Folkhemmet

Inledning

Syfte och frågeställningar

Syftet med denna rapport är att kortfattat definiera begreppen välfärd, folkhem och den svenska modellen, ge bakgrunden till folkhemmets framväxt i Sverige samt att beskriva hur den svenska välfärden har utvecklats fram till idag. Fokus kommer att ligga bostadspolitiken med inslag av hem- och familjepolitik.

Arbetet, den del som behandlar bostadspolitiken, utgår från följande frågeställningar:

•          Hur har bostadsmarknaden förändrats under 1900-talet fram till idag?

•          Hur har tillgången på bostäder påverkat befolkningen?

•          Vilka tankar och visioner ligger bakom politiken?

•          Varför ser dagens situation ut som den gör?

Metod och källor

Jag har till detta arbete använt mig av både tryckta och elektroniska källor för faktainhämtning. Utställningen "Industriland - När Sverige blev modernt" på Arbetets museum i Norrköping har gett mycket inspiration, idéer och tankar kring ämnet. Den gjorde mig nyfiken och skapade ett intresse för denna historiska epok som jag gärna utforskar grundligare i framtiden.

Hans och Örjan Nyströms Perspektiv på historien A gav grundläggande fakta om epoken och Reflex (Almgren m.fl.) förklarade välfärdsbegreppet och gav insikt i hur samhället är uppbyggt. Dessa båda böcker används som läromedel och de bör därför vara relativt väl kontrollerade källor. De är objektivt skrivna även om fokus många gånger lagts på den socialdemokratiska politiken. Detta är dock inte så underligt eftersom det framförallt är denna politik som präglat Sverige under det senaste seklet. Boken 100 år i Sverige av Sven Aspling skildrar arbetarrörelsens framväxt och utveckling i Sverige. Att författaren varit politiskt aktiv i Socialdemokraterna innebär att partiet beskrivs ur ett "vi"-perspektiv. Detta har jag tagit hänsyn till då jag använt mig av fakta som presenterats i boken. I Den svenska modellen har ett antal samhällsforskare skrivit varsitt bidrag till den vetenskapliga diskussionen om den svenska välfärdsstatens framväxt och utveckling. Boken gav mig flera uppslag, men vissa texter var en aning komplicerade och krävde förkunskaper som jag saknar. En del texter var även något vinklade, men på det stora hela var de objektiva och behandlade intressanta diskussionsämnen.

Jag har även använt mig av några universitetsuppsatser. Att hitta uppsatser kring ämnet var inte svårt, det svenska välfärdssystemet och dess framväxt är ett tacksamt ämne för vetenskapliga diskussioner och analyser. En källkritisk metod är viktig när universitetsuppsatser är källan eftersom det inte kan garanteras att dessa granskats lika ingående som exempelvis tryckta böcker om ämnet, jag har därför försökt hitta andra källor som styrker de fakta jag använt från dessa uppsatser. Självklart påverkas uppsatsernas trovärdighet av hur objektiv författaren är, precis som när det gäller andra källor. Graden av objektivitet varierar kraftigt mellan olika uppsatser, men de jag använt mig av har inte varit allt för vinklade.

Nationalencyklopedin har jag använt för att finna fakta om vissa specifika detaljer, detta uppslagsverk är oberoende och har granskats kritiskt av både förläggare och tusentals läsare. Jag har också använt Arkitekturmuseets hemsida där de visar en permanent webbutställning om svensk arkitekturhistoria. Där hittade jag bra och lättförståeliga uppgifter om hur arkitekturen utvecklats och hur den påverkats av politiken. Museet är politiskt oberoende.

Till slut har jag även använt mig av ett antal tidningsartiklar publicerade på DN:s och Expressens hemsidor. Dessa artiklar beskriver journalisternas egna åsikter och tankar kring den svenska välfärden och de kan inte betraktas som objektiva. Detta har jag tagit hänsyn till i mitt arbete och undvikit att använda artiklarna som faktakällor.         

Definition av begreppen välfärd och folkhem

Att leva i ett välfärdssamhälle innebär inte endast att man har mat för dagen och tak över huvudet. Välfärdssamhället garanterar sina medborgare mer: trygghet och gemenskap, möjlighet att förverkliga drömmar och att planera sin framtid. Den människa som har turen att leva i ett välfärdssamhälle slipper, för att låna Per Albin Hanssons ord, "ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar"(Josefsson, Vi utsätts för en statskupp i slowmotion, www.dn.se, 081029). De flesta länder i västvärlden kan betraktas som välfärdssamhällen, men varje land har sin egen modell för hur välfärden byggs upp, och de skiljer sig ofta från varandra på väsentliga punkter. Det är den politiska traditionen som skapat de enskilda ländernas syn på välfärden (Almgren m.fl., Reflex, A-kurs plus, s. 207-209). I Sverige där Socialdemokraterna styrt det politiska livet under de senaste hundra åren har välfärd nästintill blivit synonymt med begreppet folkhem.

