Novell från thevoiceofsteve

Det var mindre än ett dygn sedan som jag fick samtalet, en skrikig röst i andra sidan luren som  förklarade för mig att det var ont om tid nu, läget var kritiskt. Jag kunde höra hur all frustration bara vällde fram, och jag var den som lägligt nog fick ta emot det. Men hur mycket uppfattade jag egentligen av samtalet? Alla tingen som jag behövde göra snabbt rullades upp i huvudet på mig, och jag kände att jag behövde komma iväg fort som fan. Varenda sekund räknades, varenda sekund kunde vara skillnaden på att komma i tid eller komma för sent. Jag lade på luren och avslutade samtalet abrupt utan att säga hej då.

Jag visste att det inte skulle vara några problem att ta ledigt från jobbet. Så mycket hade jag i alla fall förberett min chef på, och han förstod också hur viktigt det var för mig att få komma iväg. Vad hade han själv gjort i min sits liksom? Vilken anständig människa som helst hade givit sig av oavsett om det hade inneburit att få sparken eller inte. När jag knappt två minuter efter att ha framfört min brådskande ledighetsbegäran, tänkte vända på klacken och storma vidare utropade han mitt förnamn lite väl högt, som i ett krampaktigt försök att försöka hålla mig kvar en extra stund. Han brukade annars aldrig använda mitt förnamn, han hade i varje fall slutat upp med det efter vad som hände mellan oss. Jag frös upp med handen på handtaget och ryggen mot honom. Han lade sin hand på min axel och ställde sig lite väl tätt inpå mig: "Vi talar om det när du är tillbaka, ok? Jag finns här för dig, alltid." Jag tryckte ner handtaget och försvann ut i sjukhusets liv och larm. Stället där han hade lagt sin hand på, kändes fortfarande brännande varm.

Det hade varit svårt att få tag på en flygbiljett med så kort varsel. Men den lilla tanten bakom disken hade mjuknat upp när jag förklarade mitt syfte med resan. Man kunde verkligen se hur hon ansträngde sig så pannvecken uppenbarade sig när hon petade sig fram med båda pekfingrarna på tangentbordet. Jag satt mest på spikar med begynnande svettpärlor på min egen panna. Kan man ta en helikopter över havet? Eller kapa ett plan på väg till London för att det ska fortsätta över Atlanten? Men bensinen skulle väl inte räcka ända fram? Fan också. Hur lång tid tar en båtresa då? Antagligen för lång tid. Jag drogs tillbaka till verkligheten av tantens viftande framför mig. "Jag har hittat en flygstol i business class till imorgon bitti till Chicago. Du har tur, det var nog den enda som finns kvar", sa hon. "Bra, då behöver jag inte leta efter en helikopter", mumlade jag lite väl högt. Hon tittade på mig med oförstående och samtidigt medlidande ögon, men sa inget mer.

Jag trodde aldrig, eller rättare sagt ville jag inte tro på att risken fanns där. Det var ju mindre än två veckor sedan som jag lämnade henne. Sedan hade jag dagligen hållit telefonkontakt för att försäkra mig om att allt var som det skulle. De sista dagarna hade jag i och för sig missat några samtal, men det hade varit svårt att hinna med när jag jobbade över på sjukhuset och hade jour. Det var så lätt att glömma när jag var mitt uppe i andras livsöden. Men det är väl antagligen också därför som jag ville komma tillbaka en tid för att få bort tankarna från det oundvikliga.

Det var så oerhört svårt att sova den natten. Kunde inte få en enda blund. Aldrig upplevt att min king-size bed skulle vara så himla obekväm att ligga på. Hörde hur klockan tickade iväg, sekund för sekund. Till slut ekade ljudet från klockan i mitt huvud. Satte mig tvärt upp i sängen, och fumlade med lådan till nattduksbordet. Jag visste att jag hade ett paket cigaretter gömt där inne någonstans. Fan ta mina lungor. Jag skakade i händerna när jag tände på cigarett efter cigarett. Ångesten var över mig, och nålar stack mig inuti mitt huvud, varma nålar. Jag tändes över och kunde inte förstå att det fortfarande var fem timmar innan planet skulle lyfta från Kastrup. "Håll ut, mor, håll ut!", skrek jag för mig själv. Jag måste hinna fram i tid.

