Fördjupningsarbete litteratur och litteraturvetenskap: Analys av Utrensning

Fördjupningsarbete litteratur och litteraturvetenskap

 Analys av Utrensning

 Av: Nicolette Nadj

Sofi Oksanen, född 7 januari 1977, är en finsk-estnisk författarinna bosatt i Finland. Hon studerade dramaturgi vid teaterhögskolan i Helsingfors men blev senare författarinna.[1] 2007 fick hon sitt genombrott med boken Stalins kossor och har sen dess släppt ytterligare två böcker; Baby Jane och Utrensning. Hon har lovordats och belönats med ett flertal priser, bland annat Finlandiapriset 2008 och Nordiska rådets litteraturpris 2010 [2], båda dessa är hon den yngsta någonsin att få ta emot[3]. Hon kallar själv den litterära stil hon använder för postkolonial, en ganska ovanlig stil i Finland. [4] Både Stalins kossor och Utrensning utspelar sig i Estland, ett medvetet val för Oksanen då hon anser att det inte finns så mycket finsk litteratur med utländska huvudpersoner. Hon säger i en intervju med Hufvudstadsbladet 30 mars att hon " saknar den sortens litteratur där man inte bara skapar världar utan också språket"[5], något hon försöker göra i sina romaner. Oksanen började skriva dagbok redan som sexåring, vilket lade grunden för hennes författarskap. Under sin uppväxt läste hon mycket historisk litteratur då historia är ett av hennes stora intressen. Hennes föräldrar uppmuntrade henne att läsa och hon upplever att det fanns mer böcker i hennes hem än i många av hennes vänners. [6] Samtliga av Oksanens romaner är skrivna ur kvinnoperspektiv och hon kallar sig gärna för feminist, bland annat har hon tidigare gjort uttalanden om att hon vägrar bära byxor som ett feministiskt ställningstagande. [7]

Utrensning är ursprungligen en pjäs för Nationalteatern i Helsingfors 2007. Den sattes även upp i Sverige. Oksanen kunde dock inte släppa sina karaktärer och vidareutvecklade pjäsen till en roman som kom ut i Finland 2008. [8]

Kärnan i Utrensning är två kvinnor. Den ena är Aliide Truu, en gammal estnisk kvinna som lever ensam i en stuga på landsbygden. Den andra är Zara, en ung kvinna som oväntat har dykt upp på Aliides gård. Romanen består av återblickar till de bådas förflutna och undan för undan får man reda på deras historia och hur de båda har hamnat där de är. Bokens nutid är Estland 1992, strax efter befriandet från Sovjetunionen och kommunismen. En del av tillbakablickarna går så lång tillbaka som till 30-talet vilket gör att läsaren får en ganska klar bild av Estlands 1900-talshistoria. Oksanen berättar historien med en sådan detaljrikedom att det är lätt att förloras in i händelsen, plötsligt står läsaren själv sida vid sida med karaktärerna i 40-talets Estland.

Bokens handling är för mig två, eller kanske till och med tre. Den första handlingen är den jag beskrivit ovan - relationen mellan Aliide och Zara och det de har gemensamt som man allteftersom får reda på. Den andra handlingen är Aliide och Zaras förflutna (Zaras förflutna skulle kunna vara den tredje handlingen, om man inte räknar de båda kvinnornas förflutna som en handling). Dessa tre historier har mycket gemensamt och skulle vara svårförstådda utan varandra men berättas ändå på ett sätt som gör att de endast snuddar varandra, de flätas aldrig samman. Därför beskriver jag kortfattat även de två andra handlingarna.

Aliide och hennes syster Ingel konkurrerar om samma man, Hans, som är både vacker och händig men lite dum. Hans politiska sympatier gör att han blir intressant för den sovjetiska säkerhetstjänsten när Sovjet tar makten i Estland. Systrarna bestämmer sig därför att gömma honom i ett lönnrum på släktgården. Beslutet är ödesdigert då både Aliide och Ingel får utstå mycket av Röda Arméns utfrågare i jakten efter Hans. Det är kanske det som tvingar Aliide att fatta ett beslut hon får ångra resten av sitt liv.

Zara är en ung kvinna från Ryssland som i jakt på lyckan har flyttat till väst och Tyskland. Där gick det inte riktigt som det skulle och hon blev istället ett offer för trafficking. Hon hamnar i Estland under flykten från sin hallick och jakten på sin släkthistoria.