Ytterligare ett citat av Per Albin Hansson får förklara folkhemsbegreppet: "Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage." (Aspling, 100 år i Sverige, s. 54) Att skapa detta folkhem i Sverige har under det senaste seklet varit målet med Socialdemokraternas politik. Den har syftat till att skapa ett jämlikt samhälle utan utanförskap, ett samhälle där "alla ska med" som partiets motto i den senaste valkampanjen löd. Det låter som en utopi, men under 1900-talet mer eller mindre förverkligades drömmen med hjälp av nya system för bidragsgivning, pension, offentlig barnomsorg och sjukvård, satsningar på billiga bostäder, skälig lön till alla och starka fackföreningar som tar tillvara arbetarnas åsikter.

Den svenska modellen, så kallas idén om folkhemmet och den välfärdspolitik som präglat Sverige under 1900-talet, bygger på en slags Robin Hood-princip. Med hjälp av skatter och bidrag jämnas skillnaderna mellan olika befolkningsgrupper i samhället ut. Man tar från de rika och ger till de fattiga. Detta system har i hög grad påverkat folket och inneburit att man idag känner ett gemensamt ansvar för samhället, till skillnader från länder som exempelvis USA där den liberala välfärdsmodellen ligger till grund för politiken och det största ansvaret läggs på individen. Där tänker invånarna i andra banor, man skiljer mellan "vi" som arbetar och betalar skatt, och "de" som lever på bidrag (Josefsson, Vi utsätts för en statskupp i slowmotion, www.dn.se, 081029). Den svenska modellen har under lång tid varit mycket framgångsrik och blivit känd utomlands som ett sätt att med humanism och omtänksamhet skapa ett jämlikt samhälle, utan att för den delen hamna efter när det gäller den ekonomiska utvecklingen (Thullberg och Östberg, Den svenska modellen, s. 5).

Folkhemmets framväxt i Sverige

Grunden till det svenska folkhemmet lades i slutet av 1800-talet då det Socialdemokratiska Arbetarpartiet (grundat 1889) och fackföreningarna bildades. Då var målet först och främst att förbättra villkoren för arbetarna samt stärka deras inflytande i samhället. En annan viktig fråga var rösträtten. Socialdemokraterna kämpade för allmän och lika rösträtt, även för kvinnorna. Under en lång period genomfördes, mycket på grund av påtryckningar från Socialdemokraterna, ett antal reformer som steg för steg ökade arbetarnas löner och därmed också deras inflytande, samt utvidgade rösträtten vilket gav Socialdemokraterna fler mandat i riksdagen och därigenom mer makt att genomföra fler reformer. Under en lång period låg fokus inom politiken på rösträttsfrågan där Socialdemokraterna var för allmän rösträtt och högern var emot. 1918 antog riksdagen den stora författningsreformen som innebar allmän och lika rösträtt, det vill säga att varje man eller kvinnas röst vägde lika tungt, vilket inte varit fallet tidigare, och 1920 bildades den första socialdemokratiska regeringen med Hjalmar Branting som stadsminister (Aspling, 100 år i Sverige, s. 87). Efter att rösträttsfrågan avgjorts koncentrerades politiken på ekonomiska och social frågor (Nyström, Perspektiv på historien, s. 344). Samarbete mellan arbetsgivare, fackföreningar och stat ledde till att produktionen kunde öka utan att arbetarnas situation förvärrades och på 30-talet fick arbetarna för första gången rätt till betald semester. Den lågkonjunktur som drabbade hela världen i slutet av 30-talet och som följdes av andra världskrigets utbrott innebar dock att många reformer förblev drömmar.

Efter kriget, då Sverige förklarade sig neutralt, något som dock kan diskuteras, skedde stora förändringar. Höjda pensioner, statliga försäkringar och barnbidrag finansierades med hjälp av skatter enligt principen "skatt efter bärkraft", vilket innebar att de som tjänade mer betalade mer skatt (Ibid. s. 432-433). En viktig del av reformarbetet var det faktum att många av de nya bidragen, bland annat barnbidraget, var generella, det vill säga alla, även de mer välbeställda fick del av dem. Detta innebar dels att de nya reformerna inte betraktades som välgörenhet och att det därför blev socialt accepterat att ta emot bidrag, dels att även de rikare som traditionellt sett röstat på högern blev mer välvilligt inställda till socialdemokraterna.

