Skildringen av psykisk kris i litteraturen 1800-1870

Skildringen av psykisk kris i litteraturen 1800-1870

1. Ämnesval och metod

Jag ska försöka belysa hur en människas psykiska kris skildras i olika verk under perioden 1800-1870, och har valt några aspekter av detta motiv som jag tror kan vara intressanta att diskutera och jämföra i sammanhanget. Det bör komma fram vilken föresats författaren har med motivet och framställningen, och på vilket sätt detta indikerar under vilken påverkan han/hon står av epokens filosofiska och estetiska idéer och strömningar. Jag hoppas kunna belysa krisens orsak och konkreta uttryck.

1.Vilka är karaktärens yttre och inre egenskaper?

2. Vad är anledningen till krisen och vilka uttryck tar den sig?

3. Vilken miljö befinner sig karaktären i under krisen och hur samspelar den med karaktärens själsliv och psyke?

4. Finns det någon motsvarighet till karaktärens inre i t ex hur naturen ser ut och uppför sig?

5. Använder författaren några särskilda stilistiska grepp i sin framställning? Bildspråk, ordval, intertextualitet?

2. Epikanalys:

Skräckromantik

Edgar Allan Poe´s "Huset Usher´s undergång" från 1830-talet är ett praktexempel på en romantisk text. Jag börjar med att titta på hur Poe beskriver Rodericks utseende. Innan den homodiegetiske berättaren möter honom minns han barndomsvännens  "stora, klara, makalöst lysande ögon, [...]  ovanligt breda näsborrar, [...] plus en ovanligt hög och bred panna". Jag lägger märke till att han i sin beskrivning två gånger använder ordet "ovanligt" som förstärkande epitet. Naturligtvis, det är ju en högst ovanlig karaktär det handlar om, alldagliga, vanliga människors psyke intresserade inte romantikerna. Berättaren slås av hur Roderick har förändrats under åren som gått. "Det var främst den spöklika blekheten och blickens säregna glans, som förvånade och skrämde mig. Det silkeslena håret hade fått växa vilt och [...] stod som trasslig spindelväv runt ansiktet. Trots mina ansträngningar kunde jag inte förknippa hans uttryck med något vanligt, enkelt och mänskligt." Här målas upp en bild av en annorlunda människa, en spöklik, fantastisk undantagsmänniska, och den psykiska krisen kan avläsas i hans yttre, i det vildvuxna håret och ögonens "säregna" utryck. Hans inre egenskaper beskrivs fragmentariskt och explicit. Det är svårt att skönja människan bakom sjukdomen, man kan nästan känna att han är sin sjukdom. Det finns även en oklar gräns mellan kropp och själ i berättelsen, han är både fysisk och psykiskt sjuk. 

Roderick gör ett "osammanhängande" intryck på berättaren som med sina iakttagelser suggererar fram bilden av hans väns mystiska, gåtfulla sjukdomstillstånd. Denna suggestiva framställning där hemligheten avslöjas gradvis hör också romantiken till.

Om vi beaktar Rodericks yttre och inre egenskaper tillsammans med hans isolerade tillvaro så framträder en person som motsvarar den romantiska synen på den alienerade, överkänslige konstnären, som stod utanför sociala och politiska sammanhang. [1] Roderick är ytterst känslig för sinnesintryck, han är musikaliskt begåvad, han diktar och målar fantastiska tavlor.

"Om en dödlig någonsin målat en ren idé, så var det Roderick Usher."

Sjukdomen benämns hypokondri vilket på den tiden ansågs vara en fysisk åkomma relaterad till nervsystemet. Det motsvarade ungefär melankoli, depression och är ganska realistiskt beskriven. Roderick beskrivs som nervös och ångestriden. Han darrar och talar osammanhängande, och hans sinnen är kraftigt överkänsliga. Han beskriver själv att det han fruktar mest är inte en konkret händelse utan ångesten i sig "detta grymma hjärnspöke". Romantikerna var intresserade av det omedvetna vilket kallades Naturens nattsida. [2]

Platsen för skådespelet är ett stort och dystert gammalt slott som ligger på isolerad plats på okänd ort. Huset Usher är en benämning på både släkten och själva byggnaden. Släktens förfall symboliseras av en spricka i fasaden. Romantiken intresserade sig för gotiska katedraler och slottsruiner till följd av ett nyvaknat intresse för medeltiden och dess historia och litteratur, och genom detta uppstod den gotiska berättelsen med sina skräckeffekter. [3] Roderick hävdar att allt som växer äger känsel och medvetande, även oorganiska ting. Denna tes applicerar han på fäderneslottet som skulle ha fått känsel och liv genom insamlandet och utplaceringen av stenarna, svamparna som växte på dem och "de murkna träden som stod runt om. [...] Beviset för detta känselmedvetande fanns att beskåda, sade han, [...] i den förtätade atmosfär som murar och vatten tillsammans åstadkom. Han tillade att det gick att påvisa i det tysta men envist onda inflytande som under sekler format släktens öde". Denna irrationella, ovetenskapliga tankegång är ett typiskt tecken på hur romantikerna vänt sig mot det regelstyrda, efterbildande förnuftstänkandet. Nu gällde inspiration och konstnärlig frihet, och där fanns inga krav på klarhet och rationalism.

