Folkrätten i Transnistrien

Kapitel 1 Folkrätten

FOLKRÄTTENS FUNKTION

Termen internationell rätt brukar användas för folkrätten för att mer konkret ange att det rör sig om förordningar mellan stater, internationella organisationer och andra internationella organ. Enligt Montevideokonventionen finns det fyra kriterier en stat behöver uppfylla för att kunna betrakta sig som en stat:

1. En permanent befolkning

2. Ett definierat territorium

3. En regering

4. Kapacitet att ingå relationer med andra stater

Montevideokonventionen accepteras dock inte av världssamfundet eftersom kriterierna är så lätta att uppnå. Folkrätten vänder sig i första hand till stater och regeringar, men det är inte bara stater som är bundna till folkrätten. Bland folkrättens aktörer räknar man alla organisationer som har en roll i det folkrättsliga arbetet. Folkrättens aktörer kallas folkrättsubjekt och menas kortfattat ”internationella aktörer som besitter rättigheter och skyldigheter under folkrättens regler”. Exempel på organisationer som räknas till folkrättsubjekt är FN, Röda korset, NGO:s och befrielseorganisationer.

Folkrättens regelsystem har två komponenter, sedvanerätt och traktater. Sedvanerätt bygger på regler som utvecklats under flera år och kan betraktas som norm inom olika områden som havsrätt, neutralitet och diplomatisk immunitet. Bestämmelserna som tidigare byggt på norm gav upphov till en allmän statspraxis och blev rättsligt bindande av aktörerna själva. Traktater är de bindande regler och förordningar man kan finna i mellanstatliga avtal såsom Genèvekonventionen, Kyotoprotokollet och folkmordskonventionen. 1969 skrev det en konvention i Wien som rör bestämmelser kring traktaternas bestämmelser, ändringar, ogiltighet och upphörande i traktaterna. Förutom traktater och sedvanerätt finns det tvingande rätt eller primär folkrätt där vissa avtal som rör statssubjekten måste följas även om statsubjekten ej har ratificerat det avtalet. Exempel på en sådan tvingande rätt är folkmordskonventionen.

Folkrättens regler bygger i första hand på sedvanerätt men det finns en ständig växelverkan mellan traktater och sedvanerätt och det är vanligt att sedvanerättsliga regler skrivs ner i traktater för att öka dess konkretion . När en stat uppkommit behöver den på något sätt konsolideras för att få suveränitet och därmed kunna få diplomatiska förbindelser och komma igång med ett handelsutbyte. Det finns två sätt att erkänna en stats suveränitet, erkännande de facto och erkännande de jure. Skillnaden mellan dessa är att de facto-erkännande innebär att en stat som uppfyller de uppställda kriterierna får erkännande så länge men som kan återkällas medan de jure-erkännande är absolut och får inte återkallas. Wulff och Bring menar dock att det inte är någon egentlig skillnad på de jure-erkännande och de facto-erkännade i vår moderna tid; har en regering utnämnt en annan till självständig så återkallas ej erkännandet.

FOLKRÄTTENS HISTORIA

Internationella regler och traktater har dokumenterats redan i forntida kinesiska imperier och faraonernas Egypten men man brukar säga att den folkrätten som vi känner idag uppstod i den europeiska kulturen under 1500- och 1600-talet . Hugo Grotius skrev doktrinen De Jure Belli Ac Pacis 1625 där han med naturrättslig grund framtog ett nytt tänkande i internationella relationer, något som fick honom att bli betraktad som ”folkrättens fader”.

Efter Napoleonkriget hölls Wienkongressen mellan 1814 och 1815 för att skapa en ordning mellan Europas stater och att skapa en maktbalans. Det är genom denna kongress samt Nationernas förbund (1920) och Förenta nationerna (1945) som vår moderna folkrätt har sin grund.

FOLKRÄTTENS EFTERLEVNAD

För att en stat ska erkännas krävs det att staten uppfyller kriterierna på vad som krävs för att erkännande. Det finns ingen gräns för hur liten eller stor ett territorium behöver vara för att godkännas, Vatikanstaten har en yta på 0.44km² som motsvarar en tiondel av Gotland. Det krävs inte heller bara en regering för att godkännas som stat, regeringen måste ha kontroll över det område regeringen försöker utropa suverän. Förutom kraven i Montevideokonventionen brukar det också krävas att staten är oberoende, i alla fall i de andra staternas ögon . Erkännande av stater är egentligen ett politiskt ställningstagande för att uttrycka politiska sympatier respektive antipatier. Omständigheterna kring en stats erkännande är väldigt olika, även de grundläggande kriterierna kan motses som exempel när det kommer till vissa saters erkännandet av Palestina så har staterna i fråga frångått ifrån kriteriet om regringens kontroll över området.

