Barnhälsovårdens utveckling

Året var 1940. Detta år bildades väldigt många av landets barnkliniker. På barnkliniken i Västerås hade dock lasarettets styresman, överläkare Alfred Bjure, velat ha en speciell avdelning för barn redan år 1929. Ändå inrättades barnplatser på Centrallasarettet först 1944.

Först vart förhållandena mycket enkla, och det fanns inte den nutida sekretessen. Exempelvis användes det speciella kort där man skrev journalhandlingar, som sedan låg i ett enkelt arkiv.

Förutom sekretessen, så var barnen mer utlämnade inom vården. Exempelvis kunde ett barn få göra urinprov helt öppet, istället för en mer privat plats. Det togs inte hänsyn till vad barnen kände, man tänkte bara på deras fysiska hälsa. Föräldrarna hade heller ingen rätt att ingå i barnens behandling, och fick inte vara närvarande i rummet när barnen behandlades alls.

Då fanns heller inget skydd för smittade och infekterade barn, och alla sjuka barn vistades i samma väntrum. Detta var på tidigt 60-tal.

År 1968 fick barnkliniken en avdelning anpassad för infekterade barn. Det fanns också ett lekrum där det fanns ambulerande lekterapeuter, vars uppgift var att dela ut leksaker och böcker. Riktig lekterapi kom dock först ett par år in på 1970-talet, och den kan nästan jämföras med den vi har idag.

Den allra första barnavårdscentralen såg dagens ljus 1931 i Västerås. Det var ganska tidigt, men den erbjöd först enbart sina tjänster till föräldrar med barn upp till ett år. År 1944 började den även innefatta barn upp till förskoleåldrn.

Från början var kunskapen liten för nyblivna mammor, och ofta fick spädbarnen inte komma ut i dagsljus alls. Resultatet blev dessvärre att barnen blev svårt sjuka, och Rakit var väldigt vanligt på 20, 30 och 40-talet. Med underlag av detta började barnavårdscentralen utföra ett arbete som gick ut på att lära mammorna hur de skulle ta hand om sina barn. Det ingick även stöd och information om amning. De färsta föräldragrupperna startedes redan 1944, men så sent som år 2000 erbjöds pappagrupper.

På 1930-talet antecknades det också om nyfödda barn föddes inom äktenskap eller ej. Enligt en rapport i Västerås, April 1932, var 83 barn födda inom äktenskapet och 40 utanför.

De första kuvöserna var dåliga. Barnen låg bundna i händer och fötter i en “slags intensivvårdsvagga”. Spädbarnen låg i skarpt ljus och miljön runt omkring bringade en mycket hög ljudnivå. Efteråt förstod emellertid läkarna att ett nyfött barn kunde skadas av den behandlingen och man började hantera spädbarnen försiktigare. Tidigare hade läkarna inte heller vetat att för tidigt födda barn kunde känna smärta vid exempelvis injektioner och liknande. Detta var dock inte under en så stor tidsperiod, och man började istället skydda barnen från för starkt ljus, höga ljudvolymer och onödig smärta.

Under början av 60-talet var det brist på läkare. En läkare kunde få arbeta ca 15,5 timmars övertid i veckan. Landstinget var positiv till att sätta in fler läkartjänster, men det var inte Socialstyrelsen. Därefter blev det tungt för de få läkare som fanns. År 1970 blev det totalomvändning, och det kom många underläkare som senare blev läkare på olika kliniker runt om i landet. Det gjorde att arbetsbördan lättade.

Varje morgon hade personalen “morgonbön” där de samlades och gick igenom dagen. Detta var på tidigt 70-tal. Under denna tidsperiod hade även fria besökstider inrättats, då man ansåg att föräldrarna var nödvändiga för att våren skulle bedrivas på barnen.

År 1961 kom den första barnpsykiatriska avdelningen, men läkarna hade inte rätt kunskap och var inte heller så insatta inom den vårdtypen. Barnpsykiatrin fick tyvärr nöja sig med tidigare använda lokaler i sjukhus och gamla utrymmen som inte längre användes.

Då nyfödda behandlades på intensivvård i början av år 1970, så märkte man hur spändbarnsdöd hade halverats. Då började även de mer moderna metoderna, som linknar dagens intensivvård för nyfödda. Vid denna tid började man också lära sig hur man skulle smärtlindra för tidigt födda, och man kunde också rädda barn ända ner till vecka 23. Dock fanns det mycket etiska diskussioner om hur vida man ska sätta en gräns.

Under 1985 började klinikerna mer och mer likna dagens barnkliniker. Under 60, 70 och 80-talet kallades dagens Handikappscentrum för Spastikervården, och kunskapen var begränsad.

I mitten på 1990-talet slog man ihop många barnkliniker. Det var många fördelar med denna handling, då man kunde ha gemenensamma resurser och personalen hade stor erfarenhet av olika typer av problem. Detta gjorde att man nu kunde ta del av varandras kunskaper, och dessutom kunde föräldrarna bli mer delaktiga.

Cancervården har utvecklas enormt. Mellan årtalen 1930 och 1950 dog i princip alla barn i akut leukemi. Det enda man kunde göra var att ge dem några extra år, med de begränsade läkemedel som fanns, även om man visste att de skulle dö. Nu går det att bota ca 85% av de barn som diagnostiseras med leukemi.

Att operera nyfödda var förr väldigt omständigt. Man hade börjat operera nyfödda barn med medfödda hjärtfel i början på 60-talet, men med mycket dåliga resultat, och man kunde inte operera de allra minsta barnen på grund av bristen på tekniska resurser. Nu för tiden kan nästan alla typer av hjärtfel opereras. De allra flesta kan bli helt friska, och de som inte går att bota kan ändå leva med hjälp av olika mediciner och hjälpmedel.

Barn med astma, var förr mycket utmärkande. De kunde få uppblåst bröstkorg och i mycket svåra fall hamna i respirator. I extrema fall var astma dödligt. Idag finns modern medicinering och barn med astma är inte mer utmärkande än andra barn. Astmadödligheten är i princip helt försvunnen idag.

På 2000-talet har vi gjort många framsteg, och barnens fysiska hälsa är bättre än någonsin. Det finns dock ett par orosmoment i vårt samhälle. Dessa är fetma, självsvält och psykisk ohälsa. Nutida barn rör sig mindre och äter mer dåligt fett, exempelvis skräpmat. Dett...