Bokanalys av Kim novak badade aldeig i genesarets sjö

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö

av Håkan Nesser

Handling

Handling i korthet

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö handlar om en pojke på 14 år vid namn Erik. Hans mamma är döende i cancer och han får därför åka ut till sitt sommarställe "Genesaret" med sin äldre bror Henry som skall se efter honom. Edmund, en pojke från Eriks skola får också följa med till deras sommarställe då hans mamma är alkoholist och skall ligga på behandlingshem under sommaren. Eriks pappa säger att det kommer bli en hård sommar, vilket det också blir, när Det Fruktansvärda inträffar och allt förändras. .

Teman och konflikter

Huvudtemat i boken är barndom och uppväxt. Hur Erik under en sommar förändras från att vara en liten pojke till att bli man, genom att uppleva sorg, oro, kärlek, lust, men också vänskap.

Huvudkonflikten i boken är Det fruktansvärda, som Erik kallar det, vilket det talas om under hela berättelsen. Samtidigt finns det många andra saker som gör att berättelsen flyter på, bland annat hur Erik för första gången i sitt liv har ett behov av att ha en speciell kvinna i sin närhet, för att inte känna tomhet och hur han lär känna en helt ny person och knyter ett otroligt starkt band till denne. 

Personer

Huvudpersoner och bipersoner

Boken är skriven i Jagform och huvudpersonen är Erik, bokens Jag.

Det framgår inte hur Erik ser ut som ung, förutom att han lite senare i sina tonår får finnar, precis som vilken vanlig tonåring som helst. Dessutom får man reda på att han, liksom sin bror, liknar Ricky Nelson när han blir äldre. Man får veta väldigt mycket om hur Erik är som person, vad han tycker är svårt och vilka hans innersta tankar är. Han är en osäker pojke i början av sina tonår och hans mamma beskriver honom som en duva, vilken man måste ta hand om och se efter lite extra.

Erik försöker oftast slippa undan besvärliga samtal och för att göra detta använder han sig av olika ordspråk som gör att de han pratar med inte kan fortsätta samtalet. Ordspråken har han lärt sig av vuxna människor i sin närhet och de blir som ett slags avslut på ett samtal, så att man inte kan säga mer.

De viktigaste ordspråken registrerar Erik i sitt huvud, bland annat;

- Det är som det kan.

- Jämna plågor.

- Det kunde varit värre.

- Det är så lite vi vet.

Och hans pappas egna recept mot alla möjliga besvärligheter i tillvaron: Det är som det är.

Erik funderar väldigt mycket över olika saker. Han kan dock hålla tankarna i styr när han är pigg, men när han sedan blir trött kan han inte kontrollera det han tänker på och då blir det oftast så att han inte kan låta bli att tänka på besvärliga saker. Han tycker att vissa saker är obegripliga och en av de sakerna är döden. Enligt honom är ordet Död det konstigaste ordet som finns.

När Erik upplever en situation besvärlig använder han sig av en ramsa för att lugna ner sig. Cancer-Treblinka-Kärlek-Knulla-Döden. Det är en ramsa som är som ett slags skydd mot saker han begriper, men inte vill begripa. Han kallar det för plåsterspråket.

En viktig biperson i boken är Eriks bror Henry, som är som en slags förebild för Erik.

Henry är en av de få personerna i boken som beskrivs väldigt specifikt utseendemässigt. Man får bland annat reda på att han har ros tatuerad på armen och att han är Ricky Nelson upp i dagen, det vill säga att han har brunt, tjockt hår, fylliga läppar och en välformad näsa. Han är lång och snygg, enligt kvinnornas beskrivningar. Henrys skratt, som Erik beskriver det, är kort och vasst och riktigt läckert. Erik försöker härma skrattet, men lyckas aldrig.