Taxiresan till stationen, och efterföljande tågresa till flygplatsen var inte mindre ångestladdade än de timmarna när jag bolmade i sängen. Cigaretterna var slut, och man får fan inte röka på tågen heller, utan jag tuggade istället i mig en hel paket tuggummi. Frenetiskt tuggande tills käkarna ville lägga av utmattning. En kvinna med ett litet barn satt mittemot mig till att börja med, men efterhand som mitt tuggande övergick i fradgande täckte kvinnan barnets ögon med sina händer. Hon spände sina ögon i mig, och när det inte verkade hjälpa tog hon med barnet och bytte plats, som om jag vore någon ful gubbe.

Flygvärdinnorna trodde säkert att de hade fått en alkoholist på halsen. Det första jag hade bett om när jag satte mig ner var en stor gin och tonic. Men flygplansmått på stort är ju knappt en sketen babymugg. Hon hade knappt hunnit lägga ner den lilla flaskan och gå, innan jag svepte flaskan och tog en slurk tonic i munnen. Gurglade lite och svalde. "En till!" lyckades jag skrika fram. Ett nervöst smil hade synts på henne innan hon gick iväg för att hämta mig en till.

Det hade räckt, jag var halvt bedövad och huvudet snurrade på mig. Kanske skulle jag kunna stå ut under denna tolv timmars resa trots allt. Min kropp hade blivit mindre rastlös, men inuti mitt huvud gick det fortfarande på högvarv. Bilderna rullade upp framför mina ögon.

Mamma hade varit vid god vigör ända sedan hon pensionerades. Hunnit med en hel del resande runt om i världen, och sett och gjort det som hon alltid velat göra som ung. Bättre sent än aldrig som vi alltid säger oss emellan. Vi trivs väldigt bra i varandras sällskap, men jag såg att hon saknade något som jag aldrig skulle kunna förse henne med. På ålderns höst hade längtan efter syskonen blivit större och större. Jag hade gång på gång uppmanat henne att flytta över till Chicago och bo där ett tag med sina systrar, så kommer jag och hälsar på när jag har tid. Men hon hade skojat bort det och frågat vem som skulle se efter mig då. Hon måste ju hitta mig en fru när jag nu inte hinner på grund av allt jobb, sa hon alltid med glimten i ögat.

Mina knogar var vita av att jag suttit och greppat tag i armstöden. Plötsligt fick jag en sådan oerhörd längtan av att få krama om min lilla mamma, min rara krutgumma. Tårarna började rinna nerför mina kinder. Snälla Gud, låt det inte bli för sent.

På senare år hade mamma börjat märka mer av sina vardagskrämpor. Hon var inte precis ung längre. När hon hade varit tvungen att göra en bypass-operation förra året kände hon nog att det var på tiden att ta nästa steg. Jag märker alltid på henne när det är något som bekymrar. Jag tog upp frågan med flytten utomlands igen, och på något sätt visste jag att svaret skulle vara annorlunda denna gång. Jag hade följt med över till USA och tagit tjänstledigt några månader förra året. Hon hade varit så lycklig, det lyste om henne var hon än gick. Jag brukade alltid småskratta lite för mig själv där jag gick bakom gänget av gamla tanter som långsamt skred fram i armkrok med varandra. Vad mer kunde jag önska än att hon skulle vara lycklig på ålderns höst? Jag hade haft kortare vistelser i USA mellan de perioder då jag varit tvungen att jobba. Den senaste gången, för två veckor sedan, hade jag lämnat henne där för att åka tillbaka till Sverige ett tag. Hon hade fått en mildare lunginflammation, men det var bara en liten petitess enligt henne. Hon skulle snabbt vara på fötterna igen, hade hon försäkrat mig.

