Kalla det vad fan du vill

Marjaneh Bakhtiari är en svensk författarinna född 1980 i Teheran, Iran. Hon är nu bosatt i Malmö. Bakhtiari har studerat socialantropologi och läser nu journalistik. Bakhtiari talar flytande farsi, har tillbringat nästan alla sina somrar i Teheran tillsammans med släktingar och vänner som hon verkligen älskar. Skulle hon av någon anledning tvingas bryta upp ifrån Sverige, då är Iran det självklara valet. Hon beskriver sig som en tjej som vuxit upp i Sverige - och som inte känner sig utanför, varken här eller i det forna hemlandet. I en av hennes intervjuer säger hon att hon inte strävar efter att bli svensk och att hon inte ens vet vad det är. Hennes debutroman heter ”Kalla det vad fan du vill” och kom ut 2005 på förlaget Ordfront. Boken handlar om en iransk familj som bor i Malmö. ”Kalla det vad fan du vill” blev välbemöt och har sålt i över 100.000 exemplar. Rättigheterna är också sålda till Danmark, Finland och Norge. Romanen har dramatiserats av Anna Sjövall och spelats på Malmö Dramatiska Teater. ”Kan du säga schibolet?” är hennes andra roman skriven 2008. Romanen handlar om en vanlig familj med rötter i Iran och deras dotter Parisa som vill åka till Iran för att göra ett specialarbete för skolan. Bakhtiari tilldelades tillsammans med filmaren Nahid Persson TCO:s kulturpris år 2005.

2. Inledning En av de uppgifter jag fick av min lärare var att skriva en romanredovisning av en av de svenska författare som skriver om Malmö. Det var ett bra uppdrag som passasde mig mycket bra eftersom jag tycker om att läsa. Jag har varit i många länder men nu är det första gången i mitt liv då jag är i ett land där människorna talar ett språk som jag inte förstår till hundra procent. Att läsa och redovisa en roman på svenska efter några månader är minst sagt en stor men väl värdig utmaning för mig. Som någon som fortfarande är relativt nyinflyttad till Sverige och Malmö var det viktigt för mig att välja en bok som skulle leda mig rakt in i den svenska litteraturvärlden. Samtidigt var det viktigt att boken skulle ge mig en bättre insyn i den svenska kulturen och mentaliteten för att hjälpa mig nå en förståelse för både svenskar och invandrare och deras vardag. En av mina klasskamrater rekommenderade ”Kalla det vad fan du vill” och jag var säker på att jag ville läsa den boken när jag fick höra den beskrivas. Det är en roman skriven av Marjaneh Bakhtiari 2005. Romanen är en skildring av några vanliga människors liv i Sverige. De flesta av dem är invandrare och skillnaden mellan deras länder och Sverige är så stor att deras öde förändras totalt när de kommer till Sverige. Några av huvudpersonerna i romanen är Bahar och hennes familj och Bahars svenska pojkvän och hans familj som representerar de typiska svenskarna. Det finns också andra personer som är lika viktiga med deras liv och problem. Alla är mycket olika dock finns det en sak som binder dem samman -de drömer om att bli accepterade i det svenska samhället. De hoppas alla att deras dröm ska bli sann en vacker dag. Äventyret börjar i Malmö där alla bor och kämpar. Huvudpersonerna presenteras och får en ganska komisk start. Genom boken och alla personer ställer författaren också många viktiga livsfrågor som vi som vanliga människor är väldigt intresserade av. Man kan betrakta romanen från många olika synvinklar- som förälder, tonåring, invandrare elle bara som en vanlig människa med sina olika problem. Karaktärerna hatar, älskar, lider och skrattar. Bijan frågar ”Tänkte jag fel? ” och det är en av de många frågar som personerna letar efter ett svar på. Alla söker sin identitet och genom deras längtan visar författaren oss deras drömar och rädslor.