Kapitel 2 - Folkrättsligt agerande

ÅLAND

När freden slöts i Fredrikshamn 1809 innebar det att Sverige var tvungna att avträda Finland, en del av Västerbotten och hela Åland, som kom att tillhöra storfurstendömet Finland, till Ryssland. När Finland utropade självständighet 1917 ville Ålänningarna återförenas med Sverige och en konflikt rörande Ålands tillhörighet startade. Ålands befolkning var till sin helhet svensk vilket gjorde att den större majoriteten stödde förslaget att återförenas med Sverige, i den åländska delegationen från 1918 som stödde återförandet fanns 7097 namnunderskrifter vilket motsvarade 96 % av den myndiga befolkningen.

Samma år krävde Sveriges regering att en åländsk folkomröstning skulle hållas kring bestämmandet om Ålands nationella tillhörighet, Finlands regering avfärdade förslaget eftersom deras ståndpunkt var att Åland var en del av Finland. 1919 sände Sveriges regering en ytterligare begäran till Finland om Ålands självbestämmande, något som Finlands regering ytterligare avvisar.

Konflikten löstes 1921 av Nationernas Förbund och Åland blev en del av Finlands suveränitet men med självstyre och rätten till eget språk och kultur.

KOSOVO

Konflikten mellan Kosovo och Serbien startade på 1990-talet när Slobodan Miloševic minskade på Kosovos självstyre vilket ledde till att Kosovoalbanerna utropade Kosovo självständigt, dock erkändes det bara av grannlandet Albanien . Miloševic svarar på Kosovos utropade självständighet med att avskeda alla Kosovoalbaner som har en kommunal tjänst samt andra trakasserier mot de Kosovoalbanska medborgarna. 1996 inledde UCK, en Kosovoalbansk befrielsearmé, en väpnad kamp vilket den jugoslaviska centralmakten svarade på med repressalier och massaker på befolkningen.

FN:s säkerhetsråd beslutade 1998 om att OSSE-observatörer skulle komma att utstationeras i Kosovo, Jugoslavien ökade då den militära närvaron och fortsatte övergreppen mot befolkningen. När Jugoslavien vägrade godkände de avtal OSSE och FN framlagt inledde NATO med stöd från EU och USA en rad bombanfall för att tvinga fram ett avtal. Bombanfallen resulterade i att Jugoslavien ökade sin fördrivningspolitik, 1.5 miljoner av Kosovos 2 miljoner invånare tvingades fly. Många flydde till grannstaterna Albanien, Montenegro och Makedonien, men en del av befolkningen avrättades direkt.

I juni 1999 accepterade Jugoslavien FN-beslutet om en internationell fredsstyrka, KFOR. Trots KFOR:s närvaro lyckades albanska grupper utföra hämndattentat mot den serbiska och romiska minoriteten i Kosovo, 200 000 serber och romer drevs på flykt genom etnisk rensning. Slobodan Miloševic och stora delar av den serbiska ledningen åtalades av ICTY för krigsförbrytelser i Kosovo. Deras åtalspunkter var bland annat brott mot mänskliga rättigheter, mord och förföljelse.

År 2006 började den Kosovoalbanska ledningen och Serbien, under FN:s medling, förhandla om Kosovos slutgiltiga status. I april 2007 la FN:s chefsförhandlare fram en plan som skulle ge Kosovo övervakad självständighet och rätten att skaffa egna nationella symboler. Den Kosovoalbanska ledningen var positiv till förslaget, dock avvisades förslaget av Serbien. En ny deadline sattes till november 2007, frågan kunde dock fortfarande inte lösas. Kosovo krävde full självständighet medan Serbien kunde sträcka sig till att Kosovo blev en autonomi inom Serbien.

Kosovos självständighet hade stöd från bland annat USA och EU medan Serbiens motsättning hade stöd från Ryssland där de båda ansåg att USA och EU:s agerande var ett brott mot Serbiens suveränitet och ett hot mot stabiliteten i landet . Kosovo förklarade sig självständigt 17 februari 2008 och har ansökt om medlemskap i den internationella valutafonden samt världssamfundet. Serbien anser dock fortfarande att Kosovo utgör en del av Serbiens suveränitet och menar att Kosovos självständighet inte alls har något stöd i folkrätten, därmed är självständigheten helt olaglig. I december 2009 inledde FN:s internationella domstol i Haag en process för att pröva huruvida Kosovos självständighet var legitim eller om självständighetsförklaringen bröt mot internationell rätt. Även om domstolen enbart kommer ge sin rådgivande åsikt och inte döma i fallet hoppas Serbien på ett tvinga fram nya förhandlingar om Kosovos status.

Kosovo är ej med i FN och en majoritet av världssamfundet har ej erkänt Kosovo som en självständigstat.

