En annan värld i samma värld

En annan värld i samma värld/ en brottslings dagbok.

En kall vind for sig fram genom bladen och fick träden att lättsamt rysa. Vinden omfamnade de yngsta bladen och släppte dem iväg till en dansande resa mot marken. Mörka susanden från vinden strök sig förbi de tjocka väggarna och stötte till ytterligare en mängd genom fönstret där han med given blick stirrade mot himlen. Han kunde inte förstå varför, varför fåglarna flög mot öst och väst utan att konkurrera om vem som kommer först fram till sitt mål eller varför de varken stöttade eller gav ett slag med vingen mot varandra trots att de kom från olika platser i världen. De flög. Flög och flaxade med vingarna fredsamt genom den ljusblåa himlen och bemötte den kyliga vinden i famnen som en välkommen gäst. De hade något gemensamt. De var fåglar oavsett hur de såg ut, flög eller kom från.

I många år har han flytt. Flytt från den jordliga världen och låtit sig uppslukas av världen i himlen. I timmar stirrade han från fönstret. Hur solen erbjöd himlen olika vackra färger, blå, rosa, röd samtidigt som den övervälldes med vindens melodi. Hur fåglarna passerade förbi den trygga tillvaron. Alla var välkomna, även hans tårfyllda blick. Men han kunde inte skaka av sig det obekväma ljudet vinden for med sig. Ilningar. Det tog honom tillbaka till minnen han inte kunde förmå sig tänka på. Ett osynligt grepp utlöste sig på hjärta. Knäna skakade, armarna blev tunga, tänderna bet överläppen och musklerna började värka. Han blev för varje gång tvungen att lägga sig ner. Kroppen kämpade mot sitt mål, sängen. Snart lät han sin rygg bemötta den smutsiga lakan som tycks skrika byt mig jag luktar mögel.  Misär fanns både i honom och hans lägenhet. Ögonlocken tröstade den trötta kroppen och föll ner på den tomma blicken.

Huvudet dunkade men hjärtat tycktes vägra följa rytmen Han släpade fram sin högra arm och la den på bröstet.

Varför, varför kunde de inte förstå att han hade ett medvetande. Att han var en människa. Att han var som dem. Varför är omgivningen han befann sig med då han tog sig fram den ljusa tunneln ett avgörande faktor över vem han är?  Han önskade att han vore en fågel.

Han hörde ett ljud bakom sig. Innan han vände den rastlösa blicken blev han bemötten med ett slag som träffade bakhuvudet, och viskade till hjärtat att sluta bulta. Döden hade hunnit ifatt själen innan kroppen hade sjunkit ihop på den blöta asfalten.

Han vaknade hastigt upp. Sömnen lämnade slitsamt ögonen, och skildes pinligt från den trötta kroppen. Efter incidenten hade hans liv aldrig varit mer än en mardröm. En levande mardröm, där han varken kunde känna sitt hjärta bulta eller övertyga sig själv att han var död. Ett evigt mörker där djävulen i form av minnen håller ljuset. Den enda utvägen var sömnen men hans plågsamma mardröm, så kallad liv tycks förfölja honom även där och fick honom ständigt att vakna oförmögen att andas. Återigen blev han påmind av de kränkningar han vardagligen fick stå ut med. Återigen blev han påmind om att han bodde i Sverige men levde i en annan värld. Han platsade aldrig in. Slaget fick honom att för en gång skull erkänna att han var en vilsen själ. Hans allmäntillstånd kunde inte beskrivas som något annat än ett växande paniktillstånd, en allt övertygande känsla av att hans själ inte hörde hemma någonstans. Att återvända hem till Palestinien kändes oförnuftigt, på tanke på att han inte hade ett hem där. Att ta sitt liv kunde han inte förmå sig till. Han ville må bra. I vissa tillfällen kunde han föreställa sig att en bit av hans själ hade ersatts av en protes, som vägrade lyda. Lyda en order om att må bra. Dock kunde han inte lägga all skuld på den då den dagligen fick stå ut med olidliga kränkningar. Men om biten av hans själ bara kunde bli starkare och vågade yttra det den vill utanför de små läpparna istället för att plåga resten av själen. 

Blicken förlorade fokusen och flöt i vågor av illusioner om tröst för de plågsamma bölderna i själen. Läpparna mötte varandra, skildes åt och rösten smög försiktigt fram "allting kommer att bli bra igen". Själen vägrade lyda.

Solljuset reflekterades genom fönstret och bäddade fram breda vägar i rummet. Han önskade att den skulle forma vägar istället genom hans hjärta, utvägar. Varför, varför var han inte en människa? Varför var han inte en människa med dem? För varje gång han lyckades föra fram sin darrande kropp mot de blev dem genast motstöttande och ignorerande hans existens. Han var nästan helt osynlig, ingen la märke till honom. De vek honom automasikt undan om de ...