3.Romananlys Enligt många är ”Kalla det vad fan du vill” framförallt en invandrarroman. Vi får följa familjen Irandoust; Panthea, Amir, sonen Shervin och tonårsdottern Bahar, Bahars pojkvän Markus, hans föräldrar och hans Skånepatriotiske och rasistiske farfar. Vi får också följa olika kunder på Amirs pizzeria, barnens skolkamrater och lärare, släktingar, vänner och vännersvänner. Det blir en trivsam trasmatta av människor och livsstrategier, krockar och igenkänningar. Alla karaktärer i boken är som strängar på ett instrument Bakhtiari avänder för att ställa många viktiga frågor som rör en komplex invandrarproblematik och deras sökande efter en hållbar identitet. Hon berör även andra problem som är minst lika viktiga, t e x tonårsproblem, problemen med skolan och problemen mellan föräldrar och deras barn och sist men inte mist är problemet med Systemet. Romanen börjar med en klassdiskussion mellan Bahar och några av hennes klasskamrater. Deras lärare deltar också så därav att jag börjar med det svenska skolsystemet. Lärarens närvaro i romenen är påtaglig och några lärare plus en rektor presenteras. Jag vill mena att det finns två olika sidor på den här problematiken. Å ena sida är det alla lärare som kämpar varje dag med att balansera undervisningen mot elevernas sociala beteenden som kan vara väldigt tidskrävande, å andra sidan är det balansen mellan eleverna och deras föräldrar som inte respekterar skolan och lärarna. Genom boken tar Bakhtiari ingen sida i konflikten. Hon bara presenterar problemet genom att beskriva några situationer där dessa två sidor kolliderar. Författaren sparar inga ord då hon beskriver alla i konflikten med humor. Lärarna till exempel, får ett bristande förteoende från föräldrarna och som ganska ofta inte passar in i föräldrarnas bild av hur en lärare skall vara, se ut och bete sig. . ”Är han mister Levin?-frågade Amir. Han stod mittemot en ung kille med munkjacka,slitna jeans och rufsigt hår. Max tittade lite fårvånat på dom uppklädda människorna och visste inte riktigt vad han skulle svara på Amirs persiska fråga..... Är han mister Levin?-upprepade Amir som befann sig i ett konstigt tillstånd mellan chock, förvirring och besvikelse.” Nu är det på sin plats att förklara att i många länder har läraryrket en hög status och det är prestigefult att arbeta som lärare. Iran är ett av dessa länder och Amir som är poet och Panthea som är kärnfysiker utbildades på skolor där lärarna fick en naturlig respekt. Genom kollisionen mellan lärarna och eleverna presenterar Bakhtiari det ironiska åsikter som svenskar har om invandre. ”Elev: Jag e ingen invandrare. Läraren: Nej,ok förlåt. Jag glömde för en liten stund att du är bland dom få här som inte är invandrare. Jag råkade glömma att fastän du heter Muhhamed,så är du inte invandrare. Jag börjar bli gammal.

Jag ber om ursäkt. Eleven: Inte Muhammed. Jag heter Mohammad. Fatta de nån gång. Läraren: Muhammed? Eleven: Naj,Mohammad! Läraren: Ja,Muhammed,det svenskaste namnet av dom alla.” Är inte skolan den platsen där barnen skall lära sig växa som invivider, lära sig förstå sin och andras kulturer och utveckla bra värderingar? Ofta är dessa ämnen tyvärr svåra att förstå och ganska ofta visar det sig att det ligger till på ett annat sätt än vad vi hade önskat. På den andra sidan av barrikaden står ungdomarna med sina föräldrar. Vi får ganska ofta bevittna i boken hur lärarna vill hjälpa ungdomarna och visa dem den rätta vägen men att deras försök fungerar inte och kvar finna bara den goda intentionen. Lärarna möter ingen förståelse ifrån ungdomarna som strövar omkring och är fullt upptagna med att hitta sig själva. Ett sådant exempel är Mirzans mom. Han är en vandal och en problematisk elev som lärarna desperat försöker att komunicera med. Mirzas föräldrar beskrivs som bra och herderliga och som inte kan förstå varför deras son har utvecklat en sådan dålig karaktär. Även skolans rektor har stora svårigheter när hon pratar med Mirza som inte visar någon som helst respekt för varesig skolan eller rektorn. Bortsett från det faktum att Bakhtiari vill visa på några av skolans problem använder hon samtidigt skolans värld som instrument för att visa på tonåringars problem. Författaren ställer frågan om tonåringsuppfostran genom media och internet. Nästan alla ungdomar i romanen jämför sig med olika karaktärer ur gangsterfilmer.

