Recension av Den Girige på Dramaten

Recension av Den Girige Familjen går alltid först är en av de viktigaste och mest betydelsefulla oskrivna reglerna i dagens samhälle, men när Johan Rebaeus spelar Harpagon i den här uppsättningen så är det nästan som att han är gift med sina egna pengar. Det här är ingen pjäs som man kastas in i, utan en sådan som man sakta men säkert förstår mer och mer. Kanske var det när Rebaeus kom insläpandes med en tung skattskista, när man såg hur sliten han såg ut eller det kanske var en mix av både klädseln och kistan som gjorde att man insåg att den där gubben var en riktig jäkel. Det vara i en av de första scenerna som hans barn klagade högt över hans obotliga girighet. Hans sjukliga besatthet av pengar. Och när de är så rädda att bli hopplöst förälskad i fel person, så kan det inte vara annat än deras respekt till deras far. Men när det nu blir så, den där hopplösa kärleken, den obotliga kärleken, att den ändå kommer så får man till varje pris försöka få turen på sin sida. Och det är precis det som både Cleante, spelad av Christoffer Svensen, och Elise, spelad av Sanna Sundqvist, gör. De har oturen att bli förälskade, sådär obotligt, samtidigt. Tillsammans försöker de få sin fader att mjukna, charma honom till ogirighet, charma honom till att låta vem som helst gifta sig med hans barn. Men istället för att allt går enligt planerna så blir Elises förälskelse, Valere spelad av Filip Alexandersson, Harpagons nya rådgivare angående hans dotter, vilket ställer till det ytterligare då fadern planerar att gifta bort henne med en rik hertig. Som vanligt handlar det om pengar, om hon gitter sig med en rik hertig så måste han betala. Dock så händer nästan samma sak med den stackars Cleante. Han vill att sin fader ska förstå vilken underbar människa han har blivit hopplöst förälskad i. Men istället för att tycka att Marianne, spelad av Ellen Jelink, är perfekt för sin son så vill Harpagon själv gifta sig med henne. Allt blir en stor soppa, en rörig gryta. Det sorgliga med den här pjäsen är att fadern aldrig kommer över sin girighet gällande pengar. Han inser aldrig, eller till och med, förstår aldrig sin kärlek gentemot sin dotter och son. De kämpar nästan för mycket för att få hans samtycke i nästan varje beslut de tar, men det de får tillbaka är bara gnäll gällande pengar och kostnader. Så är det även idag i en viss mån. Vi blir konstant påminnda om att använda våra pengar sparsamt. Att vi ska spara våra pengar till något bättre, ett par finare skor, en bättre jacka eller att när man sedan har tagit körkort kan köpa sig en lite finare bil. Även våra föräldrar ska spara. Lån, resor och inte minst pensionen, något Harpagon tjatar om. Att kunna resa någon stans där ingen kan hitta dem, och sedan leva där, ekonomiskt oberoende, tills man dör. Det här var ingen ”vanlig” teater. Den var li...