Henry beskrivs som en person som gör vad han vill göra, utan att bry sig om vad andra säger. När det var meningen att han skulle studera och lyfta sig en samhällsklass eller två rymde han och kom inte tillbaka förrän ett år senare. Han är impulsiv och tar dagen som den kommer. Ena dagen är han i Hamburg, andra i Genesaret. Deras mamma beskriver Henry som en hök, det vill säga en person som klarar sig ur problem på ett eller annat sätt och inte är lika bräcklig som en duva.  Han tar inte mycket ansvar, med tanke på att han lämnar Erik och Edmund att i princip klara sig själva under sommaren och mutar dem med pengar för att han ska slippa laga mat och andra diverse saker.

Ewa Kaludis, som Erik lär känna under sin skolgång då hon arbetar som vikarie på hans skola, är också en väldigt viktig person i berättelsen. Hon är ett blont bombnedslag som pojkarna i skolan inte kan låta bli att stirra på, eftersom hon är så vacker. Hon liknar Kim Novak, har höga kindben, rågblont hår och en underbar kropp, samt en mun som är så stor och läcker att Erik blir knäsvag. Ewa är Kanon-Berras fästmö vilket hon ångrar att hon blivit. När han får reda på att hon varit otrogen mot honom med Henry misshandlar han henne tills hon knappt är igenkännbar. Hon önskar att hon insett hur Berra egentligen var som person innan hon förlovat sig med honom.

Ewa är en snäll och bryr sig om andra och har ett gott sinne för humor. När det börjar närma sig Det Fruktansvärda är hon snäll mot Erik och efter att Det Fruktansvärda händer är hon orolig för Henry och bryr sig om vad som händer honom.

Kanon-Berra, som egentligen heter Bertil Albertsson, är en känd handbollspelare som är förlovad med Ewa Kaludis. Man får inte veta särskilt mycket om honom, förutom att han är väldigt våldsam, slår sin fästmö och sparkar på folk som ligger. Med andra ord verkar han inte vara en bra person. 

Edmund är pojken som följer med Erik till Genesaret. Han är en ganska underlig pojke som Erik först inte känner, men sedan kommer att knyta ett starkt band till. Edmund är stor och rätt kraftig, är född med sex tår på varje fot (som han opererar bort när han är mycket ung) och har glasögon som alltid verkar sakna antingen ett glas eller en skalm. Han läser mycket och delar detta intresse med Erik.

Edmund är inte som alla andra, han förstår sig på Erik direkt och när Erik undviker att prata om vissa saker förstår Edmund detta och tvingar honom inte heller att prata. Erik tycker att Edmund är lyhörd. De går igenom mycket tillsammans och en del saker som händer behöver de inte tala om, de förstår varandra ändå.

Hans mamma är alkoholist och anledningen till att han följer med Erik till Genesaret är att hans mamma skall ligga på behandlingshem under sommaren. Edmund säger att hon är alkoholist för att hennes pappa var det, hennes tre systrar är likadana, men också på grund av att hon blev misshandlat av sin första man. Edmund har med andra ord haft en ganska tuff uppväxt, inte bara på grund av sin mamma utan också på grund av sin pappa. Senare i boken får man reda på att mannen, Albin, som Erik tror är Edmunds biologiska pappa, inte är det. Hans biologiska pappa försvann när han var fem och ett halvt år efter att han misshandlat både Edmund och hans mamma. Han var också alkoholist och vid ett tillfälle slog han Edmunds mamma så hårt att hon tappade hörseln.

Edmund berättar att när han blir äldre vill han söka upp sin biologiska pappa. Han planerar att hitta honom och först vara snäll mot honom och bjuda honom på kaffe och kakor, för att sedan ge honom en rejäl smäll. Han planerar att göra något annat efter smällen också, men hinner tyvärr inte berätta mer om sina planer eftersom annat dyker upp mitt i samtalet.

Miljö och tid

Miljön

Handlingen utspelar sig på 1960-talet i Närke i Sverige. I princip hela berättelsen utspelar sig på Eriks sommarställe Genesaret, ett gammalt hus 25 kilometer från staden. Huset ligger på en talludde och är en rucklig träkåk i två våningar utan andra bekvämligheter än tak över huvudet och friskt sjövatten på tio meters avstånd, enligt Eriks beskrivningar. Det är en lugn plats vid sjön Möckeln, där grannarna är få och lite smått galna och huset är omgivet att skog.

