Tolvtonsmusik

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Brunnsboskolan, åk 9 Fördjupningsarbete vt-12
Tolvtonsmusiken
Isak Ekberg 9D

Innehållsförteckning


Arnold Schönberg Sida 1-2
Tolvtonsmusikens uppbyggnad Sida 3
Anton Webern Sida 4
Amerikansk tolvtonsmusik Sida 4-5

Analys Sida 5

Källor Sida


Arnold Schönberg
De biografiska uppgifterna om Schönberg är hämtade ur Arnold Schönberg av Eberhard Freitag och
Natur & Kulturs Musikhistoria,redaktör Erik Kjellberg.
Arnold Schönberg föddes i Wien 1874 i en, enligt honom själv, mycket omusikalisk
köpmansfamilj. Han började tidigt som barn att spela fiol, något som han visade stor talang för. När
han var 21 började han spela i en orkester. Ledaren för den här orkestern, Alexander von Zemlinsky,
var avgörande för Arnolds fortsatta musikaliska utveckling. Denne var nämligen Schönbergs första
och enda musiklärare. Vid 23 års ålder skrev han sitt första offentligt presenterade stycke och det
var en stråkkvartett. Han blev också god vän med Richard Strauss och avgudade kompositören
Gustav Mahler. Kring sekelskiftet 1900 så var Wien en mycket konstnärligt levande stad och det
fanns många framstående konstnärer inom många kategorier, och han var samtida med t.ex målaren
Gustav Klimt.
I januari1907 uruppfördes Stråkkvartett nr 1 i d-moll, och den var så svår så att den tog 12
repetitioner för den professionella kvartetten att öva in den, och publikens reaktion var fullständigt
tumultartad. Där satt bl.a tonsättaren Gustav Mahler som mitt i kalabaliken skällde ut en som
klagade och sa: ”Ni har inte rätt att vissla!” och denna svarade ” Jag visslar även åt era
symfonier.”(Freitag s.41). Kritikernas reaktion i tidningarna var, likt publikens, mycket ilsken och
inte alls uppskattande. 40 år senare förklarar Schönberg att han förstod att folk klagade; dels var
stråkkvartetten lång, i en enda sats, och sen var det också ovanliga användningar av harmoniken
som tillsammans med den melodiska uppbyggnaden gjorde den svår att förstå för publiken, och det
dröjde nästan 20 år innan folk började förstå sej på den. Alltså var han etablerad som en
svårbegriplig tonsättare redan innan han började med tolvtonsmusik och det var mera regel än
undantag att man pratade om en Schönbergkonsert som en skandal. Han blev konsekvent också
sågad av tidningarnas musikkritiker.
På 1920-talet skrev kompositören Alban Berg en uppsats med namnet ”Varför är Schönbergs
musik så svår att förstå?” (Freitag s. 42) där han analyserar de 27 första takterna i Schönbergs
stråkkvartett i d-moll op. 7, och påvisar att musiken bakom det skenbart förvirrande överflödet av
stilbrott och nymodigheter rymmer en stor enkelhet i släkt med de Wienklassiska mästarna. Kärnan
i det komplicerade partituret visar sig vara en enda ackordföljd som Brahms eller Bruckner kunde
ha signerat. "Det verkar ofattbart", skriver Berg, "att något så enkelt inte kan förstås - att det till och
med kan förefalla som en orgie i dissonanser för en sensationshungrig premiärpublik".
1905 börjar Schönberg undervisa i komposition i en skola i Wien och två av de första
eleverna var Alban Berg och Anton Webern. Han skrev också en harmonilära 1911, som han
beskrev som ”denna bok är vad jag lärt av mina elever”. Han undervisade i kompositionslära efter
klassisk modell, trots att han själv skrev mycket atonalt. Han var mycket skeptisk till sina elevers
tonartsfria kompositioner som han uppfattade som effektsökeri snarare än ett uttrycksbehov. Han
ville att varje elev skulle uttrycka sej på sitt eget sätt, som han själv hade gjort, och inte härma
honom eller någon annan. Han tyckte inte om begreppet atonal musik, som han uppfattade som ett
skällsord, påhittat av illvilliga journalister. 1921 föreslog han istället orden polytonal eller pantonal,
men vid det laget var begreppet atonal så etablerat hos både hos dem som var för och hos dem som
var emot så han fick ge sig på den punkten.
Parallellt med sitt komponerande målade han; sin första offentliga utställning hade han
1910, men hans målningar blev lika utskällda som hans musik. ”För att begripa Schönbergs musik
och tavlor behöver man vara både döv och blind”, sa man i hovoperans orkester. (Freitag s.63) Men
Schönberg tog ändå sitt måleri på stort allvar, för honom var det samma sak som att komponera.

