Novell - Bruno

Bruno

´´Vakna!``. Den unge mannen vaknade med ett ryck av att ytterdörren ilsket smälldes igen. ´´Om du inte går upp nu får du betala för en natt till, är du medveten om det?!``. Det var hyresvärden. Hans hotfulla röst fyllde det tomma rummet, det ekade svagt. Bruno hoppade upp ur den hårt slitna och trasiga soffan med en instinktiv känsla. Hyresvärden drog upp periennerna och solens viljestarka strålar bländade brunos chockerade ansikte. Fortfarande hade han inte vaknat ur sin tragiska dröm. Det var så oerhört svettigt under honom att hans kläder klibbade fast sig på soffan. Han la hastigt in de strumplösa fötterna i de usla gamla skorna, och tog ett stadigt grep om sin lortiga påse. Sedan hällde han upp rikligt frostigt vatten i en halvt söndrig skål och gav en snabb blick på sin spegelbild. De dyrbara minnena spelade upp ett fartfullt bildspel i hans huvud och han kände hur snabbt hjärtat började banka. Sedan bestämde han sig för att ge hyresvärden ett minnesvärt avslut genom att släcka ciggaretten han hade i hängandes mungipan. Bruno gick med bestämda steg mot tamburen och skyndade sig ner mot trappuppgången.Väl utanför porten stod han framför den vedervärdiga huset. Den kalla novembervinden mötte hans kropp och fick honom att rysa till, kylan var bitandes och kröp sig ända in i benmärgen på honom. Vädret tog varken hänsyn till hans trasiga kläder eller söndriga skor. Kastvinden slet till sig all vätska ur ögonen på honom och drog nästan ut de små pupillerna. Det vattnades i hans dåsiga ögon. Han blundade för ett litet tag och slickade sig lite lätt över munnen, saltsmak spred sig runt i hans torra gap.Bruno tittade ner på sina händer och höll dem framför sig, det svarta tyget var täckt av vitt. Han lyfte sin blick och såg upp i det blå samtidigt som den öppna munnen fylldes med snöflingor i mängder.

Han började gå längs trottoaren med påsen släpandes efter sig. Vindens slag mot kroppen kändes som tusen spikar mot bar hud, Bruno rös gång på gång. Vädret tog varken hänsyn till hans trasiga kläder eller söndriga skor. Hans ansikte var likblekt och kinderna fjällande illröda. Magen skrek av hunger och ropade efter föda, magsäcken var så tom att åtrån efter mat, som han hade lyckats förtränga i flera veckor, snabbt manifesterade ett beslutsamt befallning. Så hoppfull som han var kontrollerade han noggrant påsen med hopp om att finna något ätbart. Han fick syn på ett ruttet äpple och förde det sakta mot munnen. Vem kunde ana att det minimala kunde avslöja en sådan gömd och inträngd känsla av svagt glädje? Trots det viljesvaga upprymdheten kände Bruno sig svagare för varje kliv som han tog framåt och kände sig mer håglösare för varje sekund som gick. Han hade hunnit passera de akterseglade hyreslägenheterna och gått långt upp i skogen innan regnet kraftigt öste ner. Brunos skröpliga kropp demonstrerade intensivt mot att låta honom vandra. Så snarrådig som han var masade han sina halsstarriga ben efter sig den lilla biten innan det höga berget. Den motivering som krävdes för honom att kunna släpa sig enda vägen upp, var de sårbara minnena han hade kvar i tankarna. Han var vid målet. Hela byn låg nedanför den branta berget han stod på, ännu en gång rann tårarna nedanför de frusna kinderna och det blev suddigt framför honom. Bruno kände hur den kraftiga vinden blåste honom i nacken, hur djävulens flås kraftigt andades ut, så mäktig att det gav honom en genomträngande knuff på ryggen och slängde honom flera meter frammåt. Hans slitna byxor hade nu mer hål i sig och han fick förfång av skrapsåren från fallet. Bruno ställde sig sakteligen upp och gick allt närmre framåt. Det var inte mer än enbart två ynkliga steg tills han skulle krama om den lilla byn. Inte någon annan gång hade han längtat tillbaka till henne så mycket som han gjorde nu. Han drömde bort sig i tankarna och fann sig själv dansandes med henne vid en magisk vattenfall. Hennes mörka hår sken i solen, de vackra benen gömde sig under den förträffliga långa klänningen i kashmir, de hassel färgade ögonen. Hon var hans själsfrände, det var henne som han hade förlorat sitt hjärta till. Bruno avbr&...