Husbrand i Boston

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Diana tyckte alltid bäst om vårarna. De fyllde henne alltid med en sorts bitterljuv känsla, känslan av att världen trots allt växer och förnyas, samtidigt stärktes smärtan över vetskapen att hennes liv nog aldrig skulle bli annorlunda.
Ända sedan Mary dog för tre år sedan hade Diana känt det som att hon sögs längre och längre ned i ett djupt hål. Det enda som höll henne över ytan var Tiare, hennes älskade lillebror. Han var den enda som fick henne att skratta numera. Han var den lilla skatt som Mary gett sitt liv för att föda.
Men nu när Mary var borta var det Diana som fick ta emot skällsorden och slagen från sin far.
– Han går bara igenom en jobbig period just nu.
Det var något som hon alltid hade hört sin mor intala sig och nu hade börjat mässa tyst för sig själv under svåra stunder. Men den jobbiga perioden tog aldrig slut, det blev aldrig bättre. Det hade varit annorlunda när Mary levde. Då hade hon ställt sig emellan och skyddat. Hon hade ett tag kunnat träffa vänner och till och med haft en pojkvän. Det enda problemet var att han hade varit av samma sort som hennes far. Hon hade efter ett tag märkt hur han successivt hade stängt henne inne i deras relation. Som tur var hade han tröttnat på henne och gått vidare och alla hennes ”vänner” hade lämnat henne så fort de börjat ana sig till hur hon hade det hemma. Det var ingen som orkade med någon med problem, och nu hade hennes far bestämt att hon behövde vara hemma istället för att gå i skolan.
– Någon måste ju se till att det ser ordentligt ut här hemma, sa han varenda gång hon började säga emot.
Nog försökte hon, hela dagarna putsade och dammade hon men alltid så fanns där något att klaga på. Var det inte glasen som inte var tillräckligt blanka så var lakanen skrynkliga. Alltid fanns där ett skäl för honom att bli arg på henne.
Så kom den där ödesdigra dagen i juli. Hon hade tagit ut Tiare och lekt med honom på gatan utanför. Det var ju inte nyttigt för honom att sitta inne i lägenheten hela dagarna. Hon brukade hinna ta ut honom en lite stund och ändå hinna med allt hon skulle göra, men den här dagen hade hon glömt bort tiden. Helt plötsligt såg hon sin far komma gående längs gatan längre bort. Nästan i panik ryckte hon tag i sin lillebror och sprang in i huset och uppför trapporna. Hon måste ha varit där ute i flera timmar! Väl inne i lägenheten började hon frenetiskt att städa undan den värsta röran. Rädslan för vad som skulle komma stegrades inom henne när hon hörde faderns steg i korridoren utanför. Så öppnades dörren och han kom in. Han tittade sig omkring och granskade rummet med en arg blick. Hon såg hur ilskan växte inom honom när han såg hur rörigt där var.
– Vad är det här? skrek han.
– Förlåt men jag lekte med…, började hon försiktigt.
– Det ska ju vara rent och fint när jag kommer hem har jag sagt! Hur många gånger ska jag behöva säga till dig hur jag vill ha det?
Hon såg hur han letade med blicken efter något att slå henne med. Tiare som hade sett detta hända alltför många gånger gömde sig under köksbordet. Så fick deras far syn på en bok som låg på bordet. Han tog upp den och slog med all sin kraft till Diana i huvudet som föll avsvimmad ned på golvet. På avstånd hörde hon vagt hur hennes far stabblade baklänges och slog omkull en lampa innan han slängde igen dörren efter sig. Troligen skulle han ut på krogen för att smälta sin besvikelse.
När Diana sakta vaknade till var det första hon förnam en frän doft av rök. Hon började förstå var hon var någonstans. Hon satte sig upp och såg flammorna som slog upp från ena änden av rummet. Röken låg tät och hon hade problem med att andas. Hon såg sig förtvivlat om efter Tiare. Han hade blivit rädd för lågorna och kurat ihop sig under köksbordet där han satt och hostade. Snabbt kröp hon fram mot honom.
– Vi måste hoppa! skrek hon åt honom.
– Nej! Jag vill inte, sa han och kröp längre in under bordet.
Då slet hon tag i honom och ryckte fram honom precis innan mattan som låg under bordet började brinna. De tog sig fram till fönstret och Diana lyckades öppna det. Ute på gatan var det fullt med folk som tit...