När första världskriget började 1914, bodde Schönberg i Berlin. Krigsutbrottet överraskade honom,
men han bestämde sej för att det inte angick honom, för han var helt ointresserad av socialt eller
politiskt engagemang. Men i december 1915 blev han inkallad av österrikiska armén, men
bedömdes som ”omöjlig som soldat” och fick en slags musikmilitär uppgift: att komponera
militärmusik. Schönbergs vänner gjorde upprepade försök att få honom frikallad, man lyckades
endast få honom förflyttad till musikkåren, och han blev frikallad först i oktober 1917. Man har bara
hittat en militärmarsch skriven av Schönberg under de här två åren, och den var skriven 1916. Han
påbörjade också arbetet med oratoriet Jakobsstegen under krigsåren, men det uruppfördes inte
förrän 1961.
Politiskt var Schönberg aktivt ointresserad, men i praktiken konservativ, och han tyckte att
alla förändringar efter 1:a världskrigets slut var förskräckliga. Han var i grunden anti-demokratisk
och föraktade massrörelser och uppfattade demonstrationer och strejker som ”bolsjevismens hot”
mot förnuftet. Trots det gick han med på att skriva avdelningen om musik i ett betänkande angående
hur kulturen skulle organiseras i det nya Österrike. Han skrev ett manifest i åtta punkter som
omfattar allt från skolmusik till musikteater. Syftet med manifestet var att konstnärlig produktion
och verksamhet skulle ”befästa den tyska nationens folkligt förankrade överlägsenhet inom
musikens område”. Han var så arg på alla olyckskorpar som skyllde sin brist på skapande förmåga
på tidsandan och på deras svartmålande av framtiden som han själv som kompositör ville påverka
till det bättre, att han nästan var beredd att gå till handgripligheter.
Musik var för Schönberg aldrig något annat än ”den tyska musiken, som med ordlös
himlastormande makt skapar och uppfyller andens praktgemak.” (Freitag s.112) Han upplevde att
den tyska musikens ställning i världen var hotad efter kriget, och det trodde han att han skulle kunna
förhindra genom en upptäckt som ”skulle säkra den tyska musikens herravälde för de närmaste
hundra åren”.(Freitag s.113) Denna upptäckt var läran om komposition med tolv toner, alltså det
som senare kom att kallas för tolvtonsmusik. Med den metoden lämnade Schönberg alltså det fria
atonala komponerandet och gick in i nya bindande lagar för hur ett musikstycke skulle utformas.
Med undantag för en föreläsning i USA 1941 formulerade Schönberg aldrig denna nya
teknik. Men bland hans efterlämnade papper fann man en tidig text om hur han förklarar att ” i
tonarten är det motsatserna som verkar sammanbindande. Det är nästan uteslutande fråga om
motsatser, som har en starkt sammanfattande verkan. Att ersätta dessa motsatser är uppgiften för
läran om komposition med tolv toner.” och ”Den grundläggande tolvtonsserien – som alltså är
uppfunnen och tillrättalagd precis så, som varje omsorgsfull kompositör med gott förstånd och
omdöme alltid har gjort – denna serie fungerar sålunda samtidigt som tonart och motiv. Detta
innebär, att av serien bildas såväl melodier som ackord på samma sätt som av tonarter.”(Freitag
s.114)
Detta nya sätt att arbeta på, som från början bara skrevs ner i några få satser, var inget man
kunde göra snabbt och hastigt, utan det var resultatet av ett långt arbete med att genom en
grundserie toner försöka ”medvetet basera uppbyggnaden av min musik på en enhet av förpliktande
tankar, som inte bara skulle framkalla alla övriga tankar och harmonier” (Musikhistoria s 652).
Redan 1914 berättar Schönberg att han skissade scherzot till en symfoni, med ett tema som innehöll
tolv toner. Men han sa sedan att detta bara var ett av flera teman, och han hade fortfarande inte
kommit på tanken att använda ett sånt grundtema till att bilda ett helt verk.
En sak som borde uppmärksammas är att Schönberg genomförde detta projekt nästan helt ensam,
och det i en tid när man kände stor tveksamhet och var mycket skeptisk inför all finkultur, vilket är
ett bevis på hur viktig han var i 1900-talets musikhistoria.