Tid

Håkan Nesser berättar historien kronologiskt, från när han är 14 år tills han är vuxen och skaffar barn. Det är dock bara en period i boken som är väldigt lång och utförlig och det är sommaren när Det Fruktansvärda händer. Resten går snabbt och är inte alls lika detaljerad som sommaren på Genesaret. Tiden har stor betydelse för handlingen, eftersom man väntar på att Det Fruktansvärda ska hända och mestadels av boken handlar om tiden innan det, hur det var då och hur det blev efteråt.

En spänd stämning skapas när det talas om Det fruktansvärda eftersom man väntar på att det hemska ska hända. Stämningen förändras med tiden, först är den lugn, men för varje dag som går ökas den, ändå tills den når sin höjdpunkt.

Uppbyggnad

Inledning

Boken börjar med att Erik berättar om vad historien kommer att handla om och författaren nämner direkt namnet på den största konflikten i boken: Det Fruktansvärda. På så sätt väcker han läsarens intresse direkt. Sedan kastas man in i en vanlig vardag på Idrottsgatan hemma hos Erik. Hela berättelsen är en tillbakablick på hans liv.

Fördjupning och stegring

Berättelsen trappas upp och stegras genom att man påminns om att varje dag närmar sig Det Fruktansvärda och handlingen utvecklas sedan genom beskrivningar av konsekvenserna efter det hemska som händer.

Parallellhandlingarna i boken är de olika personernas bakgrund och liv. Hur Edmund har haft det under sin uppväxt och hur det hemska påverkar honom. Vad Henry gjorde när han rymde och vad det är för roman han skriver. Vad som händer med Eriks föräldrar när mamman får cancer och varför livet är som det är.

Höjdpunkt

Berättelsen når sin kulmen när det omtalade Det Fruktansvärda händer. Eftersom det är just den händelsen boken handlar om börjar historien avrundas och löpa mot sitt slut när det händer. Det finns dock ett par vändpunkter efter det som gör att man fortsätter läsa boken och intresset hålls uppe, även om man vet att det viktigaste är över.

Avslutning

Berättelsen slutar på ett sätt som gör att läsaren själv får tänka ut hur allt egentligen gick till. Det är ett halvt öppet avslut, man står och velar mellan vem som egentligen gjorde vad och även om man vet vilka det står emellan, så får man tolka slutet själv.

Form

Genre och berättarperspektiv

Boken är en kriminalroman och berättarperspektivet är Eriks, huvudpersonen. Allt är skrivet ur hans synvinkel och författaren är då frånvarande.

Håkan Nesser är registrerande, man får inte veta allt eftersom man bara får reda på det som Erik vet. Man får till exempel inte veta att Edmund blir präst förrän Erik träffar honom och ser det själv.

Språk

Ordtyp

Författaren använder sig av lätta och vardagliga ord som man inte har problem med att förstå. De är konkreta, ibland kanske lite för sakliga. Det förekommer en del slangord, så som punka, käften, farsa och så vidare, men det är inget för gammal, eller för nytt, som man inte hört förut.

Meningar

Meningarna är uppbyggda på ett enkelt och strukturerat sett. De är inte för långa eller invecklade utan korta och lätta att förstå. Det förekommer många bindeord och bisatser och också skiljetecken, för att förenkla meningarna så mycket som möjligt.

Tempusformen är preteritum, händelserna beskrivs alltså i dåtid, eftersom det är en tillbakablick på Eriks liv och vad som hände då. Man har i bakhuvudet att historien är från Eriks förflutna, att det är något som hänt långt innan han börjar berätta om det och då förstår man att Erik vuxit upp och inte är samma person som då.

För att gestalta personerna i boken visar Håkan Nesser hur de hanterar olika slags situationer. Till exempel när Henry vill slippa ansvar och därför mutar Erik och Edmund till att göra sysslor, som egentligen är hans. Han gestaltar dem också genom att låta deras nära säga saker om dem. När Henry blir häktad säger till exempel hans pappa att han kommer klara sig, för det gör han alltid.