I Poes berättelse inträffar kulmen i krisen, Usher´s undergång, en stormig natt, "bistert vacker, säregen och skön". Naturen uppför sig som om den hade en själ. Naturmystiken är ett framträdande drag i romantisk litteratur liksom önskan att nå ner i de själsliga djupen till det omedvetna, till dröm och fantasi. [4]

Realismen hos Flaubert

Den realistiska litteraturen skildrade vardagsmänniskan i sin närmiljö i samtiden. Man ville beröra läsaren med verkliga livsöden. [5] I England, präglat av industrialismen, tog sig den nya litteraturen in i den sociala misären och skildrade utsatthet, fattigdom och sociala orättvisor. I Frankrike var industrialismens avtryck på samhället mindre påtagligt och författarna intresserade sig snarare för den vanliga människans själsliv och erotiska förehavanden, hennes påverkan av konventioner och seder. Man fann ett nöje i att beskriva hennes svårigheter att slå sig fri och leva ut i det småborgerliga samhället.

Gustave Flauberts estetiska föresats med Madame Bovary 1857, var att skriva ett realistiskt verk så objektivt som möjligt. [6]  Det blir svårare att sammanfatta Emma Bovary´s kris än Roderick Usher´s eftersom Emmas utvecklar sig under längre berättad tid. Man får veta vem hon är genom att författaren följer och beskriver henne genom åren i det vardagliga livet genom objektivt betraktande, genom erlebte rede och genom skifte av synvinkel. Ibland får vi skildringar ur vardagen där det outsagda talar sitt tydliga språk. "Charles åt mycket och sakta; hon knaprade på några nötter och roade sig med att, stödd på armbågen, göra repor i vaxduken med knivspetsen."   Inget explicit, dramatiskt uttalande om hur dåligt hon mår, men anar vi inte i denna lilla sparsmakade beskrivning att allt inte står rätt till? Romanen består av sådana vardagsbilder och de bidrar till att bygga vår förståelse för Emmas liv i den franska småstaden där hon går under av tristess, livslögner och svikna förväntningar, förväntningar på kärleken framför allt. Det är i en följd av sådana vardagsbilder som Emmas förtvivlan målas upp för oss. [7] Emma skiljer sig markant från den typ av människa man valde att skildra under romantiken. Den realistiske författaren bagatelliserar inte vardagen och vardagsmänniskan och skildrar ofta människor ur de lägre klasserna. [8]

Emma skildras som en mycket tilldragande ung kvinna, fåfäng och nyckfull med illusioner och drömmar om passion och kärlek, ett resultat av hennes flitiga läsning av kärleksromaner under ungdomsårens klostertillvaro. Anledningen till krisen är att hon på grund av sina orealistiska förväntningar inte kan bli lycklig i den lilla staden och att hennes man inte motsvarar hennes manliga ideal. En orsak till kris som inte ter sig lika fantastisk eller overklig som i den romantiska skräckberättelsen.

Emmas psykiska kris tar sig uttryck i rastlöshet, nyckfullhet, och i ett ganska oklart seende där hon projicerar sin olycka på sin man. Hon retar sig på honom och hennes försök att dölja sin motvilja är en viktig anledning till hennes psykiska kollaps. Den tar sig även uttrycket att hon är otrogen och förslösar familjens tillgångar. Och allt detta skildras utan något som helst ställningstagande, bara genom Flauberts minutiöst omsättande av händelse till ord. [9]

Miljön spelar naturligtvis en roll för Emmas krisutveckling, men den har inte någon övernaturlig inverkan och är inte besjälad och mystifierad, utan realistiskt skildrad.

Naturen uppför sig inte som i den romantiska litteraturen. Fru Bovary betraktar "skyarna" genom sitt fönster. Léon har just lämnat staden och flyttat till Rouen.  "De[...] rullade hastigt ihop sig i mörka spiraler, genomskurna av solens långa strålar som guldpilarna på en upphängd trofé medan det tomma himlavalvet för övrigt antog en färgton som vitt porslin. Men så kom en vindstöt och böjde popplarna, regnet bröt plötsligt lös och smattrade not de gröna bladen. Sedan lyste solen fram igen"  Om en kvinna blivit övergiven av föremålet för sin åtrå i ett romantiskt verk, så hade förmodligen naturen varit i större upprorstillstånd.