Ideologikritisk analys

Romanen utspelar sig som sagt var i Estland i spridda år mellan 1936-1992. En tid med många förändringar. 1920 erkände Ryssland Estland som ett eget land och åren innan hade det estniska frihetskriget skördat många liv.[9] Under andra världskriget var landet ockuperat först av Sovjetunionen och sedan Tyskland. Efter andra världskriget blev Estland återigen ockuperat av Sovjetunionen och Röda armén tog makten.[10] Då Sovjetunionen och muren föll blev Estland återigen fritt och det är i efterdyningarna av detta, 1992, som vi får möte Aliide och Zara.

Aliide är mycket äldre än Zara och har upplevt Estland genom alla dessa ockupationer och svåra tider. Det är omöjligt för henne att inte ha åsikter om sitt land och sättet det styrs på. Det intressanta med Aliide är att hon har ganska tydliga nationalistiska åsikter men ger upp dem. Som ung är hon kritisk mot Röda armén, inte så mycket att hon engagerar sig politiskt, men ändock. Sen gifter sig hennes syster Ingel med Aliides hemliga kärlek Hans. Hon blir förkrossad, Hans ska ju vara med Aliide! Hon lider när hon ser Ingel och Hans tillsammans och upplever att hon som singel blir hånad för att inte också hon har en man. Men så ser hon Martin Truu och blir blixtförälskad. Martin är ryss och är med i det kommunistiska partiet, vilket Aliide aldrig ser som ett problem. Utan att tveka gömmer hon sina egna politiska åsikter och lär sig den kommunistiska jargongen och kampsångerna för att imponera på Martin. Han får givetvis upp ögonen för henne och så småningom gifter de sig. Aliide behövde inte längre skämmas för att vara ensam. Under deras äktenskap så gömmer Aliide sina riktiga åsikter, den enda hon kunde yttrycka sina riktiga åsikter för var Hans de korta stunder som han släpptes ut ur sitt gömmställe.

Jag tror inte att Oksanen sympatiserar med kommunismen, men inte heller är överdrivet kritisk till den. Boken är inte en kanal för kritisering av en viss ideologi eller av Ryssland och inte heller är det till för att skuldbelägga omvärlden för att de inte hjälpte Estland i nästan ett århundrade av nöd. Boken är mer till för att berätta om Estlands öde. Hon säger själv att det finns få finska böcker som utspelar sig utomlands, hon vill helt enkelt ge ett bredare perspektiv. Estland är på många sett Finland i en alternativ verklighet; en verklighet där Finland blev ryskt. Finland skulle kunna vara Estland. Oksanen har kombinerat sitt historieintresse, sin estniska släkts berättelser och sin egen berättarförmåga och försökt att ge en inblick i vardagen hos de människor som levde i Estland under de olika ockupationstiderna. 

Hur klarar man av ett liv där grannarna anger varandra, där du inte får prata öppet och okända soldater kan när som helst ankklaga dig för vad som helst? Oksanen har inte bara försökt att skildra detta utan också dra paralleller till nutiden och hur lika dåtidens människor i öst är nutidens människor i väst. Dessa människors historia är en som inte ofta tas upp och få tror sig ha förståelse för. Måhända att boken inte är baserad på en sann berättelse men jag tror ändå att den representerar de människor vars läge är så fel att de har hjärntvättats till övertygelsen att de inte får finnas till på ett givande sätt.

Aliide skulle kunna vara hemskt osympatisk; först försöker hon ta sin systers man ifrån henne, sen anmäler hon sin syster och dennes dotter och ser till att de blir deporterade till Sibirien. Allide gör många felaktiga val men det är högst förståeligt. För även som medborgare i ett tryggt västland där krig är något som bara förekommer i andra länder förstår man snart att när man lever i en sådan situation som Estland var i under större delen av 1900-talet så reder var man sig själv bäst. Aliide tar dessa val för att hon måste skydda sig själv, kosta vad det kosta vill. Hennes motiv är aldrig ofattbara. Inte heller Zaras motiv är det när hon mördar sin hallick.

Det är solidaritet kontra rädsla som går som ett tema genom hela boken. När nationen hamnar i korseld mellan två bödlar, mot vem ska man då vara lojal? Har man rätten till att rädda sig själv från tortyr och förnedring, deportering och i värsta fall avrättning - även om det innebär att man anger sina släktingar?