Högkonjunkturen efter kriget medförde ökat välstånd och de nya reformerna innebar att fler fick del av det. Under 50-talet var "fattigsverige" så gott som utrotat.

Skolreformen som påbörjades under 40-talet slutade med ett beslut 1962 om att införa en nioårig grundskola som omfattade alla barn i Sverige, vilket innebar att klyftorna mellan rika och fattiga minskade då alla fick tillgång till samma utbildning och kunskapsnivån höjdes bland befolkningen (www.ne.se, sökord: Grundskola, 081103). De nya daghemmen, dagis, som grundades underlättade för kvinnorna, som tidigare varit tvungna att stanna hemma och ta hand om barnen, att komma ut på arbetsmarknaden. Och barnbidraget innebar en ekonomisk lättnad för barnfamiljer. Ett viktigt mål var att öka jämställdheten mellan män och kvinnor, och kvinnorna blev under denna period i stort sett ekonomiskt oberoende i och med att arbetsmarknaden öppnades för dem, dock var arbetsmarknaden starkt uppdelad, och är så än idag, mellan manliga och kvinnliga yrken.

Socialförsäkringar, arbetslöshetsersättning och sjukförsäkringar ökade den sociala tryggheten och rätten till semester, som med tiden förlängdes, gav folket mer fritid och möjlighet till rekreation vilket innebar att standarden och välbefinnandet ökade. Pensionen var en annan viktig fråga. 1958 fick socialdemokraterna igenom förslaget om allmän tilläggspension, vilket innebar att alla fick ta del av den ökade pensionen, inte endast de som tjänat mest under sitt yrkesliv (Nyström, Perspektiv på historien, s.435).

Bostadsmarknad och familjepolitik

- om välfärdens utveckling

I slutet av 1800-talet levde fortfarande majoriteten av svenska befolkningen på landsbygden, men under industrialiseringen flyttade allt fler in till städerna för att arbeta inom industrin. Städerna klarade inte av den snabba folkökningen och blev överfulla, arbetarna levde extremt trångt och husen var i mycket dåligt skick. Under första och andra världskrigen samt under mellankrigstiden gjordes vissa förbättringar inom området, men situationen i de svenska storstäderna under andra världskriget betraktades ändå som bland de sämsta i Europa. Först efter krigen började man på allvar satsa på att förbättra bostadssituationen, men då gick det snabbt.

I maj 1930 invigdes Stockholmsutställningen som visade den nya tidens arkitektur och konsthantverk. Detta innebar det svenska genombrottet för den nya arkitekturstil som kallades funktionalism eller funkis. Denna arkitekturstil förespråkade rena, enkla former, ville inte ha någon onödig utsmyckning och ansåg att funktionen var det viktigaste, inte utseendet (www.arkitekturmuseet.se, 081107). Under kriget var ekonomin dålig och få hus byggdes, men det som byggdes präglades av tidens dystra verklighet och en längtan efter något bättre. Man tog tillvara det bästa hos funktionalismen och olika standardmått togs fram, exempelvis för hur hög diskbänken skulle vara. Allt skulle utgå från denna standard för att öka invånarnas välmående.

Ännu under 50-talet var den svenska bostadsstandarden låg, men nu började man se en förändring. Industrin utvecklades snabbt och många arbetstillfällen skapades. (Ibidem.) Miljonprogrammet blev verklighet under 60- och 70-talet. Detta politiska projekt gick ut på att skapa en miljon nya bostäder under tio år. De nya höghusen byggdes i städernas utkant och förorter skapades. Lägenheterna byggdes så att solen skulle lysa in i dem och skapa ljusa och fräscha rum. Man byggde köpcentrum med alla nödvändiga affärer i förorterna och områden där de boende kunde umgås, allt för att skapa ett trivsamt hem och minska behovet av att åka in till staden (Klasander, Miljonprogram och förort - den stora skalans stadsmiljöer, www.arch.chalmers.se, 081031). Man byggde även radhus i småstadsområden för att människor skulle få möjlighet att komma närmare naturen, något som många önskade under den så kallade "gröna vågen" som uppstått som en reaktion mot den kraftiga industrialiseringen under 50- och 60-talen. (Nyström, Perspektiv på historien, s. 442)

