Laila söker asyl

Laila söker asyl

Laila var 26 år och hade bott i Kabul hela sitt liv när hennes familj dog i ett bombattentat. Lailas familj hade, fram tills dess, klarat sig ganska bra under de pågående striderna och Laila lyckades ta sin examen som engelska- och naturkunskapslärare innan flickor förbjöds i hennes skola. Hon fick aldrig något jobb som lärare eftersom nästan alla skolor i området var förstörda eller igenbommade. De få skolor som fanns kvar fick endast ta emot män, både som lärare och elever, och pga. detta levde Laila och resten av familjen på det få inkomster hennes far hade. När hennes familj dog fanns det ingen kvar som kunde sörja för henne och hon gick inte heller trygg på gatorna från våldtäkt och misshandel. Hon var tvungen att fly.

Laila kom till Sverige efter en mycket lång och tärande resa som flykting, här sökte hon asyl för att börja om och få ett anständigt liv utan krig och våld.

Lailas sökte asyl som konventionsflykting, detta är man om man är rädd för förföljelse i sitt hemland till exempel på grund av sin ras, sin samhällsklass, sitt kön eller sin religiösa uppfattning. Hon var även skyddsbehövande, alltså fruktade hon att bli utsatt för omänskliga eller förnedrande handlingar så som tortyr och dödsstraff. Oroligheter i hemlandet var även det en anledning till att klassas som skyddsbehövande. Det var väldigt många som sökte asyl under samma tid som Laila och detta innebar att det tog mycket längre tid innan ärendet skulle avslutas. Migrationsverket försöker avsluta alla asylärenden inom sex månader från det att ansökan görs. Laila såg detta som en relativt kort och lätt process och såg fram emot att få permanent uppehålls tillstånd i Sverige så hon kunde jobba som lärare i den, enligt bilder hon sett, mycket vackra staden Göteborg. Laila hade försökt ta sig till Migrationsverket i Göteborg direkt men hamnade i Malmö, hon tänkte bittert att det kanske hade varit bättre att hamna i Stockholm, som hade den tredje ansökningsenheten i Sverige, och åtminstone få se huvudstaden under väntan som skulle följa. Laila ändrade sin uppfattning om att detta var en kort och lätt process då hon kallades in till möte hos ett offentligt biträde som hjälpte henne att bättra på sin ansökan en aning och sedan träffade några anställda på Migrationsverket som sade henne att de trodde att det skulle ta mer än fyra månader att komma fram till ett beslut. Laila fick lite smått panik över tanken på att leva i minst fyra månader till på samma sätt som hon levt de få veckorna i Sverige sedan hon sökte asyl. Det var inte det att det inte var bättre än i Kabul eller resan hit, det var mycket bättre, men hennes förhoppningar och drömmar gjorde tidsbeskedet till en tung nyhet att bära. När hon kom till Sverige hade hon fått flytta in i en av Migrationsverkets lägenheter där det redan bodde en familj med två små barn och två andra unga kvinnor.  Familjen hade fått sovrummet och hon och de andra kvinnorna sov på madrasser på golvet i vardagsrummet/köket i den lilla ettan. De vuxna hade 71 kr per person i dagersättning och detta skulle räcka till allt; mat, hygien, hushåll, fritid, etc. För barnen fick de dryga 40 kr som skulle räcka till skolan, förutom allt de andra. Då ingen i lägenheten hade fått arbetstillstånd var detta en mycket knaper situation för dem alla, därför blev Laila mycket lättad när det berättade att hon, om hon kunde uppvisa identitetshandlingar skulle kunna få arbetstillstånd under denna långa väntetid. Laila trodde att nu skulle hon äntligen få påbörja sin dröm att jobba som lärare, men där hade hon fel, det enda jobb som hon fick tag i var som städerska i en kontorsbyggnad.

Laila hade nu börjat tjäna pengar och försökte hjälpa de andra i sin lägenhet så gott hon förmådde, detta ledde till att vänskapen blommade mellan dem och hon fick höra de andras historier. En av de unga kvinnorna hade sökt asyl och hänvisat till sina släktingar som nu bodde i Sverige, men hon hade inte velat flytta in till dem förrän hon kunde bidra med pengar. Den andra kvinnan hade fått avslag i sin ansökan och gått till Migrationsdomstolen, hon hoppades att hon inte skulle få avslag igen och behöva lämna Sverige, även om hon i så fall tänkte söka asyl i något annat land. Det ena barnet i familjen hade en sjukdom som inte kunde behandlas på sjukhusen i deras hemland och hade därför åkt till Sverige i hopp om att rädda sitt barn. Asylsökande barn har rätt till samma sjuk- och tandvård som svenskbosatta barn och familjens lilla dotter hade nu börjat bli bättre efter många besök på stadens sjukhus. Många i lägenheten hade dåliga tänder och inflammationer i sår de ådragit sig under resan till Sverige och fick den akuta tand- och sjukvård som asylsökande vuxna har rätt till. Alla som bodde i lägenheten gick på svenskundervisning för att ha någonting att göra på dagarna och för att förbereda sig för sitt liv i Sverige.

Laila, som ansåg sitt jobb som städerska vara väldigt dåligt med tanke på hennes utbildning, sökte hela tiden jobb som lärare och en dag blev hon kallad till anställningsintervju till ett jobb som vikarie för engelskaläraren under tre månader på en skola för utländska barn i Borås. Hon fick jobbet och när hon meddelade Migrationsverket om detta fick hon bostadsbidrag eftersom hon skulle jobba för långt ifrån någon av Migrationsverkets bostäder för att kunna bo i dessa. Det var här Lailas första steg mot att uppfylla sin dröm.

Laila, som hyrde ett rum av en familj i centrala Borås, fick bo kvar i kommunen när hennes asylsökan beviljades. I vanliga fall blir man tilldelad en kommun som har en introduktionsplan för den asylsökande och får på så sätt börja om, men efterso...