Axilon, Elanea och girafferna

En gång för mycket länge sedan, i ett land inte helt olikt vårt eget, levde en man vid namn Axilon. Axilon hade kort blont hår, och stora fräknar över hela kroppen. Han levde helt ensam i en liten stuga i skogen, och det hade han gjort ända sedan han fick ta över gården från sina föräldrar, då de försvann mystiskt när Axilon endast var ett barn.
Axilon trivdes mycket bra med sitt liv, men det var som om något fattades. Han kunde inte riktigt sätta fingret på vad, men känslan av saknad gnagde hela tiden i hans huvud. Andra frågor som gnagde i hans huvud var frågor som "Vad finns utanför skogen?", "Är jag den enda kvarlevande människan?". Axilon hade nämligen aldrig lämnat skogen som hans stuga befann sig i.

Varje dag begav sig Axilon til en liten bäck som låg några kilometer från stugan för att hämta vatten. Detta var en vanlig dag, precis som alla andra. Detta var åtminstone vad Axilon trodde, ända tills han möttes av...en människa!

Vid bäckens kant satt den vackraste varelse Axilon någonsin kunnat föreställa sig och tvättade håret. Det var en ung kvinna med långt svallande svart hår, hy vit som snö, och ett leende som kunde gjort gudarna avundsjuka.

"Vem är du?"
Orden kom ur Axilon innan han ens hann tänka.
"Jag är Elanea, dotter till Mardes, vredets gud, och Ara, skönhetens gudinna."

En stund stod de där och bara såg varandra djupt i ögonen. En sorts själslig kontakt mellan dem uppstod. Axilon förklarade för Elanea att detta var första gången han sett en annan människa sedan hans föräldrar dog. Han berättade allt om hur hans föräldrar försvunnit när han var runt 6 år, och hur han sedan dess skött gården alldeles ensam. Elanea fängslades av berättelsen och erbjöd sig att hjälpa Axilon att leta efter sina föräldrar.

Sagt och gjort - dagen därpå gav sig Axilon och Elanea ut för att leta. Axilon, som aldrig lämnat skogen tvekade ett tag innan han tog det första steget på okänd mark.

De vandrade i dagar, ja, kanske veckor, utan resultat. Elanea var efter veckor av vandrande tvungen att lämna Axilon. Hon följde honom till hans lilla stuga och förberedde sig sedan för att ta farväl. När stunden för Elaneas avresa var kommen, insåg de båda något - de var förälskade. När detta hänt, eller huruvida detta var resultatet av en lång process som pågått under den långa vandringen, var något de båda var förundrade över.

Axilon erbjöd Elanea att bo hos honom, till Elaneas stora förtjusning. Sagt och gjort, Elanea flyttade in omedelbart. Dagar, veckor och månader av lycklig kärlek passerade...
Så plötsligt en dag, vaknade de båda av ett öronbedövande vrål.
"Elanea! Kom genast hit!"
Det var Elaneas far, Mardes, vredets gud, som hade vaknat.

Elanea hade inte mycket till val, och gjorde motvilligt som Merdes sa.

Dagar gick, utan att Axilon såg ett spår av Elanea. En dag när Alexis skulle hämta vatten vid bäcken möttes han dock av en annan förunderlig syn. Där satt en mycket vacker kvinna, med glittrande vackra vingar på ryggen. Axilon hoppade till.
"Hejsan Axilon. Jag är Elaneas mor, Ara, skönhetens gudinna. Jag har tråkiga nyheter angående din kärlek Elanea"
"Vad har hänt med henne?!", skrek Axilon spontant.

"Min man, Merdes, ogillar kärleken mellan dig och Elanea. För att hindra er från att träffas har han har låst in Elanea i ett torn på andra sidan jorden... Jag är ledsen, Axilon, men det finns inte mycket jag kan göra."

Axilon kände att han var tvungen att ge sig ut för att leta efter Elanea, trots att han visste att det var i princip omöjligt att hitta henne.

Elaneas far, som spionerat på Axilon, blev rasande, och förvandlade honom till en häst, för att förhindra honom fråna att forsätta leta. Han blev en gul häst med stora bruna prickar över hela sig.

Axilon ville förståss fortfarande hitta Elanea, så han fortsatte sitt letande, trots faktumet att han förvandlats till en häst. Han gick från torn till torn, runt om i hela världen. Vid varje torn sträckte han på halsen för att försöka nå upp till fönstret. Varje gång han gjorde detta så växte hans hals någon millimeter. Med tiden blev hans hals flera centimeter längre, och så småningom flera meter längre. Till slut nådde han utan problem upp till fönstret högst upp i de flesta torn.

Flera veckor hade gått, utan att Axilon funnit vad han sökte. Han tänkte söka upp ett sista torn innan han gav upp, vilket han också gjorde. Detta var något han inte skulle ångra, för där satt hon - Elanea! Trots att Axilon numer var en gul häst med ...