Skrivuppgift 2 - Brev till min älskade

Rostock 1943

Min älskade Anna, som jag saknar dig!

Vi har rest hela dagen, och kommer att göra det i ytterligare ett dygn. Vi har färdats i krigets spår, genom ett sönderbombat Tyskland. Det är fruktansvärt att se vad som gjorts med de landskap och städer vi passerar och jag kan endast föreställa mig hur många oskyldiga liv som fallit för krigets hand. När vi körde genom Rostock sprang barn runt bilen och bankade på fönsterrutorna med sina små nävar. De skrek efter mat och rent vatten, det var fruktansvärt att bevittna. Många av de andra männen i bussen spottade efter ungarna, som om kriget var deras fel bara för att de är tyskar?!

Jag är både rädd och förväntansfull inför vår ankomst till Ravensbruck. Visserligen har det sagts mig otaliga gånger att vi inte har något att oroa oss för, att SS-soldaterna förlorat sin makt och att vi fått tillåtelse av Himmler, lägerkommendanten,  att köra in med  bussarna för att hämta hem våra män. Men nazisterna har lurat oss förut och även om de är svaga nu är de inte obefintliga och ännu en lögn skulle inte vara förvånande. Jag avskyr mig själv för att jag oroar dig, men jag måste få tala med någon om mina bekymmer. Alla här säger inte mer än att jag bara oroar mig i onödan, jag hoppas att de har rätt. Trots detta vet jag ändå att jag gör det enda som är rätt och jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag vände om nu. Tanken har frestat mig att få återvända hem till dig och min blivande son eller dotter.  Tänk om jag aldrig får återse er?

Med kärlek, Anders

Ravensbrück 1943

Käraste Anna!

Vi anlände till Ravensbruck tidigt igår morse och planerar att stanna här i ytterligare en dag. Jag kan inte med ord beskriva mina känslor efter dagens upplevelser. Jag är stum av chock och sorg. Jag är skakad över vilka fruktansvärda händelser som inträffat här. Först nu, när jag sett det värsta av det värsta med egna ögon, börjar det gå upp för mig vilken fasansfull tragedi kriget varit och hur fruktansvärt det präglat de människor som finns kvar. Att åka genom portarna till arbets- och koncentrationslägret var som att kliva in i en helt annan värld. Jag känner mig så liten och otillräcklig. Alla dessa människor bönar om hjälp och jag står svarslös. Vi kan omöjligt ta med oss alla, inte heller lämna någon kvar.

Här har människor, fram för allt kvinnor, samlats av alla dess slag. Människor lika dig och mig, varken sämre eller bättre. Ändå har de straffats så grovt. Anna, jag kan inte förstå varför och jag vägrar att acceptera det.

När vi först äntrade portarna till lägret kunde jag först inte avgöra om människorna därinne var levande eller döda. De visade sig vara bäggedera. Till höger om infarten låg en stor hög av någonting som vid första anblicken såg ut att vara en hög med gamla kläder eller bråte. Någonting som visade sig vara lik. Magra, smutsiga, ruttnande lik. Lik som varit människor; fäder, mödrar, söner och döttrar. Människor som varit älskade och som älskat. Människor som betytt för någon annan precis vad du gör för mig. Precis innanför grindarna på motsatt sida av vägen satt en grupp med människor, inte alltför olika de som låg livlösa, slängda ovanpå högen på andra sidan vägen. Människorna, likt spöken med utmärglade, grönbleka kroppar, kantiga ansikten och utstickande ögon satt, halvt låg på marken. Alla bar samma randiga pyjamas med en tygtriangel fastsydd på vänster arm. En brun triangel betyder zigenare, rosa homosexuell, röd politisk fånge och gul - jude.

Människorna reagerade knappt när vi kom, de makade sig försiktigt längre bort från oss med skrämda ansiktsuttryck. En liten flicka började gråta och tryckte sig tätt intill sin mor. Enorma byggnader tornade upp sig bakom gruppen av människor - Ravensbruck. Peter, en man som anslutit sig till oss i Skanör  tog till orda och förklarade för människorna vilka vi var och vårt ärende. Han förklarade för dem att vi i första hand skulle ta med oss skandinaver men att vi skulle försöka få med oss så många som möjligt. En fruktansvärd stund följde. I nästan en timme ägnade vi oss åt utgallring av människor. De som var lämpliga att ta med och de som var lämpligast att lämna kvar. Alla skandinaver tog vi med, oberoende av vilket skick de befann sig i. Bussarna var utrustade med 30 sittplatser var, vi lyckades få plats med 50 människor i varje buss.

Kyssar, Din Anders

Neubrandenburg 1943

Anna,

Om jag tyckte att resan hit var svår vet jag inte hur jag ska beskriva vår färd tillbaka till Sverige. Jag sitter i en buss, fullpackad med de människor som Gud tycks ha glömt. De säger knappt någonting. Inte ens barnen pratar eller leker med varandra. Någon gråter tyst mot en annans axel, en hel del hostar och snyter sig i ärmen. Det går knappt att få kontakt med människorna. Att skilja på män och kvinnor är nästan omöjligt och att försöka minnas deras namn som de med hesa, inövade röster talade om när de steg ombord på bussen är inte att tala om. De bär alla samma randiga pyjamasliknande dräkt och kortklippta hår. Faktum är att de  knappt känns som människor, snarare som själlösa vålnader. Jag vill känna att jag har hjälpt till, att mina handlingar här har gjort skillnad. Men när jag tittar ut över alla tärda kroppar och utmärglade sinnen känner jag mig så hjälplös och obetydlig. Kroppar kan i hög grad repareras. Det är svårare att reparera en själ. Alla fruktansvärda ting dessa människor tvingats att bevittna har vållat sår som aldrig kommer att läka.

