Ett ångestladdat (be)slut

Ett ångestladdat (be)slut

Kvinnan slöt sina ögon. Det var inte första gången hon gjort vad som komma skulle. Skillnaden nu var att hon tagit beslutet. Ett beslut om att nu måste hon sluta. Konsekvenserna kunde annars bli ohållbara. Kvinnan, någonstans i 30-års ålder, var smärt och slank. Hon utstrålade kraft och beslutsamhet. Någon som man såg på med respekt om man nu vågade möta hennes stålgrå ögon med sin blick. Hon kunde sin sak. Somliga skulle kanske ha kallat henne för "proffs", om man nu kunde kalla det hon regelbundet utförde för ett arbete. Bara några få i hennes närmaste omgivning kände till detta. Men det hade inte alltid varit så. En gång i tiden, som för kvinnan tycktes vara en evighet sedan, hade hon också varit nybörjare.

Det började dra ihop sig. Tiden för det hon fruktade allra mest var snart inne, men samtidigt skulle hon se det som en befrielse. Åtminstone trodde hon det.

Kvinnan mindes mycket väl de första gångerna hon "tystade" någon. Hur hon ljudlöst smugit sig fram till sängen och med en snabb manöver med handen fått de många gånger förvånade ögonparen som stirrade upp på henne att tyst somna in.

Första gången det skedde hade hon känt det som en enorm befrielse. Hon hade uppnått sitt mål, klarat sin uppgift. De "närmaste" hade varit stolta över henne och känslan som då fyllt hennes bröst var skön av tillfredsställelse.

Efter det följde flera år av upprepningar, upprepningar som hade gjort henne rutinerad. I sina kretsar var hon respekterad och beundrad för sina framgångar i sitt "jobb".

För att uppnå resultat måste man vara målinriktad, det var vad hon brukade säga till sina förtrogna, "de närmaste". Samt att "verktyget" måste vara bra. När det gäller "verktyget" får man absolut inte ge avkall på kvalitén, hur många gånger hon sagt det visste inte kvinnan, men varje gång hade hon fått tysta medgivanden av "de närmaste".

Men nu hade hon nått till vägs ände. Hon hade fattat beslutet själv. Det hade definitivt inte varit lätt, men nu skulle hon sluta. Bara ett sista "jobb" och det skulle hon fixa i kväll. Hon kände ingen ånger över sitt beslut, bara en stor lättnad att äntligen kommit fram till ett avgörande. Hon hoppades att "de närmaste" skulle förstå henne och att de skulle respektera hennes beslut.

Att ha "de närmaste" bakom sig i sådana här situationer och avgöranden såg kvinnan som något mycket viktigt. Annars kunde saker och ting snart svänga till hennes nackdel, och då kunde det gå illa, riktigt illa. Det visste kvinnan av erfarenhet. Hon hade sett några av sina "kollegor" som begått just det misstaget med "de närmaste" med svåra följder som resultat av liknande beslut som hon själv nu fattat.

Hon stod nu stilla i det mörka rummet. Skymningen hade kommit snabbt, snabbare än kvinnan tyckte var behagligt. Hon kände sig inte riktigt bekväm i situationen. Men hennes ankomst hade som vanligt varit enastående. Ljudlöst som en skugga hade hon glidit in genom den halvt öppna sovrumsdörren. Hon slog snabbt bort känslan av obehag, hon hade även där blivit en mästare på att kontrollera och styra sina känslor. Hon intalade sig snabbt att i åtminstone en övervägande del av alla "uppdrag" hon utfört hade det varit mörkt. Kvinnan var inte rädd för mörkret, hon fruktade det inte. Det hade tvärtom många gånger varit hennes bundsförvant. Hon och mörkret blev ett med varandra.

Hon knöt händerna hårt utefter sidorna. Sedan slappnade hon sakta av. Hon kände att alla spänningar som för ett ögonblick sedan bemästrat hennes kropp nu var borta. Massor med bilder flimrade snabbt förbi hennes slutna ögon. Alla de "jobb" som hon tidigare hade utfört. Såväl bra som dåliga, eller mindre bra som hon ofta kallade de dåliga "jobben" för. Hon kallade dem så för att de inte skulle kunna påverka hennes självförtroende. Hon nämnde heller aldrig något om det dåliga till "de närmaste". När allt kom omkring var hon rädd för deras eventuella dom. "De närmaste" var mäktiga.

Kvinnan rörde sig med vana steg sakta fram mot sitt intet ont anande "offer".

Återigen blev hon den ljudlösa skuggan som gled fram i natten. Ytterliggare en tanke slog henne. Hon var ju faktiskt riktigt bra på detta och det gav henne ofta en vällustkänsla. Varför ta bort den genom att sluta nu? Hon skakade hårt på huvudet för att få bort den felaktiga tanken ur skallen. Fokusera nu tänkte hon tyst. Hon insåg att hon måste fokusera på sin uppgift och inte strula till allting den här sista gången. Hon upprepade tanken på fokuseringen igen.

Två snabba steg och hon var framme vid sängen. Hon tittade ner på de avspända och slutna ögonen som från det lilla ansiktet verkade utstråla en sådan lugn och harmoni. Kunde hon verkligen ha hjärta att utföra detta "jobb" på denna hjälplösa människa? Hon gjorde nu något som hon inte gjort vid något annat tillfälle på sina tidigare "jobb". Hon strök med handen sakta bort de ljusa lockarna som skymde lite av ögonen på sitt "offer". Med alla risker en sådan beröring kan innebära för slutförandet av "jobbet".

Snart är dina bekymmer ur världen lilla älskling sa kvinnan viskande och förde sakta och vant ner sin hand mot det lilla huvudet. Hon stannade mitt i rörelsen, bara några centimeter från ansiktet som hade börjat röra på sig. Kvinnan stod ljudlös och stel och andades inte. Hon förbannade sig själv för sin klumpighet med lockarna. Men det lilla ansiktet slappnade åter av och sjönk in i sin drömvärld igen på några få sekunder. För kvinnan hade det verkat som en evighet. Som det fullblods "proffs" hon var återfick hon snart fattningen,...