Kapitel 3 Folkrätten i Transnistrien

TRANSNISTRIENS HISTORIA

Transnistrien eller Dnestrrepubliken utropade sin självständighet från Moldavien 1990 till följd av en ökad rädsla för att Moldavien skulle återförenas med Rumänien som den rådande nationalismen i Moldavien förespråkade. Bland annat förespråkade vissa moldavier att enbart det latinska alfabeten skulle få användas, en del sträckte sig så långt att ryssar och ukrainare skulle fördrivas ifrån landet.

I december 1991 utbröt en väpnad konflikt mellan separatister som hade börjat ta kontroll över området nordost om Dnesrfloden och moldaviska förband. Den moldaviska regeringen anklagade Ryssland för att stödja separatisterna, Moldavien i sin tur anklagades för att ta emot stöd från Rumänien. I juli 1992 beslutades det om vapenvila när ryska armén aktivt gick in i kriget, ryska soldater var dock fortfarande stationerade längst gränsen för att upprätthålla vapenvilan och avväpna Transnistrien. Efter denna händelse har ingen slutgiltig överenskommelse om Transnistriens status kunnat uppnås.

Moldavien sträcker sig så långt som att ge dem självstyre i form av egen autonomi som gagauzerna har men att Transnistrien ska tillhöra Moldaviens suveräna territorium vilket innebär att ryska armén måste dras bort . När det kommunistiska partiet vann regeringsmakten i Moldavien 2001 trodde många att det var möjligt med en lösning på Transnistrien situation. Ryssland la fram en fredsplan som avslogs av den moldaviska regeringen eftersom de ryska soldaterna inte drogs tillbaka. Konflikten med Moldavien trappades upp ytterligare när den transnistrienska regeringen sommaren 2004 stängde ner flera moldaviskspråkiga skolor. Regeringen i Moldavien svarade genom att införa ekonomiska sanktioner.

Relationen mellan Moldavien och Ukraina var kylig efter Sovjetunionens upplösning på grund av konflikter vid gränsdragningen. När Ukraina stod på Moldaviens sida under stridigheterna 1992 blev relationen mellan Ukraina och Moldavien bättre och de kunde 1999 lösa deras konflikt om gränsdragningen. När Ukraina våren 2005 la fram en fredsplan i favör för Moldaviens sak nekades den av Transnistrien. Som svar på detta började Ukraina med EU-stöd hjälpa Moldavien att stoppa smuggeltrafiken genom Transnistrien i syfte att stoppa deras inkomster från illegal handel och därmed göra Transnistrien intresserade av en uppgörelse. Ryssland svarar genom att införa handelsblockad av all vinimport från Moldavien samt kraftigt höja gaspriset .

TRANSNISTRIENS SITUATION IDAG

Transnistrien eller Dnestrrepubliken styrs av ett parlament, högsta sovjet, som leds av en president som sedan 1991 är Igor Smirnov. Transnistrien är de jure en del av Moldaviens suveräna territorium, de facto är dock Transnistrien självbestämmande och Moldavien saknar auktoritet över området. Transnistrien befolkas i majoritet av etniska ryssar och ukrainare och området har tre officiella språk: ryska, ukrainska och moldaviska. Det är dock enbart ryska som används i det offentliga livet och regeringen motarbetar skolundervisning på moldaviska, skrivet med det latinska alfabetet.

Smirnov anklagas för att styra i Transnistrien med total auktoritet, förtryck och tortyr är vanligt och flera gånger har regimen kränkt de mänskliga rättigheterna. Förföljelse av den moldaviska eller rumänska befolkningen är mycket vanlig. Människorättsorganisationer anklagar Smirnovregimen för pengatvätt och smuggling av vapen, narkotika och framförallt människor. Korruptionen och brottsligheten i området är en av de högsta i Europa, Transnistrien har flera gånger blivit kallad ”gansterstat” och Interpol är inte välkomna att besöka området. Europaparlamentet skriver i sin lagstiftningsresolution från 2006 att de fördömer transnistrienregimen förtryck och de trakasserier regimen bedriver mot oberoende massmedier samt beklagar regimens ovilja att på fredligt vis nå fram till en lösning.

Diskussion

ANALYS AV FOLKRÄTTEN

Ett problem med folkrätten i fråga om staters erkännande är att det inte finns några konkreta riktlinjer eller prejudikat för vad som krävs för att en stat skall erkännas. En potentiell svårighet med att få fram ett traktat kring staters erkännande är att det kan bli svårt att enas om just specifika kriterier vilket i slutändan kommer att resultera i att lagen blir väldigt abstrakt istället för just konkret. Detta kan i sin tur leda till att traktatens efterlevnad bygger på staters egna tolkningar vilket i sin tur skulle resultera i en liknande situation som vi har idag där folkrätten är en tolkningsfråga.

