Recension - Skenäktenskap av Göran Tunström

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Skenäktenskap


Jag har läst Skenäktenskap skriven 1991 av Göran Tunström. Temat är passion. Novellen handlar om två konduktörers kärlek till varandra. De kan endast träffas under mycket små luckor i tidtabellen, 2-3 minuter i veckan. Under denna korta tid så lyckas de hitta varandra trots att huvudpersonen har en fru.

Konduktörerna i novellen kallas Nyponstigen och Pia. Det hela utspelar sig under fem års tid och börjar med att Nyponstigen fyller i en tågtid åt Pias kund när hon tvekade. Nyponstigen är en äldre herre med fru och utflugna barn. Pia uppfattar jag som en yngre blond singeldam med en dotter.

Konduktörens riktiga namn får man aldrig reda på, han kallas ”nyponstigen” tack vare en ordlek. Som konduktör så ropar man ut ”ny på stigen” för att alla som är nypåstigna ska betala. Detta förvandlades efter ett tag till Nyponstigen. Han är en äldre glasögonprydd herre som tycker om att läsa, fiska och hålla på med trädgårdsarbete. Till sin personlighet är han trevlig och regelfast, och han värdesätter att man håller sig efter tider och regler. Han älskar sitt jobb och går in i det helhjärtat. Han har också en fru men hon är inte lika viktig som jobbet.

Frugan är ganska anonym i boken och de verkar vara lyckliga ihop även om den där känslan av att vara nykär har försvunnit ur förhållandet. Förhållandet med frugan är något som Nyponstigen ser som självklart och det är nog därför han vågar riskera äktenskapet, genom att vara otrogen.

Pia är en ganska blyg tjej, förvånansvärt vacker. Hon går inte riktigt in lika djup i yrket som Nyponstigen. Pia har en dotter som är ganska liten. Hon är ganska blyg av sig och hon saknar en fadersfigur. Pia vill gärna bjuda hem Nyponstigen på middag så att han kan få träffa hennes dotter men detta blir dock aldrig av.

Miljön i boken utspelar sig ofta på olika tågstationer och järnvägsknutar. Dessa platser är mycket välbeskrivna och detaljrika. Tyngdpunkten har författaren lagt på den psykosociala miljön. Man känner Nyponstigens passion och hans rädsla för att bli påkommen, man kan känna Pias passion och lust. Nyponstigen och Pia är båda konduktörer och tjänar inte särskilt bra, detta känner man inte av. För att i deras liv är det inte pengarna som räknas, det är kärlek och lycka.

Förhållandet mellan Pia och Nyponstigen tror inte jag är lycka. Kanske för Pia, men för Nyponstigen är det ren passion. Han vill smaka på det förbjudna äpplet, och det gör han. Nyponstigen har dock lite samvete kvar och går inte på middag med Pia. Kanske för att han är rädd att bli påkommen, kanske för att han djupt innerst inne märker att detta bara är passion och inte den sanna kärleken.

Stämningen i boken är varierande. Ibland är den ansträngd, ibland är den lättsam och glad. ”Konduktrisen Pia som först varit en liten rispa i hans universum, som släppt in bara en aning ljus, blev nu det universum, där hans hustru var en rispa.”. Stämningen i detta citat tolkar jag som glatt. Man kan känna hur Nyponstigen släpper ifrån sig all rädsla och släpper efter för passionen. Pia har blivit det viktiga i hans liv och frun tynar sakta bort. Självklart är Nyponstigen rädd för att förlora frugan, men just nu är det Pia och passionen som är det viktiga.

Tankar och idéer som texten förmedlade var först och främst hur lätt man tar på otrohet. Pia verkar inte bry sig om frugan, och Nyponstigen verkar bara lätt oroad över att bli påkommen. Att vara otrogen är det fulaste man kan göra mot en annan person, det är inget att ta lätt på tycker jag. Jag tror att en av huvudtankarna bakom novellen är att den sanna kärleken alltid vinner i slutet. Passionen fick tillslut ge sig för den sanna kärleken.

Språket i boken är utsmyckat och detaljrikt. När man läser boken så målar man upp stora bilder för sig själv tack vare det målande språket. Författaren verkar vara mycket hängiven åt att ge läsaren en välbeskriven miljö som också är lättläst, detta har han lyckat utmärkt med. I novellen är det många konversationer, och tyngdpunkten ligger på personerna. Detta gör boken lättläst och rolig.

Berättarperspektivet i boken är intressant. Novellen börjar med slutet, vilket gör det hela mycket mer spännande än om det hade varit en vanligt skriven berättelse i kronologisk ordning. Man visste inte i början av novellen att slutet var början. Författaren håller sin närvaro borta gällande berättarperspektivet. Författaren skriver endast vad som hade hänt, utan att blanda i egna känslor och tankar.

Sammanfattningsvis så var de...