Kommentar till Tomas Tranströmers ”Ostinato” ur 17dikter (1954)

2 röster
6463 visningar
uppladdat: 2009-07-30
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Under vråkens kretsande punkt av stillhet,

rullar havet dånande fram i ljuset,

tuggar blint sitt betsel av tång och frustar

       skum över stranden.

Jorden höljs av mörker som flädermössen

pejlar. Vråken stannar och blir en stjärna.

Havet rullar dånande fram och frustar

skum över stranden.

I dikten finns inget "jag" och inget personligt tilltal, det är en rent naturbeskrivande dikt. Under 50-talet intog författaren en undanskymd roll i dikten, så även Tranströmer. Jag tittade igenom 50-talssamlingarna 17 dikter och Hemligheter på vägen och fann ett författarnära dikt-jag oftast helt frånvarande, eller blygsamt framträdande som betraktare: " hör jag", "jag står". I några dikter distanserar sig Tranströmer med opersonliga pronomenet "man", med tredje persons "han" eller med ett opersonligt "du": "Du hålls vaken utav samma lagar."[1]

Dikten är komponerad av två sapfiska strofer, ett av Tranströmers favoritversmått. Den första placerar oss vid havet under dagtid. Första raden, ett rumsadverbial, leder vår blick uppåt mot en stilla punkt i vilken kretsar en vråk. I andra raden sänker vi blicken mot havet. I andra strofen blir det mörkt. Vi får återigen blicka uppåt mot vråken som förvandlas till stjärna, och nedåt mot havet som inte stillnat i mörkret.

 Stroferna förenas genom upprepningen av motiven vråken och havet. Tranströmer varierar inte formuleringen av havsmotivet; första strofens "rullar havet dånande fram" motsvaras av andra strofens "Havet rullar dånande fram". Identiska är även strofernas avslutningar, "och frustar/skum över stranden". Denna ordagranna upprepning förstärker diktens dominerande bild av det obevekliga, oföränderliga havets rörelse. Tiden förändras från dag till natt, vråken förändras från fågel till stjärna, flädermöss inträder på scenen med mörkret, men havet fortsätter sin aktivitet, oberörd av omvärlden.

 Stroferna ställs mot varandra antitetiskt med ljuset i första och mörkret i andra. Inom stroferna, mellan motiven händer något intressant. Vråken är stilla i sin "kretsande punkt av stillhet". Havet däremot är i kraftig framåtrörelse. Det finns alltså ett antitetiskt förhållande mellan motiven inom stroferna: rörelse och stillastående. I andra strofen dyker flädermössen upp och "pejlar" mörkret; ett tredje väsen tar därmed plats i dikten. I mörkret sker något intressant med vråken. Den "stannar och blir en stjärna". Därmed accentueras stillaståendet hos vråken, men vi får samtidigt en plötslig, katapultliknande rörelse uppåt i dikten. Stjärnor vet vi alla är långt borta, högt upp, ljusår från vråkens utgångspunkt en bit över havet. I och med denna förvandling infinner sig ett spatialt perspektiv som vidgas uppåt och ger dikten en känsla av oändlig rymd.

Havsmetaforen bygger på en dubbel överensstämmelse mellan sak- och bildled, dels i den kraftfulla framåtrörelsen, dels i skummandet.  Havet liknas vid en häst framriden i sprängande galopp. Det "tuggar blint sitt betsel av tång och frustar/skum över stranden. " Valet av uttryck för metaforen tycker jag är anmärkningsvärt; Tranströmer väljer att låta oss se hästen via bilden av hur den tuggar sitt betsel, och han lyckas då även få med havets tång i metaforen. Betslet liknas vi tången. Genialt. Luftskummet som bildas när vågorna slår mot vattnet har Tranströmer liknat vid det skum en häst utsöndrar vid kraftig fysisk ansträngning. Metaforen känns förvånansvärt osökt i sin restlöshet, och exemplifierar tydligt Tranströmers begåvning: denna till synes enkla översättning av ett fenomen, en tanke, en komplikation till en enkel bild.

Kommen såhär långt i min analys slår jag upp titelordet i Bonniers Svenska Ordbok och får en stor aha-upplevelse. Ostinato är en musikterm för "ett motiv som ständigt upprepas i en stämma medan övriga stämmor är fria".  Därav alltså havsmotivet som upprepas medan övriga motiv varieras, som en ostinato i ett musikstycke. Man ska nog alltid ha i åtanke att Tranströmer inte bara är poet. Som pianist och musiker skriver han ofta in musiken i sina dikter på olika sätt.

 Det finns för övrigt en musikalitet i diktens språkljudsuppbyggnad med assonans och allitteration. Diktens dominerande vokal är u (under, punkt, rullar, tuggar, frustar, skum). Det finns ett framträdande r-ljud (vråkens, kretsande, rullar, fram, frustar, stranden, mörker, flädermössen). Allitterationerna ger dikten stadga och rytm: "blint sitt betsel", "skum över stranden", "fram och frustar". Jag tycker jag kan höra havet slå mot stranden om jag accentuerar f- och i synnerhet s-ljuden i strofernas avslutande rader. [2]

Dikten är skriven i slutet på 50-talet under en period då poeten oftast intar en avsides ställning i både dikten och samhällsdebatten. 30-talets lyrik präglades av subjektivitet och personnära frågeställningar. Detta förändrades under 40-talet då poeterna, med t ex Vennberg och Lindegren i förgrunden, inriktade sig på mer allmänmänskligt existentiella teman. [3] Under 50-talet kliver poeten in i anonymitet och döljer sig bakom en mask eller håller distansen genom att spela en roll, som Forsell och Setterlind.  Tranströmer skriver ibland i bunden form, kanske en påverkan av 50-talspoeternas minskande intresse för den fria versen och det yviga bilderna från den surrealistiska influensen. Man fortsatte dock med formexperiment, men[4] man ville ta ner spr&...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Litteratur: Elleström Lars, Lyrikanalys, Lund 1999 Delblanc Sven, Göransson Sverker, Lönnroth Lars, Den Svenska Litteraturen , Ljubljana 1999 Holmqvist Bengt, Isaksson Folke, 50-talslyrik, Stockholm 1955 Isaksson Folke, Palm Göran, 50-talslyrik, Stockholm 1960 Tranströmer Tomas, Samlade dikter 1954-1996, Viborg 2006 [1] Tranströmer s. 17 "Upprörd meditation" [2] Hela analysen tar stöd i Elleströms Lyrikanalys. [3] Delblanc/Göransson/Lönnroth s. 223 [4] Holmqvist/Isaksson s. 5 [5] Holmqvist/Isaksson s. 6

Kommentera arbetet: Kommentar till Tomas Tranströmers ”Ostinato” ur 17dikter (1954)

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Ylva Sundell 2018-01-31

    Tack! Fin analys. Hjälpte mig mycket.

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2009-07-30]   Kommentar till Tomas Tranströmers ”Ostinato” ur 17dikter (1954)
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=58292 [2018-07-20]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in med Facebook