hasses" idol "Bosse bildoktorn", "Hasse" var en riktig Motornisse. Att en grabb som han kunde få drottningen på fall var något som ingen trodde. Han ansågs vara en så värdelös person, man trodde att han skulle bli en ren börda för Sverige. När en person som han uttalar sig om att han aldrig kommer att kunna se någon som helst framtid med denna kvinna som bara lever på sitt enastående utseende, så är botten inte allt för långt borta. Detta var än mer oväntat än drottningens fall, att pojkvännen som inte på något plan var godkänd skulle uttala sig på detta vis. Efter de orden började det gå utför för drottningen. De redan skamliga betygen gick på något vis mer nedåt än innan. Allt gick tungt. Något som gick uppåt i alla fall var Hans-Tages liv, han startade en verkstad som blev störst i Sverige, vilket fick och har fått Marie att känna sig än tyngre.

Det har kommit till att välja kläder. Utbudet som den andra garderoben utgjorde fick henne att tänka på allt som hon skulle åstadkomma inom "Swashion", det fanns allt möjligt att välja mellan. Marie spanade in insidan i den andra garderoben av två möjliga noggrant utan att lämna något plagg i skymundan. Hon vet direkt vilka plagg som ska få beröra denna vackra kropp, hon tar ut dem direkt. Hon håller dem högt upp i rummet för att se om hon gjort rätt val, emellertid vet hon redan att hon gjort rätt val. Marie har med tiden framför TV:n utvecklat ett sinne för vilka kläder folk på TV:n egentligen ska ha på sig. Det är som om hon har en enorm garderob i huvudet där hon har samlat alla de kläder kändisar och ickekändisar har haft på sig genom tiderna. Därefter om någon har på sig fel kläder så kopplar hjärnan rätt kläder till personen, men det är bara Maries ögon som får skåda detta.

Hon ser ifall kläderna fortfarande passar den gula kroppen. Innan hon gör detta fryser hon till och lägger ifrån sig kläderna på närmast stabila ting. Hon har kommit på att det som vidrör henne kropp blir gult. För att bota detta måste hon ta en dusch. Hon är inte allt för säker på att hon vill göra det med tanke på att det var ett tag sedan sist, hon kommer inte själv ihåg senaste gången. Men nu var det nya tider och dagen är kommen, dagen för att duscha så hon springer mot duschen, in i duschen, ut ur duschen, tar av sig alla kläderna, in i duschen igen. Väl inne i duschen sprutar hon på vattnet som var mindre varmt, hon bryr sig inte om det utan börjar smeta in duschkräm på kroppen och schampo i håret som hon har klippt till själv. Båda medlen har troligen gått ut, men bättre de än inget alls, tänker Marie som faktiskt börjar tycka att det är rätt skönt att få duscha. Men här kan jag inte stå för länge, tänker hon och rusar ut ur duschen och vidare in i köket där hon börjar springa runt det runda köksbordet för att torka snabbare medan hon torkar sig själv med en handduk som hon köpte på den enda resa hon gjorde utomlands med mor och far.

Det tar någon minut och sedan är hon tillbaka vid kläderna. Hon trär på sig dem försiktigt för att de inte ska gå sönder. De glider på bra. De sitter som smör, tänker hon men ändrar sig kort därefter för att sitter de som smör så sitter de inte bra, utan hon tänker att de sitter som smink på "Oprah". Anledningen till att de sitter som de gör på hennes fräscha kropp har hon bara "tv-shop" maskinerna att tacka. Marie som har blivit hjärntvättad av alla "tv-shop" reklamer under de sex åren, bestämde sig en dag för att pröva alla olika prylarna och på så sätt bli kvitt hennes hjärna.

Marie plockar på sig av allt som hon behöver för färden till modehuset, det är inte mycket att plocka. Hon hittar det sista kuvertet med pengar från mor och far vilket hon tar med sig. Hennes föräldrar har sponsrat Marie genom hela hennes liv. I början av hennes 18 år blev hon sponsrad som vanligt med hus, mat och allt annat en störande tonårsflicka kräver. Vid arton år flyttade hon i ren depression ur huset till den "hippa" lägenheten. Sen dess har hon fått pengar till att leva ett dugligt liv. Hennes föräldrar har nu blivit utled på att ge deras misslyckade barn pengar till ingen nytta. De begår nu utpressning mot Marie, som de hoppas ska leda till att hon flyttar hem. Den tillräckliga summan pengar lägger hon i en handväska nog stor för att även få plats med den gyllene modeboken. Hon tar med sig väskan till dörren som hon inte stigit utanför på flera år.

