Körbärsträdet

Mitt namn är Alice Turner. En helt vanlig flicka på 15 år. Jag bor i Emmerdale, byn i England där man varje dag väntar på att något spännande ska inträffa. Vardagen här i Emmerdale är trist och grå. Antingen får man diska, mata höns eller städa på gården. Jag går i en gammal flickskola cirka sex kilometer från vår gård. Varje dag i skolan börjar vi med att samlas i stora salen och sjunga en psalm. Sedan går alla till sina klassrum. Om man inte sitter still och håller tyst råkar man ofta ut för en eller två smällar på fingrarna. Klockan tolv varje dag samlas alla elever klassvis och går sedan till matsalen. Innan vi får börja äta ur vår matsäck, måste alla be bordsbön. Skolan slutar vi klockan två varje dag, och då brukar jag och min kompis Elisabeth gå hemåt tillsammans.

På fredagar hämtar ibland min far mig på sin flakmoped. Det är nämligen så att han arbetar inne i staden, för att kunna försörja mig och min familj. Där jobbar han på en skofabrik alla vardagar, och åker hem till gården på helgerna. Min far heter Paul Turner och är 51 år gammal. Mor min är 39 år och heter Mary. Hennes jobb är här hemma på gården. Vi har både hästar, kor, höns, grisar och även flera olika odlingar. I min familj finns även min storebror Henry och min lillasyster Jessica. Henry är 18 år och Jessica är 12 år. Vi syskon är väldigt bra vänner och ställer alltid upp för varandra, oavsett vad saken gäller.

Jag trivs bra med min familj och gården vi bott på sedan jag föddes, men ack så trist det är runt omkring här. Vi har inga grannar i närheten, förutom den gamla prästen, Anthony Davids, men han är mest för sig själv hela tiden, för han gillar inte sällskap. Men oj, en sådan vacker trädgård han har! Där finns alla möjliga sorters blommor och träd. Och i mitten av trädgården står en alldeles underbar fontän. Ibland går jag till Anthony bara för att få sätta mig under hans stora körsbärsträd och skriva i min hallonröda dagbok. Så fort jag sätter mig under trädet känner jag ett slags lugn svepa igenom mig. Det är som om den platsen är magisk! När jag skriver i min dagbok händer det att jag drömmer mig bort i fantasin. Där kan jag sitta enda tills Anthony sett mig och kommer och väcker mig ur min dagdröm. Då brukar det vara dags att gå hem till gården igen.

En dag när jag var på väg hem från Anthony kom en stor traktor åkandes på vägen. Det hade nyss regnat och stora vattenpölar täckte vägarna. När traktorn körde förbi mig åkte den rakt i en pöl och hela min vita volangklänning blev alldeles dyblöt. De i traktorn såg detta och från passagerarsätet klev det ut en ung pojke. Han var nog det vackraste jag någonsin skådat! Solbrända ben, rufsigt blont hår och alldeles sådär lagom skitig. Han gick fram till mig med orolig blick och frågade hur det gått, sedan erbjöd han mig skjuts hem. När jag blivit avsläppt hemma på gården satt mor orolig på trappan intill huset. Jag berättade för henne varför jag var sen hem, och hon hjälpte mig att tvätta av mig och byta kläder. Hela natten låg jag sömnlös i sängen och tänkte på pojken jag mött. Hans leende liksom spikade sig fast i mitt huvud, och jag blev alldeles varm inombords när jag tänkte på honom.

Nästa morgon vaknade jag av att mamma ropade att jag hade besök. Jag slängde på mig min violetta morgonrock och skuttade ner för trappan och ut på farstukvisten. Ute i solskenet stod han, Alexander som han hette, med en egenplockad bukett. Inombords jublade jag av lycka, men jag var tvungen att hålla mig lugn. – Är det något speciellt du vill mig? Sa jag lite nonchalant. – Min far äger stans biograf, och det är premiär för en ny romantisk film idag. Jag tänkte att du kanske har lust att följa med mig? Frågade Alexander. – Ja det vore trevligt! Vänta här så ska jag bara gå och göra i ordning mig, så åker vi sedan. – Jag väntar här! Sa Alexander glatt. Kön till biografen var oändlig. Det kändes som att vi stod där och väntade i flera år. När vi äntligen kommit in köpte vi popcorn och satte oss sedan framför bioduken. ...