Även formen för hur bostäderna ägdes och bostadsbyggandet finansierades har förändrats med tiden. Skillnaden mellan bostadspolitiken och andra grenar av den socialdemokratiska välfärdspolitiken är att insatserna till stor del genomförts via marknaden, exempelvis är det marknaden som avgjort om det är bostads- eller hyresrätter som byggts (www.ne.se, sökord: Bostadspolitik, 081107). 1923 bildas HSB, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund, och under lång tid dominerade hyresrätterna på bostadsmarknaden, mycket till följd av den politik som fördes av socialdemokraterna (Aspling, 100 år i Sverige, s. 87). Men parallellt med detta gavs ända sedan början av 1900-talet så kallade egnahemslån till fattigare familjer, exempelvis tidigare statare, så att de hade råd att köpa en egen bostad. Från början fungerade dessa lån som ett sätt att motverka utflyttningen till Amerika, idag har lånen ersatts av bolån som gör det möjligt för människor att köpa sin bostad. (www.ne.se, sökord: Bostadspolitik, 081107) Under 90-talet ändrades nämligen politiken och bostadsmarknaden inriktades på att bygga bostadsrätter, alltså bostäder som ägdes av dem som bodde i dem.        

Analys

Mellan den 29 juni och den 27 juli publicerade DN Söndag fem artiklar skrivna av olika journalister där de ger sin bild av det svenska folkhemmet och dess utveckling. I den andra delen hävdar PM Nilsson att folkhemmet inte handlade så mycket om politisk ideologi som om praktiska lösningar. Om bostadspolitiken skriver han exempelvis att "bostadspolitiken byggde bort lungsoten och sanerade de osannolikt skitiga svenska städerna" (Nilsson, Folkhemmet byggde dagens moderater, www.dn.se, 081029). Han fortsätter med att påstå att moderaterna idag inte kallar sig "det nya arbetarpartiet" endast för att locka fler väljare, utan för att de faktiskt inte hyser något starkare motstånd mot den svenska välfärdsmodellen, helt enkelt därför att de växt upp med den och ser den som en del av samhället. "Det unga ledarskikt som nu styr moderaterna har växt upp under de absolut mest folkhemska åren med snabb offentlig expansion. De har lärt sig simma i de kommunala varmbadhusen, spelat basket i kommunala gymnastikhallar och gitarr i de kommunala musikskolorna." Dan Josefsson skriver däremot i den femte delen av serien att folkhemmet hotas av Alliansens politik. "...regeringens introduktion av begreppet "utanförskapet" är ett medvetet försök att förmå också svenskarna att börja tänka i termer av "vi" och "dem", snarare än i termer av olika samhällsklasser" (Josefsson, Vi utsätts för en statskupp i slowmotion, www.dn.se, 081029) och han hävdar att regeringen genom välformulerad retorik lyckats lura svenskarna att tro att det älskade folkhemmet ska bevaras, medan de i verkligheten genom nedskärningar här och där inskränker välfärden till att endast omfatta de som har råd att betala för den.

