En illusion?

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det vindstilla havet hade vakat över oss i veckor sedan vi mist synlig kontakt med land. Någon annan sorts kontakt kunde vi heller inte räkna med då vi inte gjort oss själva besväret att medföra någon mer avancerad teknik ombord på denna enkla tiofotare. Den återstående tröst till en oerfaren skenseglare som jag själv bestod således inte i hoppfulla radiosignaler från trygga land, utan en viss kapten Minosó´s ordvitsar. Vilka för övrigt inte var några vidare då kapten ständigt vankade omkring dyngrak på däck sedan havets makter berövat honom på det enda han dög till.

Så hände det en dag att kapten låg helt livlös på en strand. Tankarna rusade igenom mitt huvud. Kapten är död. Jag är död. Vi är döda. Jag nöp mig själv i armen. Aj, kapten var i alla fall död. Men hur? Lite eftertanke gav ett tillräckligt tillfredställande svar. Det hade som vanligt varit en lugn natt, inte mer vågor på detta hav (vilket det nu än var) än i ett mjölkpaket i mejeridisken. Plötsligt hade båten nått land. Kapten hade fallit ner på stranden från båten (vilket inte är ett särskilt långsökt scenario om man betänker att hans favoritsysslor är att hinka i sig alkohol och promenera på däck) och jag själv som haft för vana att vid denna tidpunkt när solen strålar som intensivast mot jordytan ta en tupplur, vaknade kvickt.

Som så många gånger förr upptäckte jag hur fel jag haft i min första brådskande analys men å andra sidan hade jag föreställt mig det värsta och när nu inte så var fallet blev jag positivt överraskad. Kapten var vid liv och hade ramlat över relingen och landat vid en strandkant, en ö, men var i allsin dar kom den ifrån? Det var en fråga jag fick tåla att inte kunna svara på med en gång.

Nyfikna började kapten och jag raskt traska runt ön och snart skådade vi märkligt nog en folksamling. De såg ut att avnjuta en måltid under häftig diskussion i skuggan av en hop kokospalmer. Så fort de skymtade oss tystnade de, med stora ögon granskade de oss från topp till tå, som om de undrade hur vi tagit oss till ön. Det var en lång vacker kvinna med mörkt långt hår som först bröt tystnaden med en förfrågan om vi var hungriga. Vi svarade så vänligt vi kunde att så var fallet och med ens fick alla vid bordet bråttom (med) att hjälpa oss till bords och bjuda oss på diverse inhemska delikatesser. Vi blev hänförda av alla kokkonster de besatt, emedan vi avnjöt allt från piraya och alligator till lotus och kaktus. Det var en högst ovanlig måltid och hittills den mest fascinerande i mitt liv (vilket jag förmodar likaså gäller kapten).

Under måltiden hamnade jag bredvid en liten pojke som berättade att han kommit hit från Afrika och att nästan alla som bodde här kom från olika delar av världen. Denna idyll väckte givetvis många frågor hos en man från en alltför brokig värld. Jag frågade om de aldrig krigade på denna ö, varpå pojken snabbt och imponerande replikerade:

– Alla på den här ön respekterar varandra.

Kapten och jag lämnade middagen efter många, intressanta och tillfredställande timmar.

Vi närmade oss öns centrala delar under aktiv konversation, och det jag hört från pojken fick jag bekräftat när kapten talade om för mig att även han fått höra liknande ord. En slutlig verifiering fick vi då öns centrum blottades för de två turisterna. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig kunnat urskilja en enda person så lätt ur ett folkvimmel som här. Alla var så olika, så varierande. Ändå fanns de alla där, i samma samling. Det var fascinerande.

Kapten och jag bara stod och stirrade. Men under detta fantastiska iakttagande for en intressant tanke just genom mitt huvud. Jag blottade den för närmsta stadsbo:

- Hur kan det komma sig att ingen här är fattig?

Varpå denne lille pojke som överraskande nog var pojken från måltiden vänligt men kvickt svarade på min fråga:

- Alla på den här ön känner medlidande med varandra.

Jag betänker detta faktum ett otal gånger, diskuterar det med kapten och kan inte annat än konstatera att så nu måste vara fallet. Folk skänker alltså ägodelar och livsförnödenheter till behövande. Ett mycket besynnerligt scenario om man kommer från en värld där girighet styr.

Traskandes på de stora gatorna i centrum passerar jag och kapten allt möjligt från enkla stånd till mäktiga katedraler. Staden är långt vackrare och mer fantastisk än jag någonsin kunnat föreställa mig en stad. Här finns alla religioner representerade med allt vad det innebär, alla folkslag, alla kokkonster, alla språk. Denna stad är sannerligen vad jag skulle kalla en världsmetropol. Vi viker av till en mindre gata på kaptens begäran och jag får inom ett ögonblick veta varför. Min följeslagare och gode vän har skymtat vad som ser ut att vara ett théhus. Vi diskuterar ivrigt denna världsmetropol över en varsin kopp perfekt svalkande isthé.
Ju längre tiden går desto mer folk och djur ser man i denna ständigt så fascinerande stad och med ens slår det mig att om det finns så mycket folk och djur i denna stad måste det ju också finnas mycket sjukdomar. Kapten instämmer. Jag vinkar tafatt till mig den lille pojken som så snabbt och skickligt serverar alla kunderna och formulerar min fråga:

- Er ö är välbefolkad. Varför har jag inte sett någon som är sjuk?

Den lille pojken som såg så bekant ut spelade rappt och med påtaglig belåtenhet ut sina kort:

- Alla på den här ön är av den meningen att man ska hjälpa varandra.

Vi lämnar théhuset utan att behöva göra rätt för oss och med ännu en besynnerlig erfarenhet.
Under många långa timmar är jag och kapten knäpptysta där vi går bredvid varandra. Båda styr vi stegen mot en höjd varifrån man ser solen gå ner alldeles perfekt. Sittandes och undrandes på en stenmur med blick utöver det klaraste av hav och den vac...