Tolvtonsmusik
Bakgrund – Tolvtonsmusik eller dodekafoni är en kompositionsteknik som består av tolvtonsserier.
Varje serie består av en förutbestämd ordning av oktavens alla tolv halvtoner (= elva intervall),
dessa tolv toner bestämmer alla ”relationer” mellan tonerna i ett sammanhang, där det inte spelar
någon roll vilken oktav eller vilket register de befinner sig i. Man får alltså inte upprepa en ton
innan alla tonerna har presenterats. Dessutom är alla toner ”likvärdiga”, de har alltså en
ordningsprincip som inte (i motsats till dur- och mollsystemet) ser någon ton som viktigare än de
andra.
För att stycket inte ska bli allt för enformigt finns det möjligheter att enligt vissa regler variera sättet
att bygga upp tonerna på. Dessa sätt är:
•Grundform
•Inversion
•Kräftgång
•Kombination mellan kräftgång och inversion (retrograd inversion).
Grundform: (P) Grundformen är, som man hör på namnet, originalformen på serien, alltså så som
den var från början.
Inversion: (I) Man läser det ”omvänt”, dvs. grundformens alla intervall vänds i motsatt riktning.
Kräftgång: (R) Kräftgång, eller retrograd betyder att man helt enkelt spelar den baklänges.
Kombination:(RI) Man spelar kräftgången spegelvänt, alltså omvändningen går bakifrån.
För Schönberg är musikalisk enhet att likna vid ett stängt, flerdimensionellt rum. Serien är
ett musikaliskt objekt placerat i detta rum, och den är precis samma oavsett om den hörs framifrån,
bakifrån, omvänt eller omvänt bakifrån och oavsett var på skalans tolv olika tonsteg den har sin
utgångspunkt. De fyra så kallade grundformerna av en serie har alltså tolv möjliga toner som den
kan utgå från, vilket ger totalt 48 olika serier som var och en återgår på samma struktur – ett ”slutet
universum i ett slags pågående rotation”.
Att de tolv tonerna är precis lika ”viktiga” kräver då att ingen enda av dem får förekomma
mer än en gång per serie. Tonupprepningar är ju inte tillåtna, men i praktiken, och detta framgå av
Schönbergs egna kompositioner, kan vissa toner och vissa avsnitt av serien upprepas; det viktiga är
att serien inte används igen precis som den var. Idag verkar det vara nästan obegripligt att
Schönbergs idé från början möttes av en sådan aggressivitet, som till viss del fortsatte genom åren.
Man kan kanske delvis förklara det med att man missförstått metoden, och menat att tonsättaren
blev låst genom regler och system och att hans kreativa frihet därmed blev begränsad.
Metoden ansågs därför både känslokall och omänsklig. Men eftersom rytmen, och till viss
del harmoniken, gjorde att en fri behandling också var tillgängliga för tonsättarens fantasi, var
tolvtonsmetoden egentligen mindre regelbunden än alla andra traditionella tekniker, som byggde på
en ännu mer strikt melodisk-harmonisk logik. ”Man följer serien, men komponerar i övrigt precis
som tidigare.” sa Schönberg själv.

