Demokrati och civil olydnad

Civil olydnad har betytt otroligt mycket för världsutvecklingen. Gandhi, kvinnlig rösträtt, frihet, alla människors lika värde och djurens rättigheter är några av de orden jag associerar med direkt aktion och civil olydnad. Men alla har vi inte samma syn på att människor organiserar sig och kämpar för att nå sina mål.

"Lagen gäller. Land ska med lag byggas." Så svarade justitieminister Beatrice Ask på frågan vad civil olydnad betydde för henne. Att det skulle kunna vara positivt för samhället avfärdar hon som vänsterdravel, trots att det nästan motsatta konstaterats i en statlig rapport tio år tidigare.[1] Jag undrar om hon vet att hon aldrig hade haft rösträtt om inte arbetarrörelsen kämpat för kvinnlig rösträtt via civil olydnad?
    "Civil olydnad är inget acceptabelt politiskt arbetssätt. Det underminerar demokratin och ställer de svaga och tysta åt sidan". Så skriver Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt i samma bok som han säger att skattebrott inte är så allvarligt eftersom det "oftast inte drabbar någon annan."  
    Så säger Sveriges makthavare om civil olydnad.
    Men vad är då folkets verktyg till förändring? Hur ska vi visa politiker som inte lyssnar att deras beslut är dåliga för folket? Varför har dagens makthavare en så negativ syn på att folket ska ha lite att säga till om? Lite komiskt är det ju ändå att ministrar upprepade gånger ertappats med obetalda TV-licenser, som någon sorts protest mot att "statlig media är dåligt".
    Jag vågar nästan påstå att världen aldrig hade utvecklats utan civil olydnad. Alla hittills provade samhällsmodeller har nämligen visat på samma sak, att samhället bara förändras till det bättre endast när folket tvingar makthavarna till det. Jag tror att fredlig, civil olydnad är ett av dem främsta verktygen för folket att visa sitt missnöje.
    Men det är samtidigt viktigt att det öppna motståndet mot systemet aldrig blir hätskt eller våldsamt. Ett konkret exempel är Göteborgskravallerna 2001 som ledde till något helt annat än fredligt EU-motstånd med öppna debatter. I ett demokratiskt land som Sverige är sådant beteende inte nödvändigt, även om jag själv är en stark motståndare till EU och globalisering är jag inte för kaos.
    Utomparlamentariska rörelser har aldrig varit något egentligt hot för Sverige, men vi måste se upp. Vi bygger upp ett övervakningssamhälle samtidigt som makten flyttas från folket till EU och kapitalistiska aktörer. Den utomparlamentariska högern vinner ständigt ny mark och vänsterextrema grupper rustar för strid. I ett mer öppet och demokratiskt samhälle känner inte extremister samma hat till systemet som idag, därför finns det anledning att se över hur demokratiskt vårt samhälle egentligen är.
    Jag kan inte se några större nackdelar med civil olydnad. Vissa hävdar att om alla skulle bruka civil olydnad och göra det de själva anser är rätt skulle samhället sluta i kaos. Men nu är det onekligen inte så, och jag kan inte se något fall i historien där civil olydnad slutat i oreda. De som dyrkar majoritetsprincipen brukar ofta vara motståndare till civil olydnad då man hävdar att den folkvalda majoriteten alltid ska bestämma. Men i ett demokratiskt samhälle har en opposition rätt att uttrycka sin åsikt. Om de oppositionella begår brott och frivilligt tar sina straff är det ju knappast ett så stort hot mot demokratin.
    Fler argument mot civil olydnad brukar vara att det ställer de svaga åt sidan. Jag hävdar det precis motsatta. Det handlar om att de svaga i samhället får visa sitt missnöje, att individer som anser sig vara förtryckta av staten och lagar får föra fram sin åsikt.
    Att använda sig av fysiskt och psykiskt våld för att förändra samhällets opinion är terrorism, därför måste civil olydnad handla om att på ett fredligt sätt lyfta en fråga för debatt. I dagens Sverige fungerar demokratin ganska bra, och därför anser jag det inte vara befogat att använda sig av våld eller militant aktion för att förändra, det kan ofta vara kontraproduktivt och är dessutom moraliskt fel. Ett bra exempel är Antifascistisk Aktion vars huvuduppgift är att bekämpa fascismen, vilket kan låta ganska vackert. Men, deras medel är fascisternas medel; våldet. Det skrämmer folk från att engagera sig för antifascism eftersom att det är förknippat med våld och stenkastning. Dessutom tror jag inte på att några militära aktioner behövs för att stoppa fascismens utbredning, det behövs ett samhällsklimat där människor inte blir utstötta av samhället och börjar söka sig till militanta och odemokratiska rörelser. Det går att åstadkomma med civil olydnad men inte med våld.
    Men i ett totalitärt och odemokratiskt samhälle tycker jag att våld och skadegörelse på många sätt är befogat. Folket ska alltid ha rätt att visa sitt missnöje, det är bland det viktigaste i ett samhälle. Jag tror inte att Gandhis metoder hade fungerat så bra i dagens Burma eller Nordkorea där staten styr med järnhand och all form av opposition tillintetgörs. Det finns en gräns när där det enda alternativet är att ta till våld. Jag tänker på det latinska ordspråket "Si vis pacem para bellum" vilket betyder "Om du söker fred, rusta för strid". &...