Skrivuppgift 1 - En soldats dagbok

Skrivuppgift 1 - En soldats dagbok

2 september 1917

Vi lämnar nu den enda trygghet och glädje vi lyckats finna i dessa tider. Vi lämnar vänskapen och gemenskapen bakom oss och intar fronten vid Hindenburg linjen. När vi lämnar kavalleriet är vi alla fortfarande vänner, nästan bröder. Men ju närmare fronten vi kommer desto längre flyttar alla ifrån varandra i bussen. Jag vet hur det kommer att bli när vi senare ikväll kommer till fronten. Allt vi sedan tidigare byggt upp emellan oss kommer vara som bort blåst och vi kommer inte vara något annat är stridskamrater. Då finns inte längre tid eller plats varken i matkön eller i hjärtat för vänskap. Då är allt på liv och död. Vi vet alla hur det kommer att bli och vi bävar inför det.

Tankarna har inte kommit ikapp mig än, i sinnet är jag ännu på kavalleriet och tränar givakt och äter bönor med fläsk. Men jag vet att den kommer snart, den enorma vågen av rädsla, ångest och saknad efter allt som finns där hemma. Allt som jag tidigare älskat och identifierat med mig. Jag försöker verkligen att minnas min dotters leende och doften av min älskades hår. Men tiden har tagit ut sin rätt och bilder av krig och dofter av blod har fyllt mitt sinne. Efter nästan tre år finner jag fortfarande kriget lika skrämmande. Varje skott ekar fortfarande lika högt i mina öron. Det skär fortfarande lika djupt i hjärtat att se någon i truppen dö. Jag hoppades länge att mina starka känslor, likt de flesta andras skulle trubbas av. Men aldrig har det skett.

3 september 1917

Vi anlände sent igår kväll, jag fick aldrig tid att skriva då på grund av allt som skulle ställas i ordning för morgondagen. Vi är 130 man totalt, nästan bara barn. Bara några få av oss har varit med lika länge som jag. Endast en handfull fanns här ännu tidigare. Ögonen lyser av upphetsning blandat med ängslan hos de nya. Hos dem som hängt med ett tag lyser inte längre ögonen. De glänser inte ens. Det är vidrigt att se hur kriget förändrar människor. Hur det suger musten ur pigga, krya unga män och fyller deras sinnen med bilder och dofter av död och smuts. Jag undrar vad kriget har gjort med mig och hur jag har förändrats. När jag kommer hem, om jag kommer hem, kommer min dotter känna igen mig, kommer min familj fortfarande älska mig? Kommer jag någonsin att se blommor och känna doften av hav eller är min själ för alltid nedsvärtad av gevärens sot?

Jag har tappat räkningen på alla gånger jag varit vid fronten, Gud jag hoppas detta blir min sista. Dagarna på kavalleriet är sagolika jämfört med detta. Så länge jag befann mig där kände jag trygghet och broderskap. Trots att vi ideligen påmindes om att kriget stod på farstubron lyckades vi skapa en oas, där vi kunde äta och sova lugnt, röka cigaretter och umgås med varandra.  

8 september 1917

Engelsmännen beskjuter oss ideligen och vi har knappt tillräckligt med kulor för att besvara deras eld. Skottlossningen pågår nästan dygnet runt och jag kan nätt och jämnt sova under de få perioder som erbjuds. Britterna är ofattbart pricksäkra jämför med våra män som fumligt hanterar skjutvapnen som de barn de egentligen är. Våra livsmedelstransporter skjuts ständigt sönder och få bärare vågar röra sig utanför lägret . Motståndarnas granater duggar tätt och vi är flera man kort men än har vi inte fått något besked om när vi kommer att bli utbytta.

Vi vadar upp till knäna i lera som blandats med blod och avföring. Döda kroppar som inte hunnits föras bort ligger strödda runt omkring oss, vissa har börjat lukta. Snöblandat regn har försänkt fronten i ett grått dis de senaste dagarna och vore det inte för livsfaran skulle jag gärna vilja gå upp ur skyttegravarna och beskåda de färgsprakande fyrverkerierna. De skulle säkerligen vara vackra mot den nästan alldeles vita himlen.

Heinz fälldes igår. Jag såg allt hända, det gick så fort men det ändrar inte faktum att det var ett fruktansvärt bevittnande. Han tittade upp ur skyttegraven för att avfyra ett skott och då, på en tiondels sekund träffade kulan, precis över höger öga. Han dog direkt. Varje gång jag tvingas bevittna någon i truppens död tar lika hårt, men med Heinz var det annorlunda. Vi har gått sida vid sida genom hela livet och han har varit ett stort stöd för mig under dessa svåra tider. Vi har kunnat prata om viktiga saker när de andra männen velat supa och prata fruntimmer. Jag har kunnat anförtro mig åt honom om min saknad och min rädsla och han har aldrig hånat mig. Gud, jag kommer att sakna honom. Må han vila i frid, ty han var en fin man som förtjänade ett bättre öde än vad kriget kunde bringa honom.

Nu kan inte ens tanken på att få komma tillbaka till kavalleriet skänka mig tillfredställelse. Inte utan Heinz. Nu vill jag bara hem, till familj och barn. Jag har sådana skuldk...