Åsikterna om folkhemmet och dess ställning nu och då går alltså isär, inte minst på bostadspolitikens område. Redan innan miljonprojektet hunnit starta hördes kritiska röster om de planerade byggnaderna. Då menade kritikerna att höghusen var fula, men även att öppna ytor var ett sätt för regeringen att kontrollera befolkningen (Lina Lago, Makt, planering och miljonprogrammet: En maktanalys av bostadsområdet Navestad och dess planering och utformning, www.uppsatser.se, sökord: Bostadspolitik, Miljonprogrammet, 081031), man var alltså rädd för att utvecklingen gick mot en hårt kontrollerad kommuniststat. Dagens kritik mot bostadspolitiken ser annorlunda ut. Visst finns det fortfarande de som kritiserar miljonprogrammets hus för att de är fula, men idag handlar kritiken främst om segregation. Förorternas fula höghus lockar inte de svenskar som fått det allt bättre under välfärdspolitikens inflytande, utan det är de invandrare som kommer till Sverige med få tillhörigheter och som har svårt att hitta arbete, som tvingas bo i miljonprogramsområdena. Debatten handlar om hur samhällsklyftorna och främlingsfientligheten ökar när folkgrupper delas upp istället för att leva tillsammans. Man pratar om kriminalitet och gängbråk i förorterna, men samtidigt är dessa ett fantastiskt centrum för en kulturell mångfald som de som inte bor där går miste om. Egentligen har miljonprogramslägenheternas funktion inte förändrats. De var redan från början anpassade till arbetare som inte hade råd att bo i dyrare hus och lägenheterna förbättrade standarden för dessa invånare. Också idag bebos de av dem som inte har råd med annan bostad, men denna grupp har förändrats, den består inte längre av de tidigare lantbrukare som flyttat till staden för att bli industriarbetare, utan av invandrare vars möjligheter till välavlönade arbeten är betydligt lägre än de infödda svenskarnas. Ett problem idag är att politiker ofta vill att de nyanlända invandrarna ska bosätta sig där det finns arbete, medan de som kommer till Sverige hellre vill bo där de har sin familj och släktingar. Självklart är det bra om fler invandrare kan få arbete, men är det rätt att tvinga människor att flytta för att förbättra situationen i samhället? I en rapport till NUTEK visar en grupp bostadsforskare att det är akut bostadsbrist i miljonprogramsområden där nyanlända flyktingar idag bor trångt hemma hos släktingar (www.sr.se, sökord: Bostäder). Forskarna föreslår i värsta fall att baracker byggs för att lösa problemet, men är det humant att låta människor bo i baracker? Att bo i sådana tillfälliga bostäder skapar lätt en känsla av rotlöshet och otrygghet, något som nyanlända flyktingar knappast behöver mer av. Frågan om var invandrare ska bo är mycket omdiskuterad. Att det skapas områden där nästan enbart invånare med utländsk härkomst bor förstärker känslan av "vi" och "dem" och ökar samhällsklyftorna och främlingsfientligheten. Men ger det befogenhet åt idén att tvinga människor som trivs att flytta? Hur väl invånarna trivs kan såklart också diskuteras, det varierar antagligen betydligt från person till person.

Visionen bakom miljonprogrammet var att höja levnadsstandarden och skapa fina bostäder till dem som inte hade så gott om pengar. Denna grundtanke är god, men alla problemen i samhället kunde inte byggas bort med moderna, funktionella lösningar. Problemen blev istället ännu mer synliga i de ljusa, kantiga miljöerna och miljonprogrammet betraktas ofta som något av misslyckande. Många såg de nybyggda höghusen som ett försök att pressa in människor med alla olika slags personligheter i en fyrkantig, tråkig mall, utan att bry sig om individernas egna önskemål och utan att försöka hjälpa dem att lösa deras verkliga problem. Miljonprogramshusen har blivit en symbol för klasskillnader och segregation istället för de jämlika, moderna familjeidyller de var tänkta att bli. 

En annan het fråga när det gäller dagens bostadspolitik är bostadsbristen bland unga. Att politiken under lång tid inriktats på att skapa bostadsrätter har medfört att antalet hyresrätter minskat kraftigt. Unga människor har ofta inte råd att köpa en lägenhet och när det inte finns tillgång till hyresrätter försvårar det för många unga att finna en bostad och många tvingas därmed bo kvar hemma, hyra svart eller bo tillfälligt hos bekanta och flytta ofta. Ytterligare en orsak till problemet är att antalet unga, samt antalet invandrare, som söker billiga bostäder har ökat, samtidigt som den nu rådande ekonomiska krisen och de ökade byggkostnaderna försvårat nybygge (www.sr.se, sökord: Bostadsmarknad). En lösning på problemet tror jag vore att sänka standarden på lägenheter som redan finns. Genom att dela lägenheter skapas fler bostäder, och man bör inte låsa sig vid att alla lägenheter måste vara tjusigt designade och arkitektritade. Visst uppskattar även unga vackra lägenheter, men jag tror att man hellre får en ful lägenhet än ingen alls.

Det faktum att bostadspolitiken är så starkt sammankopplad med marknaden gör att många problem blir svårlösta. Politikerna kan inte styra marknaden hur som helst, och den nuvarande borgliga regeringen vill helst styra så lite som möjligt. Men ibland klarar inte marknaden av att lösa de problem som uppstår och då hade kanske den socialdemokratiska modellen, med större statligt inflytande fungerat bättre. Dock måste det också påpekas att inte heller politiker kan veta vad som är rätt och lösa alla problem, miljonprogrammet kan tas som exempel. Inget politiskt system är perfekt, men vi måste alltid hålla i tankarna de problem vi har i dagens Sverige är minimala jämfört med de problem som finns i andra delar av världen. Den välfärdspolitik som under hundra år präglat landet har skapat trygghet och hög standard för svenskarna och gett möjligheter att förverkliga drömmar och slippa oro inför morgondagen. 

Källförteckning

Litteratur

Almgren, Hans, Höjel...