I skuld

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

En kvinna med ensam själ går utmed Stockholms vatten. Hon sätter sig ned på ett broräcke och dinglar med fötterna över den mörka strömmen. Det är gryning på årets första dag och detta gör henne tung i sinnet. Det förflutna väller fram, med ett minne djupt inifrån som inte vidrörts på trehundrasextiofem dagar, fortfarande så starkt att hon kan sträka ut handen och ta på det. När stadens klocka klämtar sina sjuslag är det som om natten för ett år sedan spelas upp igen framför henne.

Det hade börjat ljusna vid horisonten, ett gulaktigt ljus i det annars gråa täcket på himmelen. Vägarna var blöta av snöslasket som vintern fört med sig, och vallar av brundaskig snö låg upplogade på båda sidor om vägen. En svart Saab färdades ifrån en omskakande nyårsfest. Ett par satt i bilen, mannen körde och kvinnan blickade ut genom sidorutan med en sorgsen uppsyn. Ord dånade ur mannens mun och borrade sig in genom kvinnans skyddshölje, igenom armarna som hon skyddande satt kring sig. Hon förmådde sig inte att se sin man i ögonen, och om och om igen malde hennes gärningar i tankarna. Kinderna hennes brände och smuts kröp i kroppen, och hon visste inte om det någonsin skulle gå bort. Ingen av dem tog notis om den dimma som slöt sig kring dem, eller snön som redan föll. En bit längre fram på vägen där den korsar vattnet, rörde sig en morgonpigg joggare. Denne var lika ovetande av bilen som paret i den var av honom, vilket skulle komma att bli ett beklagligt faktum. När den svarta Saaben gled upp bakom joggaren och ljuset från billyktorna föll på dennes reflex var det redan för sent. Kvinnan gav ifrån sig ett gällt skri som kvävdes av diset till ingenting. Mannens knogar vitnade när han slöt händerna i ett krampaktigt tag om ratten och okontrollerat försökte att väja undan. Paniken sken i hans ögon, däcken tappade fäste och bilen gled utom all kontroll. Joggaren följde paralyserat händelseförloppet, och framför honom smackade bilen in i broräcket.

Alltigenom upplevde de båda något slags vakuum, som om tidsrymden upphört. Det var som om inga lemmar lydde medan bilen blev hängandes i luften, och sedan slutligen föll.
Ytan spräcktes och vitt skum bubblade upp runt det svarta fordonet. Kvinnan stirrade desorienterad omkring sig då hon började sugas ner i djupet, men gjorde inget motstånd. När iskallt vatten sköljde in över henne reagerade hon till sist, fumlade och slet av sig säkerhetsbältet. Hon ruskade om sin man, men fick inget gensvar. Huvudet föll slappt åt sidan och blottade ett dödande jack vid tinningen. Kvinnan stönade och tog sig för bröstet, inget skulle någonsin bli som vanligt igen. Hon försökte att öppna passagerardörren men vattenmassan utanför var hård som betong. Istället började hon att veva ner rutan och trots att vatten forsade in över henne med enorm kraft tvingade hon sig själv att fortsätta. I sitt sista andetag fick hon ner vatten i sina lungor, och trodde att detta var slutet.

På det åttonde klockslaget är allt över. Hennes kropp känns tung mot stenräcket, återigen hettar kinderna.Hon skruvar på sig, varför hade Gud ändrat sig i sista stund? Han hade låti...