I havsbandet skriven av August Strindberg

Bokrecensionen

Jag har läst boken "I havsbandet" skriven av August Strindberg. Romanen kom ut 1890. August Strindberg är en av Sveriges mest betydelsefulla författare. Han är född i Stockholm den 22 januari 1849. Hans verk innehåller ett flertal romaner, dramer och noveller och är mycket viktiga för svensk litteratur. August Strindberg var mycket produktiv och involverad i personliga konflikter. I utlandet var August främst känd som dramatiker. Han dog den 14 maj 1912.

Bokens handling och huvudkaraktär

Handlingen utspelas i Stockholms skärgård med fiskindentenden Borg som huvudkaraktär. Han skickas till skärgården av myndigheterna för att undersöka orsaken till att strömmingsfisket har minskat. Så fort han anländer till skärgården känner han misstänksamhet och motvilja som råder bland folket på skärgården.

Borg är en mycket intelligent vetenskapsman som har skaffat sig erfarenheter och vetande genom sina naturvetenskapsstudier, assistentbefattning vid vetenskapsakademi, resor och umgänge med kunniga män. Han blev dessvärre aldrig uppskattad av det akademiska etablissemanget trots sina insatser som t.ex. sin uppfinning av ett mineral som ännu inte varit känt. Han erhöll inte heller något tack för dem, och med varje ny utmärkelse ökade löjet för honom. Akademikerna ansåg att hans namn inte klingade vetenskapligt och att hans funderingar över naturen var som "poetiska utgjutelser". När Borg hade tröttnat på sina resor återvände han till Sverige igen för att söka sig en verkningskrets i sitt eget land men uppenbarligen var han inte välkommen, och därför placerades han på skärgården för att vara "så lång ifrån som möjligt".

Alla dessa erfarenheter har lärt Borg att aldrig lita på någon annan än sig själv och att aldrig taga råd från någon, och han ansåg att människor sa "samma meningar om samma saker, sa fraser i stället för tankar, och framställde andras tankar som sina egna".

Borg trodde inte på Gud heller. "I stället för att såsom de svage kristne fingera en stödjepunkt utom sig i Gud, tog han de förhandenvarande påtagliga i sitt eget själv och sökte skapa sin person till en fullkomlig typ av människa vars vandel och gärningar icke skulle kränka någons rätt", det var så han beskrev sin inställning. Sedan led intendenten av nervositet. Denna nervkänslighet har troligtvis framkallats av hans svåra barndom. Hans moder hade avlidit när han var väldigt liten, och hans fader hade alkoholproblem och oregelbundna kärleksaffär med många kvinnor. Fadern läste aldrig sagor för honom utan uppfostrade honom som man och "invigde honom i livets stora konst". Nervositeten hos Borg ökade också genom "avhållsamhet från mat och dryck och könslivets stränga disciplinering". Han fann det förnedrande att "genom jästa drycker hamna i vanvettiges ostyrbara tillstånd och han skulle aldrig tillåta sig själv att ha inte en ögonblicklig förbindelse med en prostituerad".

Han skilde sig väldigt mycket från folket på skärgården genom t.ex. hans sätt att tala ett bildat språk eller behandla lärda ämnen. Som han själv sa fick han "trycka ner sin hjärna för att jollra och göra sig halvdum för att bli förstådd".

Människor hatar intendenten från allra första början eftersom de tycker att myndigheterna inte ska lägga sig i och lära fiska dem som redan kan det. Det är liksom en kamp mellan De starka och De svaga.

Så småningom träffar intendenten en tjej som heter Maria. Redan från början känner han att han är "över henne", alltså att han håller en högre nivå. Men kärleken är blind, och därför låter han sig beundra hennes underlägsenhet. De förlovar sig efter en kort tid. När han får reda på att Maria har varit otrogen bestämmer han sig för att bryta förlovningen och inte fortsätta bygga upp en lycka på falsk grund. Efter att de har gjort slut inser han att han saknar henne trots att hon inte hade varit världens bästa fästmö och hon hade visat för lite intresse när det gällde hans arbete och inte minst hans tankesätt.

Med folket på skärgården blir saker och ting inte mycket bättre heller. Även om han har hjälpt dem att komma åt fisket vägrar de visa sin tacksamhet.

Efter att Maria hade åkt isolerar sig intendenten från andra. I början har han kontakt med några män som han sympatiserade med, men det tar inte lång tid innan han bryter kontakten med folket helt och hållet.

Han bor för sig själv, och efter en viss tid vågar han inte ens gå ut. Så fort han får syn på en människa så vänder han hemåt. Människor börjar nu skvallra ännu mer om honom och kallar honom för "dåre" och "brottsling". Intendenten slutar bry sig om sitt utseende, låter skägget växa ut, tvättar inte kläderna och till och med slutar med sitt arbete och sin forskning. Alla hans papper och böcker är förstörda av regnvatten, men ingen bryr sig och ingen är villig att hjälpa honom.