I motion 2008/09:U246 belyser miljöpartiet tolkningsproblematiken med folkrätten och hur stater ej står lika inför de internationella lagarna. I motioner tar de upp exemplet med Ryssland och Georgien där man fördömer Rysslands angrepp på Georgien som ett brott mot folkrätten men huruvida Georgiens agerande när de angrep sitt eget territorium är mot folkrätten råder det delade meningar om. I denna fråga står folkrätten och tummar på olika tolkningar där vissa anser att Georgiens agerande stred emot folkrätten då de dödade en del av sin befolkning, även om det var för att säkra sitt territorium. Andra anser att Georgiens agerande var befogat och slutligen anser vissa att Georgiens agerande inte var rätt men att Rysslands angrepp i sin tur var obefogad, eftersom Georgiens agerande låg under suveränitetsprincipen och i vilket fall det än må varit folkrättsligtbefogat att ingripa i Georgien gjorde Ryssland det utan världssamfundets godkännande.

Ytterligare ett problem med folkrätten är att stater överlag drivs av sina egna intressen, något som lätt gör att stater med en låg ställning på den internationella intressesfären fast med folkrättsliga bekymmer hamnar långt ner på världssamfundets agenda till skillnad från länder vars läge eller resurser inrymmer ett allmänt intresse. Detta gör att folkrätten, precis som tidigare motion belyser, inte efterlevs på lika villkor. Bara detta faktum utgör ett brott mot de demokratiska principer om rättssäkerhet som säger att alla ska vara lika inför lagen.

Det finns i viss mån skydd för ingripande i händelse där en stat bryter mot de mänskliga rättigheterna inom statens suveräna territorier. Suveränitetsprincipen kan därmed kringgås om det finns folkrättsligt motiv, det vill säga att man kan bryta mot en viss del av folkrätten för att skydda en annan del av folkrätten. Detta kan dock enbart göras om mänskliga rättigheter blir en del av den tvingande folkrätten det vill säga den primära folkrätten.

Ett problem med de mänskliga rättigheterna är dock att de mänskliga rättigheterna formulerats olika i olika konventioner vilket har resulterat i att stater använder sig av olika tolkningar och i slutändan är det ländernas egna tolkningar som blir gällande, helt enligt deras suveräna rätt. Ett problem man kan komma att möta om FN:s MR-konvention skulle bli universellt bindande för alla stater är just att olika stater har olika syner på vad som är en del av mänskliga rättigheter. Ett aktuellt exempel är FN-resolutionen som fördömer förtal av religion som framröstades av världssamfundets fundamentala stater. Motivet bakom resolutionen är att ”förtal av religion är en allvarlig förolämpning som kan leda till minskad religionsfrihet och religiöst våld”. Ett problem med resolutionen är dock att den inskränker en annan del av de mänskliga rättigheterna, nämligen yttrandefriheten.

HUR BÖR FOLKRÄTTEN AGERA?

Det är väldigt svårt att ge några direkta svar på vad som behövs göras för att folkrätten ska fungera förenligt med alla stater inom världssamfundet när varje stat har en egen syn på vad som är bäst ur ett internationellt synsätt som i sin tur också ligger förankrad i statens egna intressen. Få stater, om någon, håller en helt opartisk ställning i det internationella rummet. Just Kosovos självständighet är rent folkrättsligt väldigt intressant eftersom Kosovos självständighet kan fungera som prejudikat för Sydossetien, Transnistrien, Abchazien och även Baskien. Därmed är det rent naturligt att Spanien inte erkänner Kosovo, att Ryssland inte erkänner Kosovo trots att det skulle kunna fungera som ett prejudikat för Sydossetien, Transnistrien och Abchazien som ligger i Rysslands intresse men å andra sidan finns starka band mellan Serbien och Ryssland som går bak till innan första världskriget.

En viktig och intressant fråga är huruvida FN och säkerhetsrådet kan agera som ett beslutsfattande organ när det kommer till internationellrätt. Ett problem med just säkerhetsrådet är att Ryssland, USA, Kina, Storbritannien och Frankrike sitter med vetorätt och fäller krokben för varandra. Som det ser ut idag så är det ofta USA och EU mot Ryssland och Kina och båda sidorna använder sin vetorätt på varandra. Detta riskerar att göra FN tandlöst men att avskaffa vetot är inte heller tänkbart. Anna Lindh belyser problematiken i sin artikel publicerad i Svenska dagbladet 1999 i samband med Kosovokonflikten, om vetot försvinner kommer flera stormakter att avsluta sin medverkan i FN vilket i sin tur också kommer att resultera i att FN blir tandlöst. Ett annat problem är at...