Det har inte blivit mycket tid utanför dörren. Hon har sedan hon flyttade in i lägenheten hela tiden trott att hon blivit en mildare variant av en vampyr.

"Likheter" mellan Marie och en vampyr

Detta var vad hon skrev om sig själv i de vanliga texterna som hon bombarderade dem som gjorde något som helst misstag i tv-rutan. Det var misstagen som skapade Maries dåliga dagar, vilket de fick igen för.

Dessa dystra dagar är nu över, tänker Marie som tar ett skutt först upp i luften följt av ett skutt rakt in i dörren som ger vika tack vare all svettånga som försvagat den och hjälper Marie att ta sig ut. Väl ute ser hon svettångorna bakom sig slicka taket utanför hennes lägenhet. Hon vill snabbt som ögat ta sig därifrån och aldrig mer se skymten av svett någonstans, så hon springer snabbt nerför trappan. Hon ser ytterdörren som nästan spricker av solljuset som smiskar dess baksida, detta skiter hon fullständigt i och marscherar ut genom dörren för att få känna solens stekandehetta. Stegen dit går oerhört sakta, det är verkligen som på film, tänker hon. Som i filmen "The Truman Show" då han för första gången ska ta stegen ut ur låtsasvärlden för att få träffa på den riktiga världen. När hon tänker på den scenen kommer hon ihåg att hon tyckte det var väldigt tråkigt och att hon bara ville att han bara skulle få det överstökat. Likaså här, men nu har hon chansen att bestämma hur det ska gå till så hon tar av sig slowmotionbenen och sätter på sig racerbenen och springer ut i det fria.

Direkt när hon kommer ut känner hon igen filmens värld återigen, även om hon bor i en håla så är det ständig stress på morgonen för att alla arbetsnissar ska till jobbet. "Tack vare" dem så missade Marie sitt moment då hon skulle känna solen, ljuset värma kroppen och blända hennes ögon. Istället fick hon olika slags arbetare som pucklade på hennes axlar, bröst och rygg. Hennes vilja är fortfarande inte bruten, nej tvärtom är den än mer stärkt, för på barnprogrammen så säger de att man ska vara en större person. För att vara detta tänker Marie hälsa på alla som hon passerar.

Hon börjar gå men vet inte riktigt vart hon ska, staden är inte sig lik och sedan kommer det för mycket folk till hennes höger och vänster så att hon blir helt virrig i skallen av allt hälsande. För att inte behöva hälsa på alla, vilket var väldigt jobbigt så ställer hon sig med huvudet mot den tegelvägg som tillhör hennes hyreshus, för ser man dem inte så finns de inte. Där kan hon nu lugnt tänka ut hur hon ska komma till modehuset. Hm det ligger i Estocolmo, tänker hon medan hon skrattar till. Hon har alltid kallat Stockholm för Estocolmo tack vare den enda spanska lektionen som hon besökte, där hon fick lära sig detta mycket roliga ord i Maries åsikt.

Nu när hon vet att hon ska till Stockholm återstår bara att tänka ut hur hon ska ta sig dit. Hon släpar huvudet längs väggen för att inte behöva hälsa på alla, men hon känner en stickande smärta i stjärten hela tiden. Hon står inte ut mer utan vänder sig om och finner till sin fasa att en grupp män står runtomkring henne med händerna i riktning mot henne.

"HJÄLP! HJÄLP!",

skriker hon utan att få någon som helst reaktion från männen eller från någon stressig person på väg till jobbet. Hon tar väskan och daskar till en man i ansiktet som inställt på att titta in hennes kropp, daskningen startar en kedjereaktion mellan alla männens huvuden vilket gör att de slår ihop med varandra. De vaknar nu till liv efter deras paralysering. Alla männen glor nu Marie rakt i ansiktet.

"Vad fan håller ni på med snuskhumrar?",

frågar Marie. Männen svarar i kör med olika ord som konstaterar att hon är snygg. Marie rodnar och springer därifrån för hon har absolut inte tid med några simpla män då hennes liv ska börja om på nytt.

Hon lämnar männen bakom sig, de tittar efter henne när hon springer, som tur var tog gatan slut rätt snabbt och Marie kunde svänga runt ett hörn. Hon kommer då på att hon glömt att hälsa på alla som hon passerade, hon tittar tillbaka på alla som hon passerade och svek. Hon tänker att de är för många och att hon inte har tid med att ta itu med det nu utan hon får ta tag i den leken någon annan dag.