Framåt slutet beskriver han sig själv så här:

"Han hade varit hatad och hackad som den gula rasfågeln från Kanarieöarna när den förflugit sig ur buren och råkat bland grönsiskor ute i skogen där dess alltför praktfulla skrud retade vindfåglarna." Han drivs till vanvettet, livet äcklar honom nu när till och med barn kastar sten på honom. Hans själ rivs sönder bit för bit och på julaftonen seglar han ut på sjön för att möta döden.

En episod ur boken

"Kläderna saknade knappar och rocken var alltid fläckig framtill, nerspilld, ty handen som förde kniv och gaffel lydde icke mera viljan.

När han någon gång gick stod barnen och lipade åt honom och hade öknamn på honom.

En morgon hade han fått barnsvärmen omkring sig. De drog honom i rocken och när han vände sig om, kastades en sten som träffade mitt på hakan så att blodet rann. Då föll han i gråt och bad att de icke skulle vara onda på honom.

•          Jo, du ska dän, Tokfan, ropade en tolvårig pojke, för annars får vi dig på fattigvården. Och så kastade de sten allihop. "

Den här delen berörde mig mest. Intendenten som i början av romanen är en stor gentleman, en vetenskapsman som inte verkar påverkas av människors onda blickar eller deras hat mot honom, är nu så svag att till och med barnen kastar sten på honom. Han, som i början var väldigt pedant, är nu fläckig och bryr sig inte ett dugg om sitt yttre. Hur kunde han falla så lågt? Vart tog hans psykiska respektive fysiska styrka vägen?

- Jag tror att det berodde på all skvaller och allt hat som vändes mot honom. Folk på skärgården visade inte ens ett lilla minsta spår av tacksamhet utan ignorerade allt han hade gjort för dem och gick till anfall istället.

Han hade hört vad människor på gården tyckte om honom. Han var medveten om att de inte gillade honom. Men räckte inte det med att han redan haft det så svårt? Han blev alltså inte uppskattad av De stora men inte heller av De svaga.

En väldigt smart och begåvad människa som han var, och som ställde upp för andra även när de var sjuka, drevs till vanvettet bara för att han inte passade in bland dem. De såg inte honom som en människa utan som en del av De stora.

Det är helt obegripligt hur onda människor kan vara och jag blev väldigt besviken när jag läste den här delen. Helt otroligt att till och med barn kunde hata honom. En människa ska ses som en människa framför allt, oavsett vilken grupp han tillhör, om han är troende eller inte eller liknande. Vi är alla en människa från början, sedan bygger vi på vår egen personlighet och väljer olika sidor och gör olika val.

Budskap

Bara för att en människa skiljer sig från andra människor i ett område behöver det inte betyda att den människan är ond. Man ska inte sträva efter att få passa in bland andra för vi är inte lika. En människa ska inte behöva skapa en annan personlighet tillgänglig för andra. Man ska liksom inte "sova med ena ögat och hålla det andra öppet" utan man ska bli accepterad för den man är.

Självklart finns det normer som säger hurdan en människa inte ska vara och det ska man ta hänsyn till, men att känna sig duglig och accepterad är nog det bästa man kan få uppleva.

Sedan ska man låta andra människor komma nära en, och komma med sina råd för att en människa är beroende av sin omgivning och klarar sig inte helt på egen hand. Rädsla att bli sviken ska inte begränsa oss att komma närmare varandra, och även om man skulle råka ut för svek så är det något man kan använda sig av i livet, på ett bra sätt. Det är faktiskt så man formar sin personlighet och alla upplevelser, oavsett bra eller dåliga, har gjort oss alla till den vi är idag.

Det jag har lärt mig av intendentens exempel är att alla barn inte ska tvingas att växa eller mogna för snabbt. Man ska få njuta av sin barndom i högsta grad. Om Borgs fader hade gett honom tillräckligt med kärlek och läst sagoböcker för honom då och då, skulle hela hans liv kanske ha sett annorlunda ut.

Alla människor förtjänar att erhålla ett tack för sina insatser. Alla vi förtjänar lite uppmärksamhet och uppskattning då och då. Intendenten blev aldrig uppskattad för sina insatser och uppfinningar inom naturkunskapen eller för sina ansträngningar att hjälpa folket på skärgården. Om han någon gång hade fått en klapp på axeln eller ett tacksamt leende skulle boken säkert haft ett väldigt annorlunda slut.

Människor är speciella och komplicerade. Vi kan vara onda lika mycket som vi kan vara goda. Frågan är varför folk på skärgården hade varit så onda mot Borg?

•-          Det kan mycket väl förklaras med en citat ur boken: "Idioter och folkfördärvare som tro sig begripa mer än en förståndiga fiskare; som ligger på soffan och läser i böcker för två tusen kronor, snorhyvlar som ska lära far sin pjälta, tjuvligor och pappirosshjältar som står med sossvansar under näsroten. "

•          Jag tycker att de inte ville erkänna att intendenten kunde mycket om fisket trots att han aldrig hade fiskat på samma sätt som dem, utan bara forskat och fått sin kunskap genom sina studier. Detta kan jämföras med t.ex. när de gamla säger till de unga att de ...