Klädperfektionism

Denna krönika skrev jag för tidningen TTela, och för skolan när vi hade projekt med att skriva en krönika

Jag sitter här i gråa, urblekta, fula jeans, olikfärgad tröja, och håret i en slarvig knut. Jag funderar på en mängd olika saker för tillfället. Det ena är varför det skulle vara så märkvärdigt, om man nu kom till jobbet eller skolan med gråa, urblekta, fula jeans, olikfärgad tröja, och håret i en slarvig knut. Dessa saker är trotts allt inte så märkvärdiga, och ändå blir det märkvärdigt om man skulle visa sig sådan i skolans korridorer.

Skolan handlar ju egentligen om plugg, plugg, och mera plugg. Det skulle vara drömskolan, och ett paradis för mig ifall detta skulle vara sanning. Men så är det inte. Det handlar lika mycket om status, killar - om man är tjej - mode, och skönhet. Klart som fasen att man är helt slut när man kommer hem, eftersom det är så mycket att tänka på - det är ju inte bara läxorna att tänka på, tyvärr - och sen ses man som en slapp ungdom bara för det.

Att vissa kläder skulle vara ofräscha för att de kanske inte är "inne" just nu, tycker jag bara är löjligt. Jag menar mina gamla mysbyxor har trotts allt samma material som alla nya snygga byxor, eller tröjor, så var kommer den ofräscha känslan ifrån? Det kan knappast komma från själva byxorna, eftersom de faktiskt har exakt samma material som de snygga inne-kläderna. Det är nog bara känslan av att det som är lite äldre är också mera "smutsigt", just för att det inte är splitternytt. Det spelar ingen roll om man tvättat dessa gamla mysbyxor 7 gånger inom loppet av 3 veckor. De får den där "smutsiga" känslan ändå.

Jag tror att detta beror på att vi är så bortskämda i Sverige nu för tiden. Allt ska vara perfekt. Men om nu jag, operfekta Tricia, kommer inklampande i korridoren med slitna gråa jeans, olikfärgad tröja, och håret i en slarvig knut, ja då ställs världen på sned. Eller i alla fall rent psykologiskt, för det är faktiskt det som gör att vi tänker som vi gör: psykologiskt. Man förknippar ju det ordet med något onormalt, "psykbarn" kan man bland annat få höra i korridoren någon gång då, och då, men psykologi är ju också hur man tänker. Att vissa kläder är fel och andra är rätt. Att man måste se ut på ett visst sätt. Att man måste gå, tänka, och göra på ett viss sätt. Det rätta sättet.

Men kläder och mode är inte bara negativt. Det visar ju vem du är. Bara inte det blir ett tvång att man måste vara en miss Perfect varje dag, så är det väl positivt. Man kan nästan vrida allt till antingen negativt eller positivt! Kläder är ju positivt för att visa vem man är. Klär jag mig bekvämt så är jag antagligen bekväm med mig själv, min omgivning, och med livet. Klär jag mig moderiktigt är jag antagligen mån om mitt utseende, och det är positivt så länge man inte klankar ner på andra. Klär jag mig som en punkrockare har jag antagligen en stark vilja, och klär jag mig som en skaterbrud så låter jag ingen trampa på mig. Dessa egenskaper tycker jag är positiva i samband med kläder. Så allt måste ju inte vara negativt. Jag tror att allt ligger i vad man sj&aum...