När de båda kvinnorna möts så håller Aliide på att konservera sin fina skörd; än är det vintersallad, än är det hallonsaft. Boken igenom är skörden, de råvaror som gårdens djur kan ge och hemmagjorda matvaror av olika slag alltid med på ett eller annat sätt. Man kan tänka sig att på Estlands landsbygd under 30- och 40-talen är det en ganska vanlig sak och att de som växte upp med hemmagjord sirap gärna fortsätter att tillverka den själv. Men man kan också tänka sig att all denna färska hemmagjorda mat och plockande av bär som en slags protest mot de ruttnande femårsplaner av ekonomin och kollektiviseringen av jordbruket som de främmande makter som styrde landet hade satt upp.

Boken igenom amvänds flugan som symbol för smuts och opålitlighet.

Aliide hinner bara uppleva en kort tid av Estland som fritt, Zara får ta vid där Aliide slutar och får också uppleva råkapitalism och mänsklig förnedring. Kroppar fortsätter att utnyttjas, det är bara orsaken bakom som ändras.

Feministisk analys

Aliide och Zara är båda två väldigt starka kvinnor, trots att deras öden har försökt att bryta ner dem på olika sätt.

Allide får som sagt var gömma en del av sin identitet då hon gifter sig med Martin. Hon får dessutom stå ut med en hel del från annat håll. När den Röda armén börjar leta efter Hans är det henne de tar in till förhör. Att hon är gift med ärkekommunisten och ryssen Martin Truu hjälper inte, hon är ju svägerska till Hans Peck och kan veta något om hans försvinnande. Under ett av förhören våldtas och förnedras hon. Våldtas och förnedras gör också traffickingoffret Zara, vilket skildras under tillbakablickarna av hennes liv. Det som slår mig är dock att dessa våldtäkter skildras på så olika sätt. Zaras ofrivilliga vardag skildras med stor detaljrikedom, alltifrån de tankar om hennes icke-värde som hon har blivit i lurad, till filmerna hon tvingas spela in, till hur hon befalls att "massera in Pasjas sperma i sig".[11] Allting är väldigt explicit och Oksanen tar återigen med läsaren till en annan värld. Men under Aliides våldtäkt anar man bara att det faktiskt är det de gör. Båda kvinnorna önskar sig bort från sina kroppar under akten, så det handlar inte om att Zara är mer närvarande än Aliide och det är därför utnyttjandet av hennes kropp beskrivs mer än Aliides. Istället tror jag att det är ett medvetet val av författarinnan. Zara är horan, om än en ofrivillig sådan. Det är hon som ska förknippas med sådant, inte Aliide. Aliide är en gammal gumma när läsaren träffar henne, och även fast man får följa med henne under hennes ungdomsår så är det den första bilden som man alltid har kvar. Karaktären Aliide ska inte förknippas med våldtäkt och sex, därför beskriver inte Oksanen hennes våldtäkt på samma sätt som Zaras.

Våldtäkten är kanske också anledningen till att Aliide börjar sympatisera med Zara redan innan hon får reda på att de är släkt. Hon vet hur det är att bli våldtagen.

Det är hela tiden kvinnornas kamp som Oksanen skildrar, en kamp som sker på männens villkor och regler - och på grund av männen.

Källförteckning

Internetkällor

http://www.dn.se/dnbok/sofi-oksanen-far-nordiska-radets-litteraturpris-1.1070364

Tidningen Dagens Nyheters hemsida

Ansvarig utgivare och chefredaktör Gunilla Herlitz. Publicerat 30 mars 2010

2010-05-26

http://www.dn.se/livsstil/intervjuer/sofi-oksanen-i-estland-ar-det-ingen-som-talar-om-feminism-1.1069064

Tidningen Dagens Nyheters hemsida

Ansvarig utgivare och chefredaktör Gunilla Herlitz. Publicerat 28 mars 2010

2010-05-26

http://www.expressen.se/kultur/1.1861536/sofi-oksanen-utrensning

Tidningen Expressens hemsida

Ansvarig utgivare och chefredaktör Thomas Matsson. Publicerat 28 januari 2010

2010-05-26

http://www.hbl.fi/text/kultur/2010/3/30/w45079.php

Tidningen Hufvudstadsbladets hemsida

Ansvarig utgivare och chefredaktör Hannu Olkinuora. Publicerat 30 mars 2010

2010-05-26

http://www.sofioksa...