När hon står där vid tegelväggen andas hon ut och ser en skylt på andra sidan gatan där det står: "Stockholm, kom hit vettja!" Marie kommer då på att det var dit hon skulle. Hon tänker om hon ska ta buss, tåg eller flyg. Hm tar bussen så är jag framme för sent med tanke på att jag bara har pengar för idag, flygplats finns inte här, men tåg, ja tåg det går bra och det fanns sist jag kollade. Hon börjar gå mot tågstationen men ser att männen runt hörnet inte har skingrat sig ännu, utan de väntar på att se mer av det vackra fruntimret. Då får Marie en smart idé, hon går in i en klädes affär belägen några ynka meter bort från henne.

Efter en kort stund kommer hon ut igen bärande på ett nytt plagg på överkroppen. Hon går mot den väntade skaran, skär igenom den sakta så att de kan läsa vad som står på hennes tröja, det lyder som följer "Lesbisk". De förväntansfulla männen skingrar sig äntligen, vilket Marie ser detta med ett leende på läpparna medan hon tittar upp mot himmelen och tackar filmen "This is me", vilket är en film som innehåller en snarlik scen till denna som hon beskådade alldeles nyss. Hon går vidare nerför gatan mot tågstationen, på vägen får hon känna flertal brännande blickar från kvinnor med avsky i blicken. Hon försöker ge dessa kvinnor en blick som säger: "Jag måste ha den här tröjan för annars kommer männen att förfölja mig", genom att luta med huvudet åt sidan och göra ett medvetet fejkat leende, vilket får kvinnorna att se rasande ut. Marie börjar bli rädd och går lite raskare.

En bil stannar upp några meter framför henne, bilens förardörr öppnas och med den följer en kvinnlig hand och ett än mer kvinnligt ansikte.

"Vill du ha skjuts?",

frågar ansiktet. Marie som är väl medveten om att det är rätt långt till tågstationen nickar med huvudet och hoppar in på passagerarsidan. Hon ser nu att det är en lång och snygg brunett som sitter i bilen. Hon verkar vara trevlig, bedömt av utseendet.

"Vart är du på väg?",

frågar brunetten med en vacker röst medan hon spanar in Maries kropp. Marie svarar med en nervös röst:

"Ja... jag ska till tågstationen som därefter ska föra mig vidare till 'Estocolmo.'", Marie skrattar till.

"Inte kommer tågstationen att ta dig till 'Estocolmo', för att komma dit måste du åka med tåget",

svarar brunetten utan att röra en min. Marie ler lite och säger:

"Ja förstås, men skulle du kunna köra mig dit?"

"Javisst",

säger brunetten och gasar på.

Bilfärden går lugnt till. När de är framme hinner Marie knappt stiga ut ur bilen innan brunetten gasar därifrån. Marie hamnar i lite av ett chocktillstånd och undrar vad brunetten ville, dock tänker hon inte mer på det än så. Marie går sakta med väskan hängande i hennes högerhand in på tågstationen.

När hon kommer in ser hon ett myller av folk som babblar kors och tvärs med varandra och med sina mobiltelefoner. Marie går fram för att titta då tåget till Stockholm går, på en stor tv-apparat som hänger i taket. Hon ser att det går ett om tre timmar och fem minuter, ett om två timmar och fem minuter, sedan ett om en timme och fem minuter. Hon suckar och ser sig omkring efter en sittplats, hon finner en som hon väljer att gå mot. Efter några steg så tänker Marie efter, om det går ett tåg till "Estocolmo" varje timme så borde det ha gått ett tåg för ungefär en timme sedan och det är helt oväsentligt, men det borde även gå ett tåg just nu. Marie kopplar dugligt snabbt att hon nu måste vända sig om för att titta vilken perrong hon ska gå till. Hon snurrar runt ett halvt varv och tittar på texten som säger att det går ett tåg om tre minuter. Det ska avgå från perrong fyra. Marie letar febrilt efter perrong fyra.

"Där är ettan, tvåan, trean och på andra sidan är tolvan, elvan, tian, nian, åttan, sjuan, sexan, femman",

säger hon tyst för sig själv, utan att hitta någon perrong fyra.

