Olyckan

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

- Rör mig inte Mohammed.
Jag hyste ett sådant agg mot alla som kom från andra länder. Det var bara helsvenskar jag gillade och umgicks med. Jag avskydde invandrare. Kunde de inte ha stannat kvar i sina fördömda länder och låta oss svenskar vara? När de kommer till Sverige terroriserar de bara våra städer.
Mohammed är annorlunda, han hjälper äldre människor, lyder sina föräldrar och är artig mot alla. I mina ögon kommer han hur det än må vara, alltid vara den invandraren han är. Det värsta med Mohammed är när han hjälper mig. En gång när jag svimmade kom han och hjälpte mig. Varför hjälpte han mig? Kunde inte mina svenska kompisar ha hjälpt mig istället?
Jag gick från skolan till busshållsplatsen. Vinden blåste, snön yrade och det var mörkt. Varför hade jag köpt söndriga byxor? Kölden var ännu värre på grund av det.
Plötsligt hörde jag ett högt ljud. Jag kunde inte höra var ljudet kom ifrån. När jag vände mig om, såg jag Mohammed springa mot mig. I ögonvrån såg jag ett starkt ljus och därefter blev allting svart.
När jag öppnade mina ögon såg jag att jag låg i en säng, hade gips på min ena arm, på mitt ena ben och att jag hade annorlunda kläder. Jag förstod inte var jag var. Det enda jag kom ihåg var ett starkt ljus och ett högt ljud. På en stol såg jag Mohammed, han log. Varför log han?
- Vad gör du här?
Genast fick han en nedstämd min och reste sig upp. Med beslutsamma steg gick han från rummet jag var i. Jag kände en lättnad.
Sedan måste jag ha somnat, för när jag tittade på klockan insåg jag att det hade gått två timmar.
Minnet från att Mohammed var i rummet slog mig och jag kände mig som idiot. Varför gjorde jag Mohammed ledsen? Han hade varit snäll med att ha kommit hit, jämfört med mina kompisar som inte hade gjort det. Jag ångrade djupt vad jag hade sagt och hoppades att det fanns ett tillfälle att förlåta honom. Då såg jag ett huvud sticka in mellan dörren, det var Mohammeds huvud.
- Förlåt, sade jag.
Han nickade och satte sig på stolen ännu en gång. Mohammed öppnade munnen och sade:
- Du har varit med om en olycka och jag ville se att du mådde bra.
- Vill du höra en sak, ...