Mirza påverkas så mycket av detta att han har införlivat karaktären Scarface helt och hållet i sin egen karaktär och lever som i en fantasivärld. ”Skriv att jag e en stolt gangster dom aldrig kommer bryta ner. Jag e som Scarface! Ta bort Tony! Skriv att mina kompisar kalla maj Scarface!....Du vet inget,du e som min lärare......Vi ska ta över stan! Jag svär vi ska ta över snart!”. Ungdomarnas filosofi påverkas också av TVn men inte så mycket av deras föräldrars beteende. Ungdomarnas filosofi är enkelt. ”Först skaffar man pengar. Har man pengar får man makt. Och har man makt får man brudar”. Ungdomarna i romanen är mycket förvirrade eftersom de kolliderar med två olika kulturer, deras föräldrars kultur från hemlandet och av den svenska ungdomskulturn. Detta skapar seriösa problem som resulterar i aggression och nihilism. ”Ni tror jag har problem bara för att jag e blatte!...Ni tror vi e talibaner allihopa. Ni e såna fula rassar....jävla rassefittor allihopa.” När vi diskuterar barns problem är det obligatorisk att inte bara nämna skolan som förebild men även föräldrarna. Nästan alla föräldrar i romanen är invandrare eller flyktnigar som måste adaptera sig till sin nya kultur och på samma tid måste de ta hand om sina barn och försöka att lära dem deras egna kultur. Det är mycket problematiskt eftersom föräldrarna själva befinner sig i ett ”konstigt” land med ”konstiga” människor. Inte bara en gång befinner de sig i komiska situationer som beskriver den stora skillnaden mellan dem och alla andra. Ett sådant exempel är när Panthea gång på gång bjuder hem hennes arbetskamrater och som enligt iranskt tradition måste de bjuda hem henne men de bjuder inte henne och hon bara ventar och tror att de en dag ska bjuda tillbaka.

Alla föräldrar i boken har stora förhoppningar om deras barn och projicera sina egna drömmar på dem. De hoppas att deras barn ska utbilda sig till läkare, bli forskare eller berömda idrottsmän. De inser inte att deras barn påverkas av en omgivning som har en obeskrivligt stor inverkan på dem. Några gånger i boken när föräldrarna inser att de har misslyckats med sina barns upfostran ställer de sig några frågar. ”Vad har dom gjort fel? Vad mer kunde dom göra? Vad krävdes mer av dom? Hur kunde man misslyckas med ett så mjukt och fint barn som Shervin?. Var det den pubertetsgrejen igen? Varför drabbades inte tånåringar i Iran av de? ” Dessa är frågor som alla bra föräldrar har ställt sig och det spelar ingen roll om de är invadrare eller ej. Föräldrarnas besvikelse är ännu större när de inser att deras barn inte är tacksama för allt som de har gjort och offrat för deras skull. Kort efter det inser de att det var priset som de har betalt för deras frihet och trygghet. ”Du har möjlighet att bli precis vad som helst i det här ländet och du väljer att....VAD HAR DU GJORT? Föräldrarna var besvikna. Hade han varit en dålig pappa? Visste Shervin varför dom hade kommit hit? Tyckte Shervin att dom hade gjort rätt? Han ville så gärna höra sin son säga det. Några ord bara. Ni gjorde rätt. Tack!” En av de sakerna som sätter föräldrarna i denna situation är det faktum att de är invandrare och de har inte samma status som en svensk medborgare.

Genom sina olika karaktärer beskriver Bakhtiari invandrares problem. Invandrarna i boken presenteras i några olika kategorier. Den första kategorin är de invandrare som enligt dem är i Sverige bara i några år tills kriget är slut och sedan ska de flytta tillbaka och fortsätta med deras gamla liv. Den andra kategorin är de som inte vill flytta tillbaka utan de vill integrera sig och bo kvar i Sverige. Den tredje gruppen är de som hatar allt svenskt och som är negativa mot allt och alla. De ser ingen bra framtid för sig själva och sina barn. Alla tre grupperna kolliderar till en början mot en vägg av total oförståelse, rasism, religionsskillnader och sist men inte minst med det stora aviga byrokratiska systemet. En av de mest elementära anledningarna till denna krock är missförstådd kommunikation. Flera gånger visar Bakhtiari på denna kommunikationsbrist. Början av romanen berättar om hur Bahar måste översätta för hennes föräldrar hela tiden eftersom de inte pratar svenska. Inte bara en gång ser svenskarna invandrarna som en parodi men författaren sparar inte heller svenskarna och vidare får vi bevittna hur Bakhtiari beskriver svenskarnas engelska och Bengts skånska dialekt. ”Aj kan hit jo a signal ven aj nå de exakt date. But aj think it vill be in veek fårtyfår. Excuse me? Veek fårtyfååår. Vi are in veek thörtynajn now.” “Ja Mecka heder de. Låoder som en jävla bilverksta. Ja så ligger di där me röuven i vädret åo ylar så di låoder som gaolningar. Man undrar ju va fan de e föur religion!” Varje figur i boken karakteriseras av ett specifikt sätt att tala och ordanvändningen identifierar honom. De pratar också på olika sätt men det finns någonting som är gemensamt mellan dem. De förstår alla varandra genom en väl utvecklad intuition. Mötet mellan Mozes och Rosa är ett bra exempel på det. Ingen av dem pratar svenska men de känner sig trygga och lugna när de är tillsammans. En annan besvikelse som karaktärerna upplever är att de känner sig deskriminerade eftersom de är välutbildade, inteligenta men för att överleva måste de ta jobb som taxichaufförer, pizzabagare och dagispersonal.

