Skolmysteriet

Skolmysteriet

• Jakob! Jakob! Du måste gå upp nu annars missar du bussen, ropade mamma nerifrån köket.

• Ja! Jag kommer väl då... svarade Jakob trött.

Allting såg ut att vara en helt normal dag, till en början iallafall.

Jakob skyndade sig ner för trappan och sprang ut i köket, i all hast tog han en macka i handen och sprang till bussen. Han visste inte nu att detta skulle bli det sista mål mat han åt när han levde som han gjorde då. Där kom nu bussen, den gamla, gula bussen med siffrorna 17 skrivna med röd färg på sidorna.

• Tjena Jakob! ropade Thomas när han kom på bussen.

• Huré läget Mackan? frågade Jakob när han halvt sprang bakåt i bussen.

• B-bra... svarade Mackan stammandes.

När Jakob väl hade kommit bak i bussen, och satt sig ner på sin gamla vanliga plats, så fick han en blick från en av de yngre killarna.

• Vad glor du på? skrek Jakob nästan åt honom.

• I-i-ingenting... svarade pojken halvt-gråtandes.

Jakob visste inte att han skulle träffa den här pojken mycket mer, om det än var förr eller senare...

När bussen hade nått skolan så gick alla eleverna av, och fem minuter senare ringde fröken in dem till morgon lektionen. Denna lektionen var allting fortfarande som det skulle. Ja, ingenting speciellt skulle ju kunna hända, eller...

• Jakob, ropade Thore på rasten efter morgon lektionen.

• Vad? svarade Jakob frågande.

• Har du lust att komma på Bengans fest i kväll?

• Visst om jag inte har någonting annat för mig.

Detta var ett av dem största misstagen Jakob gjort denna dag. Resten av dagen gick Jakob bara och tänkte på festen, han fick inte så mycket skolarbete gjort alltså, detta var misstag nummer två.

• Jakob! Jakob! Vakna! Detta var andra gången du inte har brytt dig om vad jag har sagt, nu får du kvar sittning! skrek läraren med sin gälla röst som kunde splittra glas.

• Ja, Ja. svarade Jakob kaxigt.

Ja, vi känner väl alla till historien när vi var små, cirka åtta år gamla, och trodde att alla lärarna sov i skolan. Men tro det eller ej, Jakob trodde fortfarande på den när han var 14 år gammal. Så Jakob ställde sig upp och skrek till läraren;

• Din jävla satmara! Du bjuder in mig till ditt hem också skriker du åt mig! Kärring!

• Inga sådana ord till mig unge herre! skrek läraren ännu argare.

Under tiden alla eleverna och kompisarna skrattade åt Jakob, så blev han utdragen ur klassrummet av läraren, som tog med honom upp till rektorn. Här kommer misstag nummer tre;

• Rektor fanskap! Kan du ta och tala om för mig vad den här kärringen drar hit mig för?

• Unge man! skrek nu båda samtidigt.

• Vi har speciella platser att sätta sådana som du... sade rektorn med en röst darrande av ilska.

Detta är väl inte fel tillfälle att berätta om de historier som spridits sig på skolan? Trodde inte det. Flertals ungdomar hade försvunnit mysteriskt från skolan utan att någon hade sett något.

När Jakob nu blev dit dragen och kom innanför den hemska dörren med siffran 17 på så såg han ett ansikte han kände igen.

Den bleka pojken med stammande röst som hade suttit och stirrat på honom på bussen.

Så fort Jakob kom in i det mörka rummet stängde lärarna dörren med all hast, som om dem var rädda för den lille pojken. Det var nog sant att den här dagen skulle förändra hans liv på många sätt som han aldrig vågat ens tänka på.

Nu var det helt mörkt i rummet.

• Hallå? frågade Jakob ensligt.

• Någon där?

• B-bara j-j-jag... hördes en iskall röst bakifrån.

Det var den lilla pojken, hans tänder lyste i skenet från ett stearin-ljus längre bort. Jakob tittade noga på honom innan pojken plötsligt vände sig om. Bakom honom, Stod ju Mackan! Mackan, Jakobs näst-bästa kompis.

• J-jakob, d-du h-har v-v-varit o-olydig... sade de båda samtidigt.

• Vad säger ni? Snacka svenska Mackan...

• Vad är ni för något? Ni är ju inte mänskliga...

Och det var det första rätta Jakob hade gjort idag. Han visade sin intelligens...