Debattartikel om våld i skolan

VÅLD I SKOLAN

I skolan finns det två olika sorters våld, fysiskt och psykiskt. När det gäller det fysiska våldet utövas det oftast av killar mot killar. Det fysiska våldet kommer i form av knuffar, slag, sparkar o.s.v. Det handlar ofta om ett sätt att visa sin status och att sätta andra på plats, men det kan också vara i form av lek som ibland övergår till allvar. Psykiskt våld utövas oftast av tjejer mot tjejer. Då handlar det om blickar, glåpord, hån, ret m.m. Såsom med det fysiska våldet så handlar det om att uttrycka sin status och visa sig cool.

Fysiskt våld är inte alltid värst, visst kan man få ytliga skador, men sådana sår läker fortare än de psykiska. I boken ”Ondskan” sa Erik: ”Våldet sätter sig i huvudet”, vilket stämmer till stor del, det fysiska såren läker men det gör inte alltid de psykiska. Det psykiska våldet kan påverka en människa hela livet och få personen i fråga att känna sig ovärdig och få sämre självförtroende.

Aggressivitet och våld är någonting som ständigt pågår i skolor. För att kunna få stopp på våldet i skolan och i allmänhet mellan unga, behöver vi gå ner på djupet av problemen och inte bara bekämpa det ytligt.

På skolverkets hemsida skriver de så här om bekämpning av mobbing (psykiskt våld): ”Arbetet mot mobbning bör utgå ifrån en analys av situationen på den egna skolan. Hela skolan bör vara delaktig och implementeringen bör göras omsorgsfullt, enligt en uppgjord plan.”

Detta tycker jag är rätt till viss del, visst ska varje enskild skola få avgöra vilka resurser som behövs just vid den egna skolan, men jag tycker dock att det även bör finnas några fasta regler för vilka resurser som måste finnas på alla skolor och vilket arbete de ska utföra. Som jag exempelvis kommer nämna senare är det viktigt att börja förebyggandet av våld i olika former i tidig ålder. Om vi vill att detta ska ge resultat i längden och ha stor effekt hjälper det inte att en skola jobbar med detta, utan alla skolor måste gå ihop och gemensamt ge oss unga mera insikt.

Skolan är den som har störst chans att förändra de ungas förhållningssätt. För att kunna påverka / ge intryck på eleverna krävs det engagerade rektorer, lärare, elever o.s.v. Skolor i allmänhet satsar för lite på att bekämpa det våld som finns i skolan. De flesta skolor har olika former av antimobbnings-team och kuratorer, men problemet med dessa är att de bara kan hjälpa de som vågar berätta, d.v.s. dem kan bara bearbeta det som de får vetskap om. Att personerna i fråga inte vågar berätta kan bero på för att de är rädda att ingenting ska förändras eller att allting till och med kan bli värre. Vilket är en fakta i dagens skola. Den som berättar vad den blir utsatt för blir en tjallare och en tönt, vilket folk inte uppskattar.

Att få folk att våga träda fram och berätta är en viktig del i vägen till att bekämpa våldet. För att detta ska ske krävs det att vi gör det ”okej” att berätta genom att uppmuntra det istället för att trycka ned, men viktigast av allt är att en förändring sker för den som berättar.

Ingen vill innerst inne se någon annan lida, man tänker bara inte på vilka konsekvenser ens handlingar får. Skolorna behöver ge eleverna mera insikt i detta. Exempelvis skulle det vara bra om antimobbnings-teamets arbete utvecklades. De borde gå runt i alla klasser minst en gång i månaden och föreläsa om mobbning, våld och se hur det allmänna tillståndet är i skolan. Om man börjar med detta i tidig ålder skapar man en tydlig bild om hur våld i olika former skadar. Om fler unga blir medvetna om detta tidigt kommer flera kanske överlägga sina handlingar och tänka på konsekvenserna. Detta kommer att minska våldet långsiktigt.

Individuella kuratorssamtal bör även inrättas med alla eleverna på skolan. Detta kommer antagligen få den effekten att flera vågar prata ut om sina problem. Många tror säkert att det är onödigt eftersom kuratorerna finns där och de som har problem kan få tid dem, men det är inte alla som vågar berätta. Exempelvis är det många som inte gör det i rädsla att deras problem inte är viktigt nog eller att allting ska bli värre. Så om alla är tvungna att gå och prata med kuratorn så sticker ingen ut när de väl väljer att berätta. Att berätta när man väl sitter där är nog inte ett stort problem, det är oftast det modet det tar att våga gå dit som sviker.

Kontakten mellan hemmet och skolan bör utvidgas. På så sätt får föräldrarna mera information om hur det går för eleven än som det ser ut nu att denna informationen bara meddelas vid utvecklingssamtal och mitterminskomferanser. Det blir alltså lättare för föräldrarna att ta i tu med de eventuella problem som finns. Även lärarna kommer få det lättare att hjälpa eleven om han/hon får mera insikt i varje elevs unika situation. Detta skulle innebära ett större sammarbete mellan skolan och hemmet, vilket är nyttigt för eleverna.

Att inrätta flera rastvakter skulle ge de vuxna på skolan mera insikt vad som försiggår på rasterna och på så sätt kunna hjälpa dem de ser är utsatta. Varför detta skulle ge resultat är f&...