Anton Webern
Anton von Webern (som vuxen valde han att inte använda ”von”) föddes den 3 december år 1883 i
staden Wien. Han var en av Arnold Schönbergs första elever och tillhörde den andra Wienskolan.
Han arbetade i lugn takt, helt idealistiskt, utan tanke på att bli berömd och fick inte heller något
större erkännande under sin livstid, han var endast intresserad av musiken i sig. Han var även under
olika perioder anställd som teaterdirigent.
Webern ville gärna förenkla de musikaliska elementen, mest det melodiska intervallet, och sätta in
dem i ett organiserat, regelbundet system. Han kan rentav sägas ha lagt grunden till en ny estetik.
Att musik bokstavligen skulle skrivas, ton för ton, kunde verka skrämmande för Berg eller
Schönberg, men för Webern var det just detta som var början till ett nytt musikaliskt tänkande. Han
var alltså till skillnad från de andra eleverna, och även Schönberg själv för den delen, mer
intresserad av själva systemet som musiken är uppbyggd på än av hur det sedan låter.
Precis som Berg hade Webern börjat som romantiker. Han komponerade sånger och kammarmusik.
Men Webern utvecklades likt Berg till en fullt atonal kompositör på förvånansvärt kort tid. I ”5
satser för stråkkvartett” är hans personliga stil etablerad: några få toner och uttrycksarter utvecklas i
en väldigt kortfattad form, där alla små element är tydligt hörbara. Och detta med en
kompositionsteknik som gör maximal omväxling med minimalt material möjlig.
Mer än hälften av Weberns verk innehåller vokala element; fem av dem är för kör, och Webern är
utan tvekan förankrad i en melodisk tradition.
Från 1914 fram till mitten av 1920-talet komponerar Webern nästan helt och hållet sånger. Man kan
anta att han fann ett sorts ”skydd” i de valda texterna i vilka hans musik kunde försvinna helt.
Webern tycktes alltid stå i skuggan av sina två kollegor. Hans blyga och idealistiska personlighet,
och hans vilja att nå det allmänna och det enkla hos allting.
Amerikansk tolvtonsmusik
Medan kriget i Europa hade skapat en klyfta mellan klassisk tolvtonsmusik och organiserad
serialism, visade tolvtonsmusiken i USA en mer obruten linje från Wienskolan fram till serialismen.
Det nazistiska Tyskland hade drivit många av tolvtonskompositörer på landsflykt, bland andra
Arnold Schönberg som tillbringade de sista 18 åren av sitt liv i USA, där han även var lärare för en
rad framstående tonsättare. Under 1940-1950 talet hittade tonsättare vägen fram till mer personliga
uttrycksformer, med känslofull melodi och korta, självständigt grupperade formled. Till raden av
amerikanska tolvtonskompositörer måste Igor Stravinskij räknas. Efter att ha gjort verk som
Rucklarens väg, Cantana och In Memoriam Dylan Thomas, verk som utmärks av kromatisk
polyfoni och teknik med serieliknande drag. Musiken är hela tiden tematisk med tonala
förhållningspunkter, men med serier i miniformat bestående av fem, sex eller sju toner.
Stravinskijs tolvtonsmusik skiljer sig dock från alla förebilder på ett sätt: dess textur är alltid
genomskinlig och enkel, utvecklad från få, utspridda linjer, och formgivningen är varken statisk
som Weberns eller dynamisk som Schönbergs, utan består av avsnitt som var för sig med sitt egna
material. Stravinskijs tolvtonsteknik var en lite egen stil, i själva verket översätter han bara sina
egna formuleringar till tolvtonsspråk. Det är knappast en tillfällighet att denna utvecklingen börjar
först efter det att den siste av ”de tre stora wienarna”, Schönberg avled år 1951. Det är först då som
dodekafonin blir en ”del av historien”, och Stravinskij kan närma sig den på ett mer neutralt sätt.
En annan mindre uppmärksammad person var Stefan Wolpe, som under sina år fick...