Många av dem kan inte totalt ändra sina liv och Amir tillexempel, förtsätter att vara poet till slutet av boken, oberoende av vad han jobbar med för övrigt. Han kommer alltid att vara poet och han använder varje stund han kan för att diskutera litteratur och kultur. Invandrarna kan inte förstå varför de särbehandlas på ett sånt sätt av det svenska systemet. Panthea säger att fysiklagar är samma i alla länder och på alla språk. Mirzas mor å andra sidan går på många olika kurser och varje gång hon kompleterar en kurs måste hon börja med en annan och vi får se hur hon går i en oändlig cirkel. En annan faktor som gör invandrarna känner sig isloreade är religionen. De flesta invandrarna är religösa och de har andra värderingar och livsregler. Å en sidan känner sig de annorlunda med sin religion och å andra sidan är de förvirrade eftersom i Sverige har man religionsfrihet. Karaktärerna är känsliga om det här ämnet eftersom det är en av de sakerna som hjälper dem att fortsätta och binder dem med deras kultur och länd. Alla dessa faktorer som oförståelsen, kollisionen med en annan kultur och ett svårt system plus missförstådd kommunikation resulterar i några konsekvenser. En sån konsekvens till exampel är att invandrarna utvecklar komplex. Bakhtiari beskriver hur några invandrare styrda av sina komplex vill visa speciell status genom att flytta till ett svenskt område och köra dyra bilar. De vill leva på svenskarnas sätt och ha deras status. Det finns några platser i boken där karaktärerna känner sig isolerade och besvikna. Det är precis den här isoleringen och ensamheten som gör att de känner sig som värdelösa andrahandsmänniskor. Deras mänsklighet har tagits ifrån dem. Allt som de vill göra är att jobba och ta hand om sin familj men istället får de hjälp av kommunen. ”Do vet Haji,min fro om hon ha problem, socialen hjälper henne fort......om mina barn dom är inte nojda, socialen kommer. Men Haji,jog kan ta hand om min familj.”

Depressionsproblematiken presenteras genom Bijans karaktär och hans personliga tragedi. När hans dotter dog förändrades hela hans värld och nu så ler han inte så ofta. Innan olyckan kunde han uthärda allt men efter förlusten av sin dotter tappar han fullständigt kontroll över sitt liv. Bijan kommunicerar inte så mycket och är isolerad ofrån vänner och familj. Bijan närmar sig en total kollaps när hans syster skriver och berättar att hon tvingas till prostitution i Turkiet där hon har gripits av polisen på grund av att hon har försökt fly ifrån Iran. Vissa saker i livet har vi ingen kontroll över och det finns ingen försäkran att inget hemst kommer att hända. Djup inom oss finns stark överlevnadsinstinkt och när allt blir för mycket letar vi efter olika sätt att befria oss ifrån allt negativt för att kunna fortsätta frammåt. Ett sånt sätt är att prata om problemet. Karaktäterna skildras ofta när de diskutera och orerar i Amirs pizzeria som har kommit att bli något av ett vattenhål för alla. En plats dit de kan komma för att lätta på sina hjärtan och prata om livets olika element. Det finns även en annan väg som är ganska extrem. Bijan väljer att ta denna väg och han tar livet av sig. Efter denna händelse förändras alla hans vänners liv. Amir är inte längre samma man. Han skrattar knappt och tänker mycket på framtiden. Han börjar även att tänka på att flytta tillbaka till Iran. Givetvis avänder Bakhtiari olika medel som hjälper läsarna att lära känna de olika karaktärerna, deras problem och som får läsarna att börja leva med dem. Det viktigaste av dessa instrument är språket. Ella Andren skriver följande om Bakhtiati: ”... egen stil driven av lyhördhet, fingertoppskänsla för levandets upp- och nedgångar samt ren och skär berättarglädje.

Den fonetiskt skrivna dialogen hade kunnat bli jobbig och irriterande att läsa, men blir istället träffsäker och underhållande. Att läsa Bakhtiaris dialog är som att tjuvlyssna på 10 människor på bussen. Skillnaden är förstås att man här också får veta mer om deras tankar och situationer och därmed om diskrepansen mellan känt och ta...