"Men vänta nu det är ju bara och räkna ettan, tvåan, trean, fyran, ja! där är den",

säger hon med lite högre ton. Hon springer mot perrong fyra, biljett behöver jag egentligen men det hinner jag inte med, tänker hon. Hon ser tåget som står där och väntar, hon sneglar på en stor klocka bakom henne, den visar tio sekunder i tio. För att Marie ska hinna detta måste hon springa. Hon springer med fullt fart och hoppar in i tåget, dörrarna stängs alldeles bakom henne.

Dörrarna öppnas igen bakom Marie, men det märker hon inte. Hon är verkligen i extas efter att ha fått upplevt ett riktigt filmögonblick. Hon vänder sig om och ser att dörrarna är öppna, därefter stängs de igen. De öppnas igen och en yngre man kommer in med en ryggsäck och försöker undvika att trampa på Marie medan han går över henne och vidare mot en kupé. I högtalarna hörs en krasslig röst som säger:

"Det har blivit förseningar och tåget kommer att startas om en halvtimme, om en halvtimme, tack."

Marie som då inser att det inte blev något riktigt filmögonblick, blir besviken och letar upp en kupé där hon hänger upp det klädesplagg hon blev tvungen att ta av sig för att kunna bära "Lesbisk" tröjan. Hon lämnar sedan kupén och beger sig mot biljettkassan för att köpa en biljett till färden. Hon köper biljetten, går deprimerad tillbaka till kupén. I kassan kallade Marie inte ens Stockholm för "Estocolmo". Då hon gjort sig så bekväm som möjligt i kupén lägger hon sig och försöker sova.

Marie som tydligen somnade till hör ett harklande ljud bakom sig. Hon vänder sig om för att se vad det är, hon får syn på en vänlig man som ber henne att vakna för att längre än såhär går inte tåget för dig. Marie tackar den vänlige mannen och lämnar tåget med sina tillhörigheter. När hon kommer ut finner hon att hon är i en ny tågstation, förhoppningsvis Stockholms. Lämnar tågstationen för att bege sig mot modehuset gör en Marie som inte har en aning om vad som är vad eller vart som är vart. Hon ser en man som man kan tro har passerat steget fysik kärlek med mobilen för länge sedan och bestämmer sig för att fråga honom om vägen. Hon går fram till honom och frågar:

"Ursäkta mig, men vet du vart modehuset 'Swashion' ligger?"

Mannen som verkar ha ett förargande samtal hörde inte vad hon sade. Så hon frågade igen men denna gång petar hon på honom först för att få hans uppmärksamhet. Mannen vänder sig om mot Marie och sätter långfingret på läpparna medan han fortsätter att prata i telefonen.

Marie tyckte det var lönlöst att ta mer "hjälp" från mannen, hon går vidare för att hitta någon som kan hjälpa henne. Hon går längs gatan men alla människor verkar lika upptagna som mannen hon hade försökt ta hjälp av först. Hon letar efter människor mellan de höga byggnaderna, hon känner sig som "Crocodile Dundee i Los Angeles". Äntligen hittar hon en kvinna som inte pratar i telefon, Marie börjar springa och ropa på denna kvinna som då snabbt tar upp mobilen och börjar prata i den. Marie känner på sig att det kommer att vara lika lönlöst att försöka ta kontakt med denna kvinna som det var att ta kontakt med mobilmannen innan.

Marie går några kvarter och några kvarter till. Plötsligt ser hon en stor skylt som det står "Swashion" på. Bakom skylten finner hon ett stort hus, förhoppningsvis var det modehuset. Marie går mot huset med stora förhoppningar, hennes mage började bubbla, hela hennes kropp känns som en fjärilsbomb. Hon kommer närmare huset och finner att det är väldigt slitet med trasiga glasfönster, saker slängda överallt och grafitti sprayat på alla ställen möjliga att upptäcka med blotta ögat, det enda som hade klarat sig från vandalismen är skylten som dock är övertäckt av skyddsgaller. När hon ser förödelsen blommar tankebubblor upp överallt i hennes stängda städskrubb bara innehållande en tv-apparat.

"Hm här blommor, massor av blommor, här kläder, massor av kläder uppklistrade på väggarna, oja här det kommer att bli superbra",

säger hon med normal samtalston medan hon skrattade åt det spontana rimmet. Hon kommer närmare och närmare husets framsida, tillslut står hon inte ut något mer utan är tvungen att springa fram till det som liknar dörrar allra mest och sliter upp det.

Inne i huset skådar Marie vackra färger och möbler som ger det höga och stora rummet en mysig känsla, inte desto mindre tänker hon att allt detta ska veck för mina underbara idéer. Hon går fram till receptionen där en ung man sitter framför en ...