På så sätt kan man se honom framför sig, hur han ligger där i sängen i cellen, lugn, med en cigg i mungipan utan minsta antydning till bekymmer. Då blir han också verklig, man lär känna honom som en person som tar dagen som den kommer och som alltid klarar sig ur problem.  

Dialoger

Dialogerna är skrivna i dåtid, liksom berättelsen, men man får ändå en känsla av att allting händer just som det sägs, eftersom att det blir så levande.

Håkan Nessers stil är ganska neutral och saklig. Det är ingen deppig stämning i boken, men inte heller glad. Berättelsen flyter helt enkelt på utan några överdrifter eller underdrifter om saker och ting. Det är bara Erik som berättar om vad som har hänt och inget mer än det.

Egna synpunkter

Mina åsikter om berättelsen

Jag tycker att berättelsen var bra. Jag fastnade för Håkan Nessers stil att skriva för han skrev bara ner det som var nödvändigt utan att dra ut på saker och ting. Jag tyckte också om när det talades om Det fruktansvärda. Det gjorde att jag ville läsa mer, för att få reda på vad det verkligen var som var så hemskt. Var det att hans mamma skulle dö, eller var det något helt annat? När det var väldigt nära att Det fruktansvärda skulle hända hade jag några aningar om vad det var, men var inte helt säker och det var något som jag tyckte väldigt mycket om - att inte veta. Många kriminalromaner är enligt mig förutsägbara och att Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö inte var det överraskade mig, på ett väldigt bra sätt.

Jag identifierade mig med Erik vid många tillfällen. Redan i början av berättelsen försöker han anpassa sig till vuxenvärlden genom att använda sig av deras uttryck och det är något som jag gjorde förut. Jag ville bli tagen på allvar och försökte därför att passa in i deras värld. Nu gjorde inte Erik det av samma anledning som mig, men att han faktiskt försökte passa in på det sättet kände jag igen i mig själv. Han dras mellan två världar: den vuxna och barnets och det är något som alla har varit med om eller kommer att vara med om. Jag tror att alla på något sätt kan känna igen sig själva i Erik, eftersom alla har upplevt hur det är att gå från att vara ett litet barn, till att vara en tonåring till att växa upp och bli vuxen.

Någon som jag inte alls tyckte om i berättelsen var Ellinor. Enligt mig var hon tråkig och på ett sätt väldigt irriterande, även om hon inte är med under lång tid i boken. Jag tyckte att hon var väldigt okänslig när Erik berättar om sommaren på Genesaret och Edmund. Istället för att bry sig om vad Erik har att säga gör hon bara det hon själv tycker är bra. Dessutom så känns det som att hon idiotförklarar Erik när hon säger:
"Javisst, min örnhanne", svarade min hustru. "Dumma karlar måste man gå bakom ryggen ibland."

Titeln

Jag tycker om att säga titeln på boken: Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Jag tycker dock inte att titeln har så mycket att göra med boken. Visst, Ewa Kaludis badade aldrig i Möckeln, men varför valde Håkan Nesser just den titeln? Å andra sidan tror jag att titeln lockar läsare för den är annorlunda och man undrar vad den betyder.

Slutet

De fem sista sidorna i boken tyckte jag väldigt mycket om. När Erik går och gräver upp mordvapnet och när han ligger i sängen med Ewa och säger vem det var som slog ihjäl Berra. Det var så mystiskt på något vis, han säger inte att det är mordvapnet, men man förstår ändå. Han säger vem det var som slog ihjäl Berra, men man får ändå inte reda på det.

Att det var ett öppet slut tyckte jag bäst om, det är inte alltid roligt att få reda på exakt hur allt är. Det är skönt att inte veta vissa saker, utan att kunna tolka själv. Annars blir allt så tråkigt.

Det var bara en sak som jag inte tyckte om, när boken b...