Musiken mitt allt

Musiken mitt allt

"Mamma jag går nu", ropade hon innan benen snabbt sprang nerför trappan i trapphuset. Det var den femte juni, solen sken och fåglarna kvittrade. Om det inte vore för att hon sprang ikapp med sekundvisaren så skulle hon förmodligen satt sig på en sten vid en sjö, lyssnat på sommarljud, och därmed strunta i sin gitarrlektion. Men eftersom musik betydde allt och lite till för henne, så fick sommaren vänta - hon skulle sätta toner på sin vardag.

Hon gick snabbt nedför trottoaren och stegen visade att racet mot klockan var väldigt knapp. Bara fem minuter på sig att komma fram till musikskolan. Hon hade bestämt sig för att aldrig komma försent till någon gitarrlektion. Hon snabbade på stegen ytterligare och repeterade för sig själv i huvudet, dagens gitarr läxa.

Tankspritt tog hon ett stort kliv ut på den trafikerade vägen, samtidigt som hon rättade till elgitarren som hängde över axeln.

PANG!"

Hon öppnade ögonen och såg sig om i rummet, trött och undrande. Allting var så ljust och vitt, inte en enda svart sak syntes i rummet. En obehagskänsla kom över henne, och hon kände sig illa till mods. Genast fick hon en känsla av ogillande. Så märkligt tyst. De bleka gula gardinerna var halvt fördragna och bara i vägen för att hon skulle kunna se sommaren där utanför.  Den lilla gröna, fula plastblomman som stod i fönstret gjorde ingen människa glad. Det slitna tråkiga nattduksbordet med den gula duken, såg inte alls hemtrevlig ut. En tavla var upphängd på väggen mitt emot sängen i sjukhus salen. Det tog inte många sekunder innan hon förstod att hon låg på ett lasarett.

Konstnären hade målat en liten sjö med antingen en soluppgång eller en solnedgång. Den tavlan var det enda i det obekanta rummet som hon tyckte om.

Hon hatade verkligen sjukhus. Så opersonliga, och det är inte många som kan säga motsatsen. Det luktar inte något gott tvättmedel eller hemlagad mat. Bara den där sterila doften av kliniskt rent. Så fort som man kommer innanför sjukhusets väggar, så känner man hur den doften kommer smygande, och den försvinner inte förrän man är ute igen.

Om hon ändå fick sätta på sin mobil, så hon kunde lyssna på lite musik. Men inga mobiler på sjukhusen.  Det fick henne att känna sig som en groda utan ben.

Sakta, sakta vred hon på sitt huvud och tittade på sin mamma som satt och sov i en fåtölj i ena hörnet av rummet.

- Jag vill hem, sa hon enkelt och började försiktigt resa sig upp. Nu!

Hon stannade upp mitt i rörelsen. Det var inte på grund av den hjärnsprängande huvudvärken utan det var på grund av att hon inte hörd vad hon själv hade sagt. Hennes mun hade format orden som vanligt, men från stämbanden hördes inte ett ljud.

Om och om igen försökte hon att få fram ljud, men det fanns ingen röst! Paniken kom som en iskall vind över henne och svepte in hela hennes varelse i kylan.

- Mamma, jag kan inte prata!

Hon skrek fram den meningen, men tystnaden var lika påtaglig som innan.

Mamman hade gått fram till sängen och tagit sin dotters hand i sina händer.

Flickan tittade på henne med skräck i ögonen. Mammans smala läppar hade rört på sig och hade format orden "du kan visst prata". Hon kunde inte höra sin mammas ord! Hon hade fått tänka sig hur rösten hade låtit i huvudet - öronen ville inte samarbeta.

Hon skrek rakt ut i ett försök att överösta tystnaden, men tystnaden vann. Hon var döv.

Hon skrek ännu en gång, men det skriket var fyllt till brädden med smärta och saknad. Från det skriket visste hon att hon skulle få leva utan det som betydde mest i livet: musiken.

Hon blev utskriven tre veckor, en dag fyra timmar och femtiosju minuter efter bilolyckan. De tre veckorna hade hon tillbringat i tystnaden, i sin säng på sjukhuset och hos olika pedagoger som försökt lära henne att använda teckenspråk. För varje ny pedagog blev hon mindre och mindre samarbetsvillig, och tillslut gav de med sig och lät henne få lite andrum. 

Under den tiden som hon låg på sjukhuset hade mamman varit hoppfull. Hon hade aldrig gillat den musiken som hennes dotter spelade och lyssnade på.  Mamman hade alltid önskat att hennes flicka skulle vara lite mer som de där ordentliga tjejerna var. Kanske detta kunde vara vändpunkten...

Det blev inte alls så. Efter var dag som gick, sminkade hon sig ännu mer svart runt ögonen och bar bara svarta kläder. Svart symboliserar sorg och utan musiken var hennes existens svartare kol.

När hon var liten hade hon till och med sagt att det var musiken hon skulle gifta sig med när hon blev stor. Den tanken var fortfarande förankrad. Det fanns inte en levande varelse som kunde förstå henne lika bra som musiken.  Musiken fanns alltid där. Musiken var alltid där och lyssnade, den förstod hennes problem. Mamman hade aldrig fattat att musiken hade en så stor betydelse för hennes dotter.

Men efter bilolyckan fanns inte musiken längre. Hon hade ingen. Hon brydde sig inte om att förmågan att ta kontakt med andra var borta - den förmågan hade aldrig varit välutvecklad ändå. Det var över förlusten av musiken som tårarna rann. Forsade nerför hennes kinder och blötte ner hela tröjkragen.

Hon böjer sig fram och tittar ner i det mörka, svarta vattnet. Det enda hon levt för i femton år är musiken, och nu kan hon inte längre höra den. Minnena av musiken finns fortfarande kvar, men smärtan som växer sig starkare för varje minut i hennes bröst, gör det omöjligt att andas.

Saknaden är så stor i hennes inre att hon inte klarar av smärtan och tanken på att aldrig kunna få uppleva det hon levt för igen, någonsin. Outhärdlig tanke...

Hon sätter sig ner och sliter blicken från soluppgången och fäster den på sin Ipod. Att sitta och titta på Ipoden utan att kunna höra känslan i tonerna, livet, som strömmar ut ur den, är djupt deprimerande. Hörlurarna som annars brukade vara placerade i hennes öron, ligger nu i hennes smutsiga händer. Musiken som så ofta hade bytt ut trötta tankar mot nya fräscha tankar. Den underbara musiken! Men nu ligger lurarna bara där, i hennes hårt knutna hand, och har ingen funktion längre.

Hon trycker in de välbekanta plupparna i öronen och startar ipoden. Helt tyst. Hon vet att musiken är på, fast hon inte hör någonting. På skärmen står det att den spelar hennes favorit låtar.

Tåren som rinner nerför kinden är lika ensam som hon själv. Hon funderar på varför hon   fortfarande lever. Musiken var allt, det var den som hon hade "friat" till och det var den som skulle följa henne i graven.

För fyra månader och tjugo dagar sedan, var en flicka vid namn Mandy, med om en bilolycka. Enligt läkarna klarade hon sig mirakulöst bra. Hon hade inte fått några andra skador än att förlora hörseln, och hjärnskakning. Men för Mandy var detta det värsta tänkbara. Mandy var helt förkrossad. Med hörseln försvann också musiken. Musiken som hon älskade så mycket. Mest av allt. Me...