Tårarna hade gått över till höga snyftningar nu. Jag spände knogarna och slog i armstödet med den kraft jag var i stånd att frambringa i mitt tillstånd. Jag märkte nog alla blickar som drogs till mig, men det var bara en stor parentes i sammanhanget just nu. Jag sket fullständigt i vad folk tyckte och tänkte. Jag önskade så innerligt att Concorde fortfarande trafikerade luftrummet, då hade jag åtminstone kunnat halvera resetiden. "Varför hade jag inte stannat kvar hos henne tills hon blivit frisk? Varför?", frågade jag anklagande mig själv.

Flygresan kändes som en evighet. Jag som i vanliga fall skulle sovit riktigt gott på dessa breda och rymliga säten, fick knappt en blund. När jag lyckades dåsa till en enda gång efter att de hade släckt ner i taket, uppenbarades ett vitt lakan med konturerna av en människokropp under. Med ett ryck hade jag satt mig upp spikrak i ryggen, och kippat efter andan. Så fort jag hade stigit av planet ringde jag till min moster, samma moster som igår hade skrikit i telefonen om att mamma hastigt hade försämrats och varit tvungen att läggas in på sjukhus. Läkaren hade varit bekymrad över att antibiotikan inte hade bitit på inflammationen.

Jag kallsvettades i händerna när jag knappade in numret på mobiltelefonen. Efter femte ringtonen och fortfarande ingen som tog upp telefonen. Pulsen steg och hjärtat höll på att hoppa ut, när jag äntligen hörde något i andra ändan. En stilla snyftning med ett frågande "Benjamin?" efteråt. "Ja, det är jag. Hur är det med mamma?", frågade jag. Snyftningarna övergick i kraftiga gråtattacker, hon grät och grät. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till och stod där utanför flygplatsen och kände hur världen runt omkring mig började snurra. Det kunde inte vara sant, det kunde bara inte vara sant. Skulle jag inte ens få se henne en sista gång? Få ta henne i min famn? "Mamma!", mitt hjärtskärande skrik hördes över hela terminalen. Jag gav upp, jag ville bara lägga mig ner på trottoaren och låta mörkret slutas omkring mig. "Snyft, skynda dig Benjamin. Det finns fortfarande tid. Skynda dig!", och min mosters röst dog bort i luren.

På skakande ben stapplade jag mig fram till närmaste taxi. Föste in mitt bagage i baksätet och slängde in mig själv. Jag försökte muta chauffören att köra snabbare, men utan någon märkbar effekt. När jag anlände till sjukhuset var det en enda röra, det var knappt att jag fann rätt avdelning, korridor och rum. Ramlade rätt in på rummet, där större delen av familjen befann sig. Min kropp skrek om att gå därifrån med en gång, rummet slöts omkring mig, mörkret trängde sig på, och luften kändes så oerhört tunn. Många tårar hade redan blivit spillt. Som paralyserad stod jag innanför dörren och visste knappt vad jag gjorde där. En klump i halsen förvarnade mig, och tårarna trängde sig fram igen.

Min moster drog mig i armen. Mina fötter lossnade från golvet, verkade det som. "Mamma! Jag är här nu, jag är här!", skrek jag medan jag störtade fram till sjuksängen. Hennes hand kändes så kall i min. Jag kunde knappt se längre för all den vätska som var i vägen. Hennes andning var så tung, så svår. Hon låg med slutna ögon utan någon märkbar reaktion på att hon hade hört mig. Jag såg mig förvirrat omkring, men ingen sa något. "Mamma, hör du mig?" Jag föll på knä vid sängen och skakade i hela kroppen. Smärtan var så enorm över att se henne ligga där, avmagrad sen sist vi sågs och blek över de vanligtvis så rosiga ki...