Trelleborg 1943

Kära hustru.

Jag är omtumlad, alla intryck har fyllt min kropp och går jag inte och lägger mig snart tror jag bestämt att de kommer börja läcka ut ur öronen på mig.

När vi passerade gränsen till Sverige tidigt i morse tog Peter än en gång till orda. Mycket rationellt förklarade han att vi nu passerat gränsen och att vi inom några timmar skulle anlända till Stockholm där de skulle mötas av Röda Korsets hjälparbetare.  Passagerarna satt orörliga, som stenar, precis som om vi ingenting sagt. Tystnaden fortgick ytterligare några minuter, tills en medelålders man ställde sig upp. Tårar rann ner för hans rynkiga kinder samtidigt som han applåderade. Han knuffade uppfordrande till resenärerna omkring sig och utropade, "-Vi är i Sverige", vi är säkra nu, det är över, förstår ni inte, det är över!". Försiktiga, stela leenden spreds över gruppen och det ena skrattet avlöste det andra samtidigt som tårarna strömmade ur samtligas ögon, mina inräknat. Jag önskar att du varit där ty det var en underbar syn, en fantastisk kontrast efter alla syner och intryck som fyllt min själ under de senaste dagarna. Mannen som först ställt sig upp, Reuben Stern, kom fram och satte sig bredvid mig där fram. Vi tog i hand och han började sedan helt utan vidare berätta för mig om sitt liv.

Reuben föddes 1894 i Berlin av en judisk mor och en arisk far. Han bildade familj och lyckades skaffa sig ett bra jobb på ett sjukhus i Berlin. När nazisterna tog makten över Tyskland ställdes hela hans värld på ända. Han och hans hustru samt deras tre barn stöttes ut ur samhället mer och mer. Reuben förlorade sitt jobb, barnen togs ur skolan och deras fina lägenhet, Reubens livsverk, konfiskerades tillsammans med alla deras tillhörigheter. De tvångsflyttades till slut till ghettot. Tillsammans med  åtskilliga andra judar, svarta, zigenare och asociala människor lyckades de skapa ett samhälle, ett nytt liv i de sämsta kvarteren av Berlin. Samhället hade många brister, men de levde och de fick vara tillsammans. Hur de stod ut i de trånga, smutsiga lägenheterna, så gott som utan mat och andra förnödenheter är för mig en gåta. Gud skall veta att han för alltid är skyldig för nazismens oskyldiga offer! Den lilla glädje Reuben och hans familj lyckats finna i ghettot slogs för alltid sönder en dag. En tidig morgon i september tågade en grupp SS-soldater in i ghettot där de valde ut ett 20-tal människor av god fysik, lastade dem på ett flak och körde iväg. Reuben var en av de människorna som kördes iväg den dagen, en av de människor som utan förklaring fraktades iväg ifrån sina förtvivlade familjemedlemmar. De togs till tågstationen där de likt sillar i en ask packades in i ett tåg. I två dygn färdades de med tåget, utan varken mat, vatten eller andra nödvändigheter. När de äntligen anlände till vad som senare skulle gå upp för dem var arbetslägret Ravensbruck, deras nya hem och för många även det sista, kunde de inte föreställa sig hur någonting kunde vara värre än livet i ghettot eller den resa de just uthärdat. De tänkte att arbetade man bara tillräckligt hårt kunde man säkert få det riktigt bra. Visst hade de hört ryktena om hur nazisterna gasade ihjäl en för att sedan bränna de döda kropparna i stora, underjordiska ugnar. Men de hade alla svårt att acceptera det som sanning, de ville inte tro att något så fruktansvärt kunde vara sant. Det visade sig dock vara sant. Reuben och hans vänner placerades i madrasslösa flervåningssängar i kalla celler. De tvingades till omänskligt hårt arbete hela dagarna nästan helt utan mat, vatten och sömn. Varje månad undersökttes de av läkare och varje månad gick ett tåg med människor mot gaskamrarna i Auschwitz. En dag var något förändrat. Vakterna vid frukosten vars blickar tidigare varit mörka och kalla var nu disiga och oroliga. De kastade ideligen förstulna blickar på varandra och mumlade oroligt för sig själva, på tyska såklart så Reuben förstod knappt vad de sa men kunde höra på tonläget att det var oroliga, över vad kunde han dock inte komma underfund med. Dagen fortskred på samma sätt, en efter en försvann vakterna från sina vaktposter, till kvällen sågs endast fem till som tafatt förde dem tillbaka till sina rum.  Efter några timmar rycktes dörren till cellen upp och två ss-soldater kom in. De var bleka i ansiktena och pratade hela tiden upprört till varandra på tyska. De tog med sig ett tiotal män och smällde sedan igen dörren utan förklaring. Utanför fönstret blixtrade ljus och skott efter skott avfyrades. Efter ytterligare några minuter kom ännu en soldat in och tog denhär gången med sig resterande knappt tio män. Reuben kände på sig att detta inte bådade gått och gömde sig därför på golvet under sängarna tillsammans med två andra män. Så fort den sista gruppen av fångar lämnat cellen flydde de från rummet ut på det nu myllrande torget. Stora lastbilar fyllda till bristningsgränden körde en efter en genom portarna ut ur lägret. Gevärsskott avlöstes av förtvivlade skrik, gråt och höga gälla rop och mitt i allting brann en stor brasa, av lik. Reuben stod för ett ögonblick som förstelnad, tagen av synen men insåg snart stundens alvar och flydde tillsammans med de andra två in bakom ett elskåp några meter där ifrån. Natten fortskred i ett...