Socialrealismen hos Dostojevskij

Jag har redan nämnt hur den engelska realismen skiljde sig från den franska. I Ryssland är den framför allt en idévärldens och själslivets realism, [10] som i Brott och Straff, där det dock även finns en social skildring av familjen Marmeladov. Jämfört med Emma Bovary är Katerina Marmeladovas problem inte tristess utan överlevnad. Hon är mor till tre barn och styvmor till Sonja, lider av lungsot, är gift med en alkoholiserad slarver samt utstött ur sin adliga familj som straff för att hon en gång mot deras vilja gifte sig sin stora kärlek. Hennes psykiska kris tar sig uttryck i apati och labilitet; hon kan bli både våldsam och gråtmild. Hon slår sina barn och strax innan hon dör, då hennes galenskap står i full blom, tvingar hon sina barn ut på gatan för att dansa och sjunga.   

Det finns en överensstämmelse mellan den omsorgsfullt beskrivna miljön och det inre tillståndet. "Det var kvavt i rummet men hon hade inte öppnat fönstren; utifrån trappan kom en otäck stank.  Katerinas kris skildras liksom Emma Bovary´s genom olika synvinklar. Första gången vi hör talas om henne är i andra kapitlet när hennes man berättar om henne för Raskolnikov. Hon beskrivs av både sin man och, längre fram i boken, av sin styvdotter som en god människa, vars nycker och våldsamma utbrott inte är symptom på elakhet utan ventilering av hennes smärta och ångest. Hon slår sina barn därför att hon lider med dem, ett lidande som inte går att härda ut. "She was not herself when she spoke, but driven to distraction by her illness and the crying of the hungry children; and it was said more to wound her than anything else.... For that's Katerina Ivanovna's character, and when children cry, even from hunger, she falls to beating them at           once."

Dostojevskij lyckas skapa sympati för den tragiska, komplexa människan Katerina. Hon är både god och ond, osjälvisk och egoistisk, generös och fåfäng, kärleksfull och grym.       

Dostojevskij är inte lika mån om objektiviteten som Flaubert. Det finns i skildringen av Katerina personliga omdömen som i följande exempel från den hjärtknipande gatuscenen där hennes barn försöker fly från hennes vansinniga upptåg. "Weeping and wailing, poor Katerina Ivanovna ran after them. She was a piteous and unseemly spectacle, as she ran, weeping and panting for breath."

Jag tycker Dostojevskij gör en empatisk, realistisk och osentimental skildring av en människas psykiska och fysiska undergång i ett samhälle utan skyddsnät.

3. Lyrikanalys

Lyriken är annorlunda till sin form och funktion än prosan. Den är inte lika episk (versepos undantaget), handlar mer om en isolerad stämning, företeelse eller känsla. Den klassicistiska poesin var oftast didaktisk, moraliserande och deskriptiv med allegoriska figurer och symboler. Under romantiken blev den ett uttrycksmedel för subjektivitet, fantasi, dröm och känsla. Det viktigaste kriteriet på en dikt, enligt Poe, är att den "intensivt rör och upplyfter själen". [11] Intresset för psyket och det undermedvetna gav dikter om melankoli, sorg och dödslängtan, den typ av psykisk kris Poes "The Raven" och Tegnérs "Mjeltsjukan" handlar om. Jag försöker beskriva krisens art, samt med vilka stilistiska grepp författaren skildrar den.

"The Raven"

Poe ansåg själv att poesin ska vara mångtydig och innehålla en "meningsfull underström". Om en poetisk underton blir för tydlig eller framträder för tidigt i dikten, blir den prosaisk.[12] Hur framställs då dikt-jagets psykiska kris i dikten enligt dessa kriterier?

Skildringen av den psykiska krisen står i huvudsak att finna i det vemod den tragiska underströmmen frambringar. Vi förstår att mannen befinner sig i kris därför att han fastnat i sin sorg över sin unga älskade som dött en för tidig död; han plågar sig själv med hennes minne på ett nästan masochistiskt sätt. Dikt-jagets symptom beskrivs som ett lidande under en tyngd av sorg: "weak and weary", där han satt med " sorrow for the lost Lenore".

Dikten har drag av skräckromantik. Miljön beskrivs som mörk och kuslig, det är t ex  midnatt när korpen dyker. Poe använder skräckuttryck som "fantastic terrors" och "horror".    Det finns hos korpen en romantisk närvaro av det förflutna: "of the saintly days of yore;"  "Ghastly grim and ancient raven". Det finns inslag av övernaturlighet t ex i hur Korpens demoniska drag accentueras: "And his eyes have all the seeming of a demon's that is dreaming, And the lamp-light o'er him streaming throws his shadow on the floor;" Intresset för drömmar och mystik är typiskt romantiskt: "dreaming dreams no mortal ever dared to dream before; ", "this mystery explore". Det är i denna värld av mörker, mystik, dröm och övernaturlighet som den psykiska krisen träder fram.

Formellt är de 18 strofernas metriska och språkliga regelbundenhet förförisk. Rytmen är regelbunden, böljande och taktfast, med en harmonisk följden av allitterationer, assonanser och rim: " But the fact is I was napping, and so gently you came rapping, /And so faintly you came tapping, tapping at my chamber door," (markerade samband) Språkljudskärnan i dikten byggs upp i genomgående rimmande på omkvädet "Nevermore": horror, floor, door, shore, implore, store, Lenore osv.

Vidare är dikten ganska lång och Poe hinner bygga upp stämningen och mystiken. Det är först de nio avslutande stroferna som dikt-jagets psykiska ohälsa blir tydlig, när han för att plåga sig själv ställer frågor till korpen, denne "Prophet" eller "devil", vars svar alltid är "nevermore". Svarets innebörd varieras efter frågans art. Han ska få träffa sin älskade aldrig mer, få lättnad i sin sorg aldrig mer osv. Den sista strofen beseglar dikt-jagets själs obotliga tillstånd av sorg: "And my soul from out that shadow that lies floating on the floor/ Shall be lifted -- nevermore!".

"Mjeltsjukan"

Tegnérs dikt beskriver melankoli orsakad av livsleda snarare än sorg. Dikten är skriven på ottave rime. Den bundna formen är ett drag av Tegnérs klassicistiska tradition. Den delvis nya hanteringen av bilder och språk samt intresset för det personliga själstillståndet kan man väl säga ligger i fas med romantikens intresse för känsla, psyke och individ. Min analys blir begränsad till att beskriva bildspråket.

Ordet mjältsjuka motsvarar melankoli, depression, och jag tycker nästan att dikten kan läsas som en poetisk symptombeskrivning av en depression. Diktens första strof beskriver det positiva, friska tillståndet innan sjukdomen. Tegnér inleder med en allusion på Dante i en bild som illustrerar Tegnérs livs mentala, intellektuella, själsliga höjdpunkt. Däruppe är allt ljust och klart och han blickar med glädje och tillgivenhet både uppåt mot solen, och ner mot jorden. Ljuset är hos Tegnér ofta likställt med diktandet. [13] Men framför sig har han "branter" - ett ord som associerar till fallrisk.

I andra strofen blir han sjuk och depressionen beskrivs dyka upp plötsligt i form av en "mjältsjuk svartalf" - en besjälad varelse som biter sig fast i den drabbades hjärta. I den klassicistiska dikten ersätts ofta ett sakled (känsla, ting, företeelse) med en figur (personifikation, allegori, symbol)

För att beskriva hur dikt-jagets värld förändras använder Tegnér till en början metaforiskt färg och ljus: "gul" (som tapeterna i Brott och straff), "svart", "mörkt", "mörknade", "bleknat", årstid: "höstligt", temperatur: "förfrusna". Han beskriver hur "landskapet" blev "tomt och ödsligt". Tillväxten stannar av: "vissnade", "var blomsterstängel brast". Detta är inga originella metaforer i sig men hanteringen av dem gör dikten speciell.

 I tredje strofen befinner han sig i sjukdomen, beskriver den inte rent metaforiskt utan gestaltar mer konkret inifrån det nya tillståndet hur han Nu ser på verkligheten: "Hvad vill mig verkligheten med sin döda, / sin stumma massa, tryckande och rå?". Han drabbas av minskad arbetslust och en känsla av meningslöshet: "Och sjelfva dikten! Dess lindansarmöda, /dess luftsprång har jag sett mig mätt uppå./ Dess gyckelbilder tillfredsställa ingen," Ett bildsprång som för tankarna till cirkuskonst: Dikten är inget annat än ytlig, "lösskummande" uppvisning.

    I fjärde strofen finns vad som kan uppfattas som en romantik-typisk ironi när han prisar människorna: "Dig menskoslägte, dig bör jag dock prisa, / Guds afbild du, hur träffande, hur sann!" men fortsätter: "Två lögner har du likväl